ÅSIKT

Skandalsuccé

GUNNAR WESSLÉN läser en skamligt underhållande bok om engelsk press

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den för honom viktigaste historien av dem alla var ändå berättelsen om Lady Di, ända fram till hennes tragiska död - som för övrigt slog alla upplagerekord.

I sin nyutkomna bok avslöjar Piers Morgan det mesta om hur det går till på en brittisk tabloidtidning. Nästan (han vill inte berätta hur mycket hans vän och reporter tjänade på att skriva boken med prinsessan Dianas betjänt).

Annars finns det mesta med: vilka som läckte, vilka som betalades, hur mycket de fick och vilka som hade sex med vilka.

Piers Morgan vet. 28 år gammal rekryterades han till The Sun av dess legendariska chefredaktör Kelvin Mackenzie som nöjes- och popkrönikör.

Sedan han blivit inbjuden till en middag med påläggskalvarna i Rupert Murdochs (ägare till the Sun och världens mäktigaste mediemogul) stall var hans lycka gjord.

Middagen var en tråkig tillställning, Murdoch satt vid ena kortändan och samtalen var pressade. Efter desserten frågade källarmästaren om någon ville ha en avec till kaffet. Alla avböjde, utom Piers Morgan. Han beställde in en persiskobrandy, hans bordsgranne detsamma och från kortändan hördes en hög röst: "Make that three."

Kallsvetten bröt fram hos dem som sagt nej, bordsgrannen befordrades till andra man på The Sun och Piers Morgan fick ett par dagar senare två timmar att ta sig till Heathrow för att hoppa på ett plan till Miami där Murdoch väntade.

De talades vid - varefter mogulen presenterade den 28-årige popskribenten Morgan för de andra höga cheferna inom Murdochimperiet - som den nye chefredaktören för söndagstidningen News of the World, Storbritanniens största tidning med en mångmiljonupplaga.

Snart blev Morgan rekryterad som ny chefredaktör för dagstidningen Daily Mirror. Uppdraget som editor (chefredaktör/redaktionschef) var enkelt, det gällde att sälja så många tidningar som möjligt, oavsett kostnader eller konsekvenser för de inblandade. Alla medel var tillåtna och det fanns massor av pengar, en bataljon av reportrar, kolumnister, redigerare och advokater till hjälp.

Där satt ett gäng adrenalinstinna killar, samt en och annan tjej, och försökte komma över de mest kommersiella ämnena och historierna. Tuppen, Piers Morgan, höll i checkblocket och köpte, helst framför näsan på konkurrenterna, de mest överdrivna, spekulativa och nästan alltid sexfyllda historierna. Och han betalade bra - i vissa fall en miljon pund, mer än 13 miljoner kronor.

Och de hade roligt! Aftonbladet och

Expressen är inget i jämförelse. Själv kommer jag ihåg när vi mellan fem och sex på morgonen satt på Aftonbladets gamla centralredaktion och försökte övertyga redaktionschefen Sigurd Glans om olika formuleringar av den stora rubriken på första sidan och löpsedeln.

Där satt, bland andra, Thorbjörn Larsson och skrev förslag, liksom Aftonbladets nuvarande kulturchef Håkan Jaensson. Men vi var långt ifrån engelsmännen, både i skicklighet och hänsynslöshet. Vad man än anser om Morgans formuleringar: de var kreativa.

Piers Morgans fall blev Irakkriget. Under hans ledning gick den stora tabloiden Daily Mirror ut mot Blair och Storbritanniens attack på Irak. Piers Morgans skäl var dels att han kände att det fanns en stor folklig opinion mot kriget, dels att han ansåg kriget orättfärdigt.

Och han körde på. I en tidning som räknades som stöd för labour publicerade han första sidor med ett osympatiskt porträtt av Tony Blair och rubriken

PRIME-MONSTER. (Som om en svensk s-tidning skulle dra upp en ful bild av Göran Persson under jätterubriken STATS-MONSTRET.)

Upplagan steg och Piers Morgan fick stöd i de intellektuella kretsarna - han städslade till och med John Pilger, legendarisk utrikeskorrespondent och inte okänd på dessa sidor, att skriva förstasidestexter om Englands orättfärdiga krig.

Katastrofen för Daily Mirror inträffade när kriget väl hade börjat och de första brittiska förlusterna kom. Upplagan rasade - nu gällde det att stödja "våra pojkar".

Piers Morgan vände. Inte så att han gjorde avbön eller sa att Mirror hade fel - men han fyllde förstasidorna med sex och otrohet. Upplagan stabiliserades.

För ungefär ett år sedan, den 14 maj 2004, fick han sparken. Daily Mirror hade publicerat bilder på brittiska soldater som torterade irakiska fångar, men bilderna var troligen falska. Det blev slutet på Morgans tio år som tabloidkung i England.

Den historia han kände mest för - och var djupt personligt engagerad i - var utan tvekan prinsessan Dianas tragiska levnadsöde. Politiskt intressant är att han anser att hans allvarligaste konflikt med Tony Blair egentligen gällde dennes fru Cherie. Hon kände att Daily Mirror under Morgan falskeligen beskyllt henne för att ha dålig hy.

De enda svenskar som förekommer i boken är naturligtvis Ulrika Jonsson och Svennis. Piers berättar hur hon ringer in till tidningen genom sin agent och berättar om hur hon ser på förhållandet med Svennis. Efter en stund ringer Svennis agent och frågar vad Ulrika har sagt.

Sammantaget kan man säga att det ligger mycket i Rupert Murdochs karaktäristik av Morgan: "The trouble with Piers is that his balls are bigger than his brains." (Problemet med Piers är att hans ballar är större än hans hjärna.")

Men hans bok ger en fantastisk inblick i brittiska medier och är den mest avslöjande boken sedan den gamla boken om grundandet av The Sun, Stick it up your punter.

Medier

Gunnar Wesslén