Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Skrämmande? Det är avsikten

NAOMI KLEIN om tortyr och konsten att kontrollera människor

Lynndie England torterar en fånge i Abu Ghraib-fängelset.   Lynndie England torterar en fånge i Abu Ghraib-fängelset. Foto: AP

Nyligen fick jag se en skymt av de direkta effekterna av tortyr i samband med ett evenemang till stöd för Maher Arar. Denne syriskfödde kanadensare är världens mest kända offer för "överlämning", den process som innebär att amerikanska regeringstjänstemän outsourcar tortyr till främmande länder. Arar var i färd med att byta plan i New York när amerikanska förhörsledare stoppade honom och sedan "överlämnade" honom till Syrien, där han i tio månader hölls inspärrad i en cell som var marginellt större än en grav och ur vilken han med jämna mellanrum togs ut för att misshandlas.

Arar hyllades för sitt mod av Canadian Council on American-Islamic Relations, en intresseorganisation i den politiska mittfåran. Publiken gav honom en hjärtlig stående ovation, men det förekom rädsla mitt bland hyllningarna. Många av de framstående lokala ledarna höll sig på avstånd från Arar, och intog en försiktigt prövande hållning till honom. Vissa talare förmådde inte ens nämna hedersgästen vid namn, som om han skulle kunna smitta ner dem med något. Och kanske hade de rätt: de svagt underbyggda - och sedermera diskrediterade - "bevis" som ledde till att Arar hamnade i en cell som myllrade av råttor bestod i guilt by association. Och om detta kunde hända Arar, en framgångsrik mjukvarudesigner och familjefar, vem går då säker?

Vid ett av sina sällsynta offentliga framträdanden talade Arar direkt om denna rädsla. Han berättade för åhörarna att en oberoende ombudsman har försökt samla in bevis mot poliser och åklagare som bryter mot reglerna när de utreder misstankar mot kanadensiska muslimer. Ombudsmannen har fått höra dussintals berättelser om hot, trakasserier och otillbörliga hembesök. Men, sade Arar, "inte en enda har anfört klagomål offentligt. Det var rädsla som hindrade dem från att göra det." Rädsla för att bli nästa Maher Arar.

Rädslan är ännu mer påtaglig bland muslimer i Förenta staterna, där Patriot Act-lagstiftningen ger polisen befogenheter att beslagta register tillhörande moskéer, skolor, bibliotek eller föreningar på blotta misstanken om terroristkopplingar. När denna intensiva övervakning fogas samman med det allestädes närvarande hotet om tortyr, blir budskapet tydligt: vi har ögonen på dig, din granne kan vara spion, regeringen kan ta reda på allt om dig. Om du gör ett misstag kan du försvinna i ett plan på väg till Syrien, eller ner i "det djupa, mörka hål som kallas Guantánamo Bay", för att citera Michael Ratner, ordförande i Center for Constitutional Rights.

Men denna rädsla måste finjusteras. De människor som utsätts för skrämselmetoderna måste få veta tillräckligt för att de ska bli rädda men inte så mycket att de börjar kräva rättvisa. Detta bidrar till att förklara varför USA:s försvarsdepartement släpper en viss sorts till synes komprometterande information om Guantánamo - bilder av män i burar, till exempel - samtidigt som det vidtar åtgärder för att hemlighålla fotografier liknande dem som läckte ut från Abu Ghraib. Och det skulle också kunna förklara varför Pentagon godkände en ny bok av en före detta militärtolk, inklusive avsnitt som skildrade hur fångar blir sexuellt förödmjukade, men stoppade honom när han ville skriva om användningen av kamphundar. Detta strategiska läckande av information, i kombination med officiella dementier, skapar ett medvetandetillstånd som argentinare beskriver som "att veta/inte veta", ett spår efter Argentinas "smutsiga krig".

"Underrättelseagenter har naturligtvis intresse av att dölja användningen av dessa olagliga metoder", säger Jameel Jaffer på den amerikanska medborgarrättsorganisation ACLU. "Å andra sidan är det onekligen så att när de använder överlämning och tortyr som hot så drar de på något sätt fördel av det faktum att människor vet att underrättelseagenter är villiga att handla i strid med lagen. De drar fördel av det faktum att människor förstår hotet och uppfattar det som trovärdigt."

Och hoten har uppfattats. I en skrivelse som upprättats i samband med en juridisk protest mot sektion 215 av Patriot Act som ACLU initierat beskriver Nazih Hassan, ordförande i den muslimska föreningen i Ann Arbor i Michigan, detta nya klimat. Medlemsantalet och mötesnärvaron har gått ner kraftigt, styrelsemedlemmar har avgått - Hassan uppger att hans medlemmar undviker allt som skulle kunna resultera i att deras namn hamnar på någon lista. En medlem vittnade anonymt om att han har "slutat säga vad han tycker i politiska och sociala frågor" därför att han inte vill dra på sig uppmärksamhet.

Detta är tortyrens verkliga syfte: att terrorisera - inte bara människorna i Guantánamobasens burar och Syriens isoleringsceller utan också, vilket är viktigare, den betydligt större samhällsgrupp som hör talas om dessa övergrepp. Tortyr är en maskin som är avsedd att knäcka viljan att göra motstånd - den enskilda fångens vilja och den kollektiva viljan.

Detta är inte något kontroversiellt påstående. 2001 publicerade den amerikanska ideella organisationen Physicians for Human Rights (läkare för mänskliga rättigheter) en manual om behandling av tortyröverlevare. Denna skrift konstaterade att: "förövare försöker ofta rättfärdiga den tortyr och misshandel de utför genom att hänvisa till behovet av informationsinhämtning. Sådana resonemang döljer syftet med tortyren" Avsikten med tortyr är att avhumanisera offret, knäcka hans/hennes vilja, och på samma gång statuera ett fasansfullt exempel för dem som kommer i kontakt med offret. På så sätt kan tortyr knäcka eller skada viljan och sammanhållningen hos hela samhällsgrupper."

Men trots dessa etablerade kunskaper fortsätter man i USA att debattera tortyr som om det bara rörde sig om ett moraliskt tvivelaktigt sätt att utvinna information, och inte ett statligt terrorinstrument. Men det finns ett problem med det perspektivet: det finns ingen som påstår att tortyr är ett effektivt förhörsverktyg - allra minst de människor som använder sig av det. Tortyr "fungerar inte. Det finns bättre sätt att handskas med fångar", förklarade CIA-chefen Porter Goss inför senatens underrättelseutskott den 16 februari. Och ett nyligen offentliggjort pm som författats av en FBI-tjänsteman på Guantánamobasen slår fast att extrema tvångsåtgärder "inte gav någonting mer än det som FBI fick fram genom att använda enkla utredningsmetoder". Arméns egen förhörsmanual slår fast att våld "kan förmå källan att säga vad som helst som han tror att förhörsledaren vill höra".

Och ändå fortsätter övergreppen - Uzbekistan seglar upp som det senaste populära stället för överlämnanden; "El Salvador-modellen" importeras till Irak. Och den enda rimliga förklaringen till tortyrmetodens bestående popularitet kommer från en högst osannolik källa. Lynndie England, som blev syndabock för Abu Ghraib, fick under sin bortfuskade rättegång frågan varför hon och hennes kollegor hade tvingat nakna fångar att bilda en mänsklig pyramid. "Som ett sätt att kontrollera dem", svarade hon.

Exakt. Som förhörsverktyg är tortyr värdelöst. Men när det handlar om social kontroll så finns det ingenting som går upp mot tortyr.

Naomi Klein (Översättning: Tor Wennerberg Copyright: The Nation)
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet