ÅSIKT

Klara tankar att njuta av

ULRIKA STAHRE bland gnagare och humorbomber på Nationalmuseum

1 av 3 | Foto: HANS THORWID
"Ljuskrona" av gruppen Lagombra.
KULTUR

Förväntningarna är högre än vanligt inför denna utställning på Nationalmuseum. Dels för att temat, konceptdesign, är ett av de piggaste under Designåret (var det nu är någonstans), dels för att institutionen med Stockholms vackraste läge vässat sig på sistone: utställningen Kroppen visade en ny vilja att kommunicera med publiken utan vare sig onödiga förenklingar eller slentrianakademism.

Konceptdesign, då. "Inte en stil utan ett förhållningssätt" deklarerar museet och tematiserar sin utställning i åtta delar, alla lika mjuka i kanterna - Den andra smaken, Livsstil, Omsorg, Gränsöverskridanden, Kulturella möten, Återbruk, Designbegreppet, Samhällskritik. Många av de utställda verken skulle kunna passa in i flera av dessa fack, eftersom det handlar om en medveten produktion av objekt som överskrider både idéer om den goda smaken och den goda designen som en opolitisk, funktionellt betingad verksamhet.

Överlevnadsjacka för hemlösa av Jan Borchies: varmt fodrad, med praktiska fack för både vin och knark. En produkt som ställer fler frågor än den besvarar. Visst, om hemlösheten fortsätter att vara ett olöst problem kanske jackan är en lösning - men en mycket cynisk sådan. Jackans funktion är att peka på det komplexa i att överhuvudtaget formulera lösningar, och på ett liknande sätt fungerar flera verk i utställningen. De är antilösningar. Så om form och funktion måste hänga samman så är funktionen i det här fallet att vara en tankestartare, en problemformulering.

Nationalmuseets utställning blir sakta en ren njutning. Så många objekt med så klara tankar. Både Zandra Ahls Kasslervas - en bomb av humor och kroppsideal i skrattspegel - och designgruppen Fronts Rått-tapet - en gnagare som tuggat mönster visar skapandet som okontrollerbar slump - är verk som tar lätt på designbegreppet som det hittills formulerats. Lika lätt tar Ljuskrona av gruppen Lagombra, en enorm konstruktion av nyköpta Ikea-prylar, en återbrukslampa som både frossar i överflödet av ting och stilla kritiserar det.

Mot njutningen står i början bara utställningens själva struktur. På stora, sluttande podier eller bord trängs verken, presenterade med texter i en inte särskilt lämplig läshöjd. Hela tiden får blicken söka sig fram mellan text och objekt, aldrig är de nära varandra och alltid finns något i vägen. Turerna blir många, utställningsbesöket är nästan koreograferat - man rör sig nära, längre bort, runt, runt. En måhända ofrivillig samklang av form och innehåll: objekten vägrar att vara just objekt i förhållande till betraktaren. De ställer sig i centrum, för oss som ser och för dem som vill veta vad design kan vara utöver funktion, mode, snobbism. Att de ställt sig i centrum just på Nationalmuseum betyder förstås att de med tiden blivit mindre och mindre kontroversiella.

Konst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ulrika Stahre