ÅSIKT

Rätt tänkt - men fel

PELLE ANDERSSON läser en skarp analys av 1974 års kulturpolitik

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1974 års kulturpolitik ses fortfarande som en sista rest av en radikal socialdemokratisk kulturpolitik, men kanske måste den omvärderas efter Rikard Hooglands högintressanta avhandling Spelet om teaterpolitiken.

Slutet av sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet kokade av kulturpolitisk debatt. Skådespelare och regissörer stod på barrikaderna och försökte nå de människor som inte deltog i kulturlivet. Det var dags att utmana borgerligheten och försöka skapa en radikal och decentraliserad kultur för folket.

När den nya kulturpolitiken utreddes var i princip alla remissinstanser emot tanken att institutionalisera teatern och skapa nya teaterhus ute i länen, istället var det kraften hos de fria teatergrupperna som borde utnyttjas. Socialdemokraterna valde dock, i gammal god tradition, att satsa på nya institutioner.

Hoogland beskriver bildandet av tre teatrar, Västernorrlands regionteater, Länsteatern i Dalarna och Västmanlands länsteater - olika på flera sätt, men med det gemensamt att de alla hamnade i en politisk rävsax. Rikspolitikerna ville med sin utredning nå nya grupper, men samtidigt ha kontroll över teatrarna. Kommun- och landstingspolitiker hade inte samma vilja - de ville i första hand ha en teater som skulle ge glans åt bygden.

Av olika anledningar fylldes de tre teatrarna av konstnärlig personal från de fria teatergrupperna. Dessa var alla radikalare än socialdemokratin - och borgerligheten som brukade besöka salongerna - vilket skapade problem. Inledningsvis försökte, framför allt teatrarna i Västernorrland och Dalarna, söka upp människor i lokalsamhället, skapa nya pjäser utifrån dessa möten, skriva nya ramhandlingar till äldre verk och på olika sätt omforma teatern för nya uppgifter.

Det visade sig också, i olika publikundersökningar, att de var ganska framgångsrika. De nya teaterbesökarna gillade vad de såg. Det fanns också idéer om att låta sociologer djupare undersöka den ort teatern verkade i, men det blev inget av med det.

Det hade naturligtvis varit enklare om teatrarna hade haft mer personal och mer pengar, men det är inte avgörande för regionteatrarnas misslyckande. Det handlar snarare om socialdemokratins dåliga självförtroende på kulturområdet, vilket Hoogland inte riktigt utvecklar. Socialdemokratin vågade ju aldrig utmana den bildade borgerligheten. Det berodde på att man aldrig skaffat sig en egen kultursyn - i stället har man övertagit borgerlighetens. Medel- och överklassens smak ska bli arbetarklassens - genom uppfostran.

I och med 1974 års kulturpolitik hade socialdemokratin lyckats kompromissa fram en kultursyn som redan från början, om man får tro Hoogland, var dömd att misslyckas. Den kom i kläm mellan den unga radikala medelklassens kultursyn och den gamla bildade borgerlighetens.

Det hade dock funnits en möjlighet att tillfredsställa båda dessa grupper - genom att lägga ned Riksteatern och satsa de pengarna på de fria teatergrupperna och en del på borgerlig finkultur. Socialdemokratin vågade inte ens tänka tanken.

De fria teatergruppernas radikalitet var alldeles för våldsam och deras position på teaterfältet (för att tala med Hooglands Bourdieu) för osäker. Socialdemokratin kände inte igen den teater som skapades - dessutom var de fria grupperna oerhört kritiska mot socialdemokratin”

När den unga sextioåttagenerationen växte upp och samhället avradikaliserades med dem och Saf:s högeroffensiv fanns det inte längre någon som stod upp för den radikala kulturpolitiken.

Ganska snart var regionteatrarna, och teatern i övrigt, tillbaka i traditionen.

Även om Leif Zern får väl mycket utrymme i boken är hans kappvändande intressant som en exponent för kulturpolitikens (och de intellektuellas!) utveckling. I Dagens Nyheter på sjuttiotalet stöttade han de nya regionteatrarnas radikala försök, men när klimatet ändrades ändrades också han. På åttiotalet var han med och återupprättade det individuella regissörsgeniet, klassikerna och en teater för borgerligheten.

Där är vi nu. Och statistiken talar sitt tydliga språk: vid 90-talets slut går 57 procent av tjänstemännen på teater nån gång under ett år och endast 26,2 procent av arbetarna.

Hoogland har analysen. Har Pagrotsky det politiska självförtroendet att skapa en radikal kulturpolitik?

Avhandling

Pelle Andersson