ÅSIKT

Sista dygnet i Saigon

JOHN PILGER var där för 30 år sedan, den dagen USA gav upp. Här är hans berättelse.

1 av 4 | Foto: PHILIP JONES GRIFFITHS
I januari 1968 inledde FNL den så kallade Tet-offensiven mot flera sydvietnamesiska städer. Bland annat lyckades ett FNL-kommando ockupera den amerikanska ambassaden i Saigon. Offensiven slogs dock ner av USA och kriget kom att fortsätta i ytterligare drygt sju år. Här knäböjer en soldat ur den USA-stödda Saigon-regimens armé vid en civil kvinna som skadats svårt i en av Tet-striderna.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Saigon, april 1975. Jag vaknade i gryningen, under min madrass på kakelgolvet, och tittade bort mot min säng som stod lutad mot glasdörrarna. Sängen var tänkt att skydda mig mot glassplitter, men om hotellet angreps med raketer så skulle den säkerligen ramla över mig. Att bli dödad av en nedfallande säng: det verkade på något sätt rimligt i denna den sista akten i en långvarig mörk fars: ett krig som hela tiden varit onödigt och ofta ohyggligt och som hade tagit tre miljoner människors liv och ödelagt deras tidigare välmående land.

Den länge emotsedda kampanjen, av Ho Chi Minhs efterträdare, för att återförena Vietnam hade till slut startat, mer än 20 år efter den ”tillfälliga” uppdelningen av landet som drevs igenom i Genève, och nu i mitten av april kunde slutet skönjas.

Bland strömmarna av flyktingar som var på väg bort från striderna fanns förbittrade soldater från den USA-stödda Saigon-regimens armé. Regimens president och dess överbefälhavare, general Thieu, hade erkänt sitt nederlag genom att fly till Taiwan med en förmögenhet i guld. Den 27 april valdes general Duong Van (”Big”) Minh till president av nationalförsamlingen. Han uppmanades att hitta ett sätt att uppnå fred.

■ ■Klockan var nu åtta på morgonen. Jag hastade tvärsöver Lam Son-torget för att äntligen få en kopp kaffe. Saigon hade utsatts för raketangrepp två nätter i rad - för första gången på ett decennium.

Efter attackerna framträdde den amerikanske ambassadören Graham Martin i Saigons television och lovade att Förenta staterna inte skulle lämna Vietnam. Han sade: ”Jag, den amerikanske ambassadören, kommer inte att fly iväg mitt i natten. Ni kan alla komma hem till mig och själva se att jag inte har packat mina väskor. Jag ger er mitt ord.”

Att beskriva Amerikas sista prokonsul i Vietnam som en hök vore att tillskriva den fågeln en grymhet som den saknar. I flera veckor hade han sagt till Washington att Sydvietnam skulle kunna överleva med hjälp av en ”järnring” runt Saigon och B-52:or som avlöste varandra och försörjde staden. Men Martin kunde inte fullständigt ignorera vad han själv såg: han visste att det var hans jobb, och bara hans, att övervaka avvecklingen av ett imperium som en gång hade gjort anspråk på två tredjedelar av Indokina och för vilket hans egen son hade dött, nio år tidigare. På den amerikanska ambassaden höjde sig ett träd, en av flera kraftiga tamarinder som planterats av fransmännen ett århundrade tidigare, över gräsmattorna och trädgården utanför huvudfoajén. Den enda andra öppna platsen som var tillräckligt stor för en helikopter att landa på hade en swimmingpool mitt i, och helikopterplattan på ambassadbyggnadens tak var bara byggd för de små Huey-helikoptrarna. Trädet var Graham Martins sista ställning. Han hade sagt till ambassadpersonalen att när trädet väl föll så skulle Amerikas prestige falla med det, och det tänkte han inte låta ske.

Förenta staternas regering hade högtidligt ställt sig bakom Thieu och den sydliga stat USA hade uppfunnit; Martin sade ofta att hans egen son hade dött för att Thieus ”Sydvietnam” skulle kunna förbli ”fritt”. Den 28 april hissade FNL sin flagga på Newport Bridge, fem kilometer från stadskärnan. Monsunen hade kommit tidigt och över Saigon hängde nu blygrå moln när president Minh gjorde sig beredd att tala till det som fanns kvar av hans ”republik”. Han pratade om ”våra soldater som kämpar hårt”, och först därefter, närmast tankspritt, uppmanade han till eldupphör och förhandlingar. När han nådde slutet av sitt tal drunknade de sista orden i en rad åskskrällar; kriget slutade med en fin känsla för dramatik.

Jag gick hastigt längs Tu Do, stadens huvudgata, samtidigt som blixtarna vandrade in mot stadens centrum. Ett halvdussin butiker hade stängt dagen innan, och deras ägare hade flytt till bowlinghallen och idrottslokalen i Dodge City, kodnamnet för det gamla amerikanska befälshögkvarteret vid Tan Son Nhut-flygplatsen, där de fick betala dyra pengar för en plats i kön. Den indiske skräddaren på Tu Do nummer 24, ”Austin”s Fine Clothes”, räknade dystert sina dollar och förbannade sin radio för att den inte tog in nyhetssändningarna från BBC World Service. Jag hade känt skräddaren på Austin”s länge, och vårt förhållande hade alltid kännetecknats av viskningar och komisk hemlighetsfullhet.

Åskan pulveriserade staden medan skräddaren räknade sina pengar; han hade åtminstone 5 000 dollar i det där skåpet, och hans indiska pass stack ut ur hans bröstficka. ”Kommunister respekterar pass”, sade han och klappade på sitt utan att veta vad de respekterade.

Åskan hade börjat låta annorlunda, torr och metallisk. Det var ljudet av artillerield. Staden tycktes explodera av vapen av alla slag: handeldvapen, granatkastare, luftvärnsbatterier. ”Jag tror vi blir bombade”, sade skräddaren, som avbröt sitt räknande bara för att skruva upp volymen på sin radio, som var inställd på Voice of Americas ”Oldies and Goldies”-program. Under den följande halvtimmen tycktes själva butiken vara en måltavla och jag såg till att det fanns två väggar mellan mig och gatan. Skräddaren förblev emellertid på sin post och räknade sina dollar medan Voice of America spelade Cherry Pink and Apple Blossom White, som knappast gick att höra i artillerielden. Det är en djupt enfaldig sång, men jag sjöng med tillsammans med skräddaren, och jag kommer förmodligen aldrig att glömma texten.
Saigon ”föll” nu inför våra ögon: det Saigon som skapats och götts och matats intravenöst av Förenta staterna, och som sedan förklarats vara ett terminalfall I ett avlägset hörn satt en gammal vietnamesisk kvinna som en skadad fågel; hon klöste mot väggen och grät och bad. Framför henne på golvet låg en rökelsepinne och en tändsticksask; hon kunde inte slå eld på tändstickorna eftersom hela hennes kropp skakade av skräck. Efter flera försök lyckades jag tända rökelsen åt henne, och först då förstod jag hur rädd jag själv var.

Då försvann de höga ljuden, inklusive åskan, och nu hördes bara knattret från maskingevär.

Saigon ”föll” nu inför våra ögon: det Saigon som skapats och götts och matats intravenöst av Förenta staterna, och som sedan förklarats vara ett terminalfall; huvudstad i det enda konsumtionssamhälle i världen som inte producerade någonting; högkvarter för världens fjärde största armé, ARVN, vars soldater nu deserterade i en takt av 1 000 om dagen; och centrum för ett imperium som, till skillnad från det tidigare franska imperiet som kom för att plundra, inte förväntade sig någonting från sina undersåtar, inte gummi eller ris eller rikedomar (det fanns ingen olja), bara ett accepterande av dess ”strategiska intressen” och tacksamhet för dess asiatiska yttringar: coca-cola och napalm.

Klockan ett på natten kallade Graham Martin sina högsta tjänstemän till ett möte för att meddela att han hade talat med Henry Kissinger, som hade sagt till honom att den sovjetiske ambassadören i Washington, Anatolij Dobrynin, hade lovat att vidarebefordra hans (Kissingers) begäran till Hanoi om att få till stånd en förhandlingslösning med president Minhs regering. Martin sade att Kissinger hoppades att ryssarna skulle kunna ordna detta. Han sade att han ville att evakueringarna med flygplan skulle fortsätta så länge som möjligt, kanske i 24 timmar. Klockan var strax efter fyra på morgonen när en stor mängd raketer slog ner på Tan Son Nhut-flygplatsen, följt av en spärreld av tungt artilleri. Väntan var över; slaget om Saigon hade börjat.

■ ■I staden rådde nu fullständigt utegångsförbud, men det fanns människor ute på gatorna, och vissa av dem var soldater från ARVN:s 18:e division som hade slagits tappert vid Xuan Loc, på Highway One.

Jag gick tillbaka till Caravelle Hotel där jag skulle träffa Sandy Gall från Independent Television News (ITN); han och jag var ”evakueringsansvariga” för ”TCN-journalisterna”, vilket betydde Third Country Nationals, vilket betydde alla som inte var amerikaner eller vietnameser. Den amerikanska ambassaden hade delat ut en 15-sidig broschyr som hette SAFE, förkortning för ”Standard Instruction and Advice to Civilians in an Emergency” (standardinstruktioner och råd till civila i ett nödläge). Broschyren innehöll en karta över Saigon med angivna ”uppsamlingsplatser där en helikopter kommer att plocka upp er”. Det fanns ett infogat papper på vilket det stod: ”Notera evakueringssignalen. Avslöja den inte för annan personal. När evakueringsordern ges kommer en kod att läsas upp i American Forces Radio. Koden lyder: TEMPERATUREN I SAIGON ÄR 44 GRADER OCH STIGANDE. DÄREFTER KOMMER RADION ATT SPELA I”M DREAMING OF A WHITE CHRISTMAS”.

De japanska journalisterna var oroliga att de inte skulle känna igen melodin och undrade om någon kunde sjunga den för dem. På Caravelle hade Gall och jag utnämnt våningsansvariga personer som, vid första antydan till juletidssnö i Saigon, skulle se till så att journalister som var orkeslösa eller döva, som låg och sov eller som befann sig på toaletten, inte skulle lämnas i sticket. Det fanns en god portion egenintresse i detta arrangemang; jag led, och lider fortfarande, av en åkomma som har gjort att jag har kommit sent till nästan varje viktig händelse i mitt liv.

Under tiden stod Graham Martin ensam på sitt kontor och såg på när trädet föll och hörde CIA:s stationschef skrika ”Fallande träd!” När Kissinger ringde kort efteråt lyssnade han tålmodigt på den utmattade och krasslige Graham Martin. Klockan 10.43 gavs order om att ”ta alternativ fyra” (helikopterevakueringen; de andra alternativen hade innefattat evakuering med båtar och flygplan). Men Martin förblev fast övertygad om att det ”fortfarande fanns tid” att förhandla fram en ”ärofull uppgörelse”.

Caravelle tömdes utan den ena inofficiella evakueringsansvariga TCN-journalistens vetskap. Ingen informerade mig. Bing Crosby sjöng inte på radion. När jag kom ut såg rummen ut som det övergivna skeppet Marie Celeste.

■ ■Utanför hotellet var Lam Son-torget tomt, bortsett från några sol-dater från Sydvietnams armé som hopsjunkna stod eller satt i dörröppningar och i rännstenen. En av dem gick med raska steg längs Tu Do och skrek åt mig; han var berusad. Han tog upp sin revolver, höll den med ostadig arm, siktade och sköt. Kulan ven över mitt huvud när jag sprang därifrån.

När jag kom fram till det amerikanska ambassadområdet stod marinkårs- och armésoldaterna samlade runt stubben av den stora tamarinden. ”Okej, du får säga till mig vad vi ska göra med den här orubbliga jäveln?”, sade en av armésoldaterna i sin walkie-talkie. ”Ta det lugnt, Jed”, hördes svaret, ”om du och grabbarna bara tar ner den med ytterligare minst tre decimeter så finns det gott om utrymme för rotorbladen. Och Jed, se till att alla hyvelspån sopas bort, annars kommer de säkert som fan att sugas in i motorerna.”

Då anlände doktor Phan Quang Dan, före detta vice premiärminister, en man som av Washington och ambassadör Martin betraktades som inkarnationen av Sydvietnams sanna nationalistiska anda.
Nitton- hundra- talets längsta krig var över.Den tvångsmässigt antikommunistiske doktor Phan Quang Dan, som oupphörligt höll tal i vilka han uppmanade sina landsmän att fortsätta slåss, åtföljdes av sin trinda hustru som försmäktade i en pälskappa och av en pluton av inkasserare som höll hårt i sina pengapåsar. Det ”tjusiga folket” i Saigon var också där, inklusive de unga män i värnpliktig ålder vars föräldrar hade betalat stora mutor för att de skulle slippa ifrån armén.

Klockan 15.15 gick Graham Martin med beslutsamma steg ut ur ambassadens hiss, genom foajén och ut på ambassadområdet. De stora helikoptrarna, Jolly Green Giants, hade inte anlänt ännu och tamarindstubben var inte märkbart lägre. Martins Cadillac stod och väntade på honom, och medan ambassadpersonalen chockade såg på körde Cadillacen mot grinden, som nu var under belägring. Marinkårssoldaten vid grinden trodde inte sina ögon. Cadillacen stannade, marinkårssoldaten sträckte upp armarna i luften, och Cadillacen backade. Ambassadören klev ut och utropade: ”Jag tänker promenera en gång till till mitt residens. Jag rör mig fritt i denna stad. Jag lämnar Vietnam när presidenten säger till mig att göra det.” Han lämnade ambassaden genom en sidoingång, tvingade sig fram genom folkmassan och gick de fyra kvarteren till sitt hus. En och en halv timme senare kom han tillbaka med sin pudel, Nitnoy, och sin vietnamesiska betjänt.

■ ■När den första Chinook-helikoptern genomförde sin riskabla landning slog dess rotorblad in i ett träd, och när grenarna knäcktes lät det som gevärseld. ”Ner på marken! Ner på marken!” skrek en korpral som var hög på metedrin till kön av människor som stod hukade längs väggen och väntade på att bli evakuerade, tills en officer kom och lugnade ner honom. Helikoptern hade kapacitet att flyga 50 personer, men den lyfte med 70 ombord. Piloten visade prov på hisnande skicklighet när han steg 60 meter rakt upp i luften medan kulorna ven mellan rotorbladen och strimlade ambassaddokument virvlade runt i luftdraget.

Från förbränningsugnen på ambassadtaket regnade det ner pengar. Jag hade svårt att tro mina ögon. Det overkliga och det verkliga hade smält samman. Från himlen kom 20-, 50- och 100-dollarsedlar. De flesta var brända, en del var det inte. Vietnameserna som stod och väntade runt poolen kunde inte tro sina ögon; före detta ministrar och generaler och torterare försökte rafsa åt sig ett avgångsvederlag från himlen. En ambassadtjänsteman sade att mer än fem miljoner dollar brändes upp. ”Vartenda kassaskåp på ambassaden har tömts och låsts igen”, sade en tjänsteman, ”för att lura gulingarna när vi har stuckit.”

Åtminstone 1 000 personer befann sig fortfarande inne på ambassaden i väntan på att bli evakuerade, även om de flesta kändisarna, som ”Giggles” Quang, hade kommit med i de första helikoptrarna; resten väntade passivt, som om de var chockade.

Ambassadområdet lystes upp av ambassadbilarnas lyktor, och varje Jolly Green Giant-helikopter tog nu in 90 personer. Martin Garrett, säkerhetschefen, kallade samman alla de kvarvarande amerikanerna. De väntande vietnameserna anade vad som höll på att hända och en överste från marinkåren dök upp för att lugna dem genom att säga att ambassadör Martin hade gett sitt ord på att han skulle vara den sista som lämnade området. Det var en lögn, naturligtvis. Klockan var 02.30 på morgonen den 30 april när Kissinger ringde till Martin och sade till honom att avsluta evakueringen klockan 03.45. Efter en halvtimme kom Martin ut med en attachéväska, en resväska och den amerikanska flaggan hopvikt i en bärkasse. Han gick utan ett ord till sjätte våningen där en helikopter väntade. ”Lady Ace 09 är uppe i luften med Code Two.” ”Code Two” var kodbeteckningen för en amerikansk ambassadör. Detta knapphändiga meddelande på det slutna kommunikationsnätet innebar att den amerikanska invasionen av Indokina var över. När helikoptern skevade över Highway One kunde ambassadören se lyktskenet från den nordvietnamesiska arméns lastbilar som stod och väntade.

Tre timmar senare, i solljuset som flödade över en förväntansfull stad, rullade stridsvagnar med FNL-flaggor in i Saigons centrum. Deras jublande besättningar var inte hotfulla, inte heller avfyrade de ett enda skott. De var hövliga och förvirrade; och en av dem hoppade ner, vecklade ut en karta på sin stridsvagn och frågade några häpna åskådare: ”Var snälla och visa oss vägen till presidentpalatset. Vi känner inte till Saigon, vi har inte varit här på länge.” Stridsvagnarna trängde till slut in genom de utsirade grindarna till presidentpalatset, där ”Big” Minh och hans kabinett väntade på att få kapitulera. På gatorna utanför låg kängor och uniformer i prydliga högar där soldater i den sydvietnamesiska armén hade klivit ur dem och anslutit sig till folkmassorna. Det blev inget ”blodbad”, som de som var okunniga om Vietnam hade förutspått att det skulle bli. Nu när angriparen hade kastats ut var detta fantastiska land återigen en nation, så som Genèvekonferensen hade sagt att det hade rätt att vara för så många ödelagda år sedan. Nittonhundratalets längsta krig var över.

Översättning: Tor Wennerberg

Artikeln är ett utdrag ur John Pilgers bok Heroes, som publicerades första gången 1975.

Läs mer:

John Pilger