ÅSIKT

Syster, vakta din slöja

ANITA GOLDMAN läser en passionerad bok om litteratur – i Iran

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Azar Nafisi.
Foto: lili iravani
Azar Nafisi.

Lolita, Vladimir Nabokovs mest berömda – eller ökända – roman är inte i första hand en berättelse om en snuskgubbes våldtäkt av en tolvårig flicka utan om hur en människa annekterar en annan människas liv. Kursiveringens är den iranska litteraturprofessorn Azar Nafisis egen och parallellen hon drar är mellan den annekterade och våldtagna Lolita och kvinnorna i Iran efter den islamitiska revolutionen. Lolita är ett av de engelskspråkiga litterära verk Nafisi undervisar om, just under de mest våldsamma och tumultartade revolutionsåren i Iran. Hennes föreläsningar om skönlitteratur förvandlas till en magnifik motståndshandling mot en regim som reducerar människan och därmed även litteraturen till ideologiska verktyg.

Nafisi, som kommer från en kultiverad iransk familj, fadern har varit borgmästare i Teheran och fängslad av den förra regimen, återkommer till Iran från USA som nybakad litteraturprofessor just som amerikanska flaggor eldas upp på gatorna, allt västerländskt brännmärks och förföljs, människor fängslas och mördas för minsta förseelse och den amerikanska ambassaden ockuperas. Mitt i detta dramatiska skede av demonstrationer och motdemonstrationer är det Nafisis uppgift att undervisa i engelsk litteratur vid Teheranuniversitetet. Modigt och envetet hävdar hon inför såväl de marxistiska som de islamitiska studenternas totalitära ideologisering av allt mänskligt litteraturens och individens värde. En bra roman är – oavsett vilka människor den porträt­terar eller vilka ståndpunkter författaren tar – i sig demokratisk, eftersom den ger utrymme för komplikationerna hos de enskilda individerna och låter alla säga sitt. I alla stora romaner, skriver Nafisi, ”oavsett vad för slags dyster realitet de framställer, finns ett bejakande av livet i strid mot detta livs förgänglighet, en grundläggande utmaning. Detta bejakande ligger i författarens sätt att ta kontroll över verkligheten genom att återberätta den på sitt eget vis och därigenom skapa en ny värld. Varje stort konstverk är en insubordination mot livets svek, faser och trolöshet”.

Svek och fasor är just vad verkligheten bjuder på i rika mått under denna tid. Jag undrar om den islamitiska revolutionen någon annanstans har beskrivits så personligt och ingående som i denna fascinerande bok, vilken är till lika delar historieskrivning, memoar och litteraturanalys. För den som är intresserad av Iran, av den politiska islam och framför allt hur denna påverkar kvinnorna är Att läsa Lolita i Teheran ett måste. Men boken är dessutom en passionerad undersökning av litteraturens förhållande till samhället och ett lidelsefullt försvarstal för litteraturens inneboende humanistiska värde. Förutom Nabokov analyserar författaren Scott Fitzgerald, Jane Austen och Henry James och vilket betyg kan vara bättre än detta att jag under läsningen fick stor lust att åter stifta bekantskap med dessa författare och deras verk.

Efter ett par hårda och dramatiska år vid universitetet, och sedan hon vägrat att bära slöja i föreläsningssalen, ger litteraturprofessorn upp. Men i­stället för att isolera sig i hemmet, bjuder hon sju kvinnliga litteraturstuderande till en privat kurs i engelsk litteratur i sitt hem:

”I närmare två år, så gott som varje torsdagseftermiddag i ur och skur, kom de hem till mig, och nästan varje gång blev det en chock för mig att se dem lägga av de obligatoriska slöjorna och kapporna och flamma upp i färg i vår fristad, vårt avskilda universum, en utmaning mot den verklighet där förskrämda ansikten var omvirade med svarta huvuddukar i staden som bredde ut sig där nedanför.”

Nafisis klass hemma i vardagsrummet utvecklas till ”ett eget utrymme, ett slags kollektiv version av Virginia Woolfs eget rum”. Men verkligheten de unga kvinnorna lever i är påträngande. En av dem kommer blåslagen till mötena, misshandlad av sin man som hon inte vågar skiljas från, då det innebär att hon kommer att förlora sin lilla dotter. En har fruktansvärda minnen av sin fängelsetid som politisk fånge och alla utsätts för vad som inte kan benämnas som annat än en permanent frontal­attack på deras personliga integritet och människovärde.

”Jag kände mig hjälplös medan jag lyssnade på deras ändlösa lidandeshistorier. Kvinnliga studenter blev bestraffade om de sprang uppför trappan när de var försenade till en föreläsning, om de skrattade i korridorerna, om de pratade med medlemmar av det motsatta könet. ” Gatorna patrulleras av sedlighetspatruller, kal­lade ”Guds blod”, vars uppgift det är att se till att kvinnorna är beslöjade på rätt sätt, inte bär makeup, inte promenerar med en mansperson som inte tillhör hennes familj. De går förbi slagord på väggarna som uppmanar ”Syster, vakta din slöja. Broder, vakta din blick”.

”Under de närmaste två decennierna efter den islamiska revolutionen förvandlas gatorna till en krigszon, där unga kvinnor som bryter mot reglerna blir indragna i ­polisbilar, kastas i fängelse, piskas, bötfälls.” Inte underligt att ”åtskilliga månader in på kursen upptäckte mina flickor och jag att nästan varenda en av oss haft minst en mardröm i en eller annan form där vi antingen glömt att bära slöjan ­eller hade låtit bli att bära den”.

Men författaren förmår vara lika nyanserad i sin skildring som de romaner hon hyllar. Hon diskuterar offrens medansvar; hur ”en sträng ayatolla, en självutnämnd filosofkung gjorde mot oss det vi tillät honom att göra”. Detta är de ­totalitära ideologiernas grövsta brott, skriver hon, ”att de tvingar sina medborgare, och även sina offer, att bli medskyldiga till deras förbrytelser”. Nafisi går långt om länge med på att undervisa på universitetet iklädd slöja. Men till slut klarar hon inte av diktaturens intrång i hennes innersta, hon och hennes familj lämnar Iran för USA. Man kan bara hoppas för Irans skull att förhållandena i hennes hemland blir sådana att hon kan återvända. Men hennes försvar för litteraturen är universellt: ”Kärnfrågan i så många stora romaner, gäller empati – den största synden är att vara blind för andras problem och plågor. ”

Memoarer

Anita Goldman