ÅSIKT

Mördare? Vi?

PETER KADHAMMAR möter den stora glömskan i Kaunas, Litauen

1 av 3
Slobodka, en förort till den litauiska staden Kovno, var under andra världskriget ett getto där 35 000 judar föstes samman av nazisterna. George Kadish, en judisk lärare, tog denna och cirka 200 andra bilder med en hemmagjord kamera. Många bilder togs genom ett knapphål i hans rock.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Kaunas träffar jag en 82-årig jude som sitter i en brun soffa och fingrar på en adressbok med svart galonpärm. Den är full av namn, prudentligt nedtecknade med blått bläck.

Det är en lista över litauer som deltog i morden på landets judar. Några av de 3 000 namn den gamle mannen samlat ihop: ett livsverk.

Mannen som sitter i soffan bestämde sig när han återvände från kriget att spåra upp varenda en av dem som mördade hans sju syskon, utrotade hans släkt, invånarna i hans by, judenheten i Litauen.

I inget annat land i Europa var förintelsen lika grundlig. 220 000, 94 procent, av landets judar gick under. Kaunas var en stad med cirka 200 000 invånare när tyskarna marscherade in i slutet av juni 1941. 30 000 av invånarna var judar.

Över 90 procent mördades.

Men vem mördade dem?

Den gamle mannen i soffan är stor men böjd, sjuk efter en hjärtinfarkt. Jag kan dö vilken minut som helst, säger han. Det oroar mig inte. Jag har levt länge.

Det är så mycket han har att säga när någon vill lyssna. Han berättar om sin far, sina syskon, om hur han tidigt förstod vad som skulle ske om tyskarna invaderade Litauen. Kvinnorna i familjen försökte övertala honom att stanna. Din plats är här. Men männen sa: Lyssna inte på dem, gör det du måste göra.

Han tar fram ett foto som visar två av hans bröder, en syster, modern. De sitter vid ett bord med spetsduk och ser allvarligt in i kameran. Det är två år kvar till kriget.

Han cyklade norrut, följde de retirerande sovjetiska trupperna. I Panevezys tog de honom för tysk fallskärmsjägare. Han klarade sig från exekutionspatrullen genom att sjunga Internationalen.

Att jag sitter och lyssnar på den gamle mannen är ett sidospår. Jag har rest hit för att skriva en rapport om staden varifrån hundratals misstänkta brottslingar kommer till Sverige för att göra inbrott i sommarstugor, sno bilar, i enstaka fall begå mord - allt det som vi brukar förknippa med den baltiska brottsligheten.

Mannen i soffan berättar om sin hemby Kadainiai. 2 500 judar.

- Jag hittade en kusin som hade överlevt ... bara en kusin.

Jag har en litauisk tolk, en alltigenom sympatisk kvinna. Välutbildad. Demokrat. Hon blir irriterad på den gamle mannen som berättar i sin egen takt och om det han själv finner viktigt.

Han svarar inte på dina frågor! säger hon.

Hon vrider på sig av otålighet.

Den gamle mannen lägger handen på den svarta adressboken: De 3000 namnen täcker hela Litauen. Cirka 150 personer deltog i morden i Kadainiai.

- Lärare, studenter. Utbildat folk. Det är lätt att mörda, tortera.

Han slår upp boken. En kort dödsruna faller ur. De sista orden över en hedervärd medborgare som gått ur tiden. Men den gamle mannen vet annorlunda.

När vi lämnat honom säger min tolk att berättelsen inte var vetenskaplig. Den var subjektiv. Man måste höra båda sidor. Det var så länge sedan, man kan inte veta säkert"

Kvällen före har jag träffat Gerzas Zackas, ordförande i Kaunas judiska förening. Den har 400 medlemmar, de judar som är kvar. De flesta är gamla. Snart är judenheten i staden helt borta, ett minne som strax kommer att blekna.

Zackas är försiktigare, eller snarare subtilare, än mannen med den svarta adressboken. Han säger: Den första pogromen startade i slutet av juni 1941. Det råder delade meningar om nazisterna hann fram innan den började.

Vilket ansvar hade Kaunas icke-judiska invånare för förintelsen?

- Det är en filosofisk fråga. Alla judar i en viss by avrättades. Innan de sköts blev de tillsagda att ta av sig kläderna. Efter morden samlade byns kvinnor ihop kläderna. Deltog de i mordet eller inte? Hur stort är deras ansvar?

Det finns ett museum utanför Kaunas, Nionde fortet, en gammal fästning från tsartiden. Där skedde massavrättningarna. Nionde fortet ligger på en höjd och salvorna måste ha hörts vida omkring.

Det museet är från Sovjettiden. Inne i Kaunas finns ett nytt. Där använder man också ordet "folkmord". Men det handlar inte om judar, utan om litauernas umbäranden under Sovjetunionen. Det verkliga folkmordet, det på judarna, finns inte med.

Min tolk, som blev irriterad på den gamle juden, börjar gråta inne på museet. Tårarna rinner nerför kinderna på henne. Hon tar upp en näsduk och snyter sig. Förlåt mig, säger hon, jag blir så ledsen när jag ser hur mitt folk har lidit.

Jag intervjuar en av stadens vice borgmästare, Erikas Tamasauskas. Han ger en bred exposé över stadens historia. Han nämner inte judarna med ett ord förrän jag frågar.

- Det var tyskarna som startade politiken mot judarna. Inte litauerna, säger han.

- Tyskarna hade befälet. Men de flesta judarna dödades av litauer, säger Gerzas Zackas.

Individer har intresse av att dölja sina brott; detsamma gäller för kollektiv, ja, hela samhällen. (Det folkliga motståndet i Serbien och Kroatien mot att lämna ut krigsförbrytare till Haag är en kamp för att bevara den kollektiva lögnen om det egna martyrskapet.)

Hur många människor i Kaunas deltog i morden på judarna? Hur många var med och delade på rovet sedan judarna tvingats ut ur sina hem för att fösas ihop i stadens getto? Hur många samtyckte? 20 procent? 40? 70? (95 procent säger den gamle mannen med den svarta adressboken.)

Det kollektiva minnet sträcker sig över årtionden, det förs vidare från generation till generation, både i det som sägs och inte sägs. Men vad blir det för minne som aldrig bearbetas i det öppna?

Vilka värderingar dröjer kvar?

Att besöka en gammal jude när jag skulle skriva om brottsligheten i Kaunas var trots allt inte så långsökt.

Peter Kadhammar