Kultur

Vem har rätt att göra motstånd?

Åsa Linderborg och Erik Wijk om krigets verkliga siffror - och en inställd debatt

Amerikansk soldat i Falluja, Irak.
Amerikansk soldat i Falluja, Irak.Foto: AP

Ansvariga politiker och dess trogna röster vill få oss att tro att den folkrättsliga och humanitära katastrofen i Irak är - ett demokratiprojekt. Sverige är inget undantag. Vi har under våren försökt få igång en debatt om ockupationen av Irak och irakiernas rätt att göra motstånd. Vi har misslyckats. Ingen har velat ta i den principiella frågan: Om inte irakierna har rätt att göra motstånd mot ockupationsmakten, har då något folk, historiskt eller framöver, rätt att göra motstånd om det blir attackerat, invaderat, ockuperat och plundrat?

Även normalt solidariska bedömare ägnar sig åt att förtala motståndsrörelsen och menar att vi måste vara "modiga" och erkänna att onda tilltag kan få goda konsekvenser, nämligen "demokratiska val". Men hur ska dessa modiga ställa sig inför nästa anfallskrig - tiga i hopp om att ockupanten inrättar ett parlament under truppnärvaro?

De som blankt förkastar en jämförelse med motståndet mot nazismen under andra världskriget förkastar därmed även den fundamentala rättsprincip som säger att i skuldfrågan bedöms endast gärningen och inte gärningsmannen. Man dör av raketbomber, pansareld, utbränt uran och kulsprutesalvor oavsett vem avsändaren är.

De som nu försvarar USA:s och lydtruppernas närvaro i Irak bejakar de två grundmyter som ockupanter använt sig av i alla tider. För det första att koalitionen måste stanna för annars faller landet samman i kaos och inbördeskrig; ockupationsmakten behövs för att garantera ordning och säkerhet. Enligt den brittiska läkartidskriften The Lancet är antalet av ockupationsstyrkor dödade irakier i storleksordningen 100 000 - vad är det för ordning som dödar människor? Vad är det för säkerhet som föder hat och våld? Under ockupationen har kriminaliteten markant ökat och de interna motsättningarna skärpts. Valet i januari har om något bidragit till att göra den etniska eller religiösa tillhörigheten till den allt dominerande och allt splittrande faktorn i irakisk politik. Vad är det för logik som säger att de som underbygger kaoset måste stanna kvar för att stoppa det?

Bakom denna humanitärt vädjande myt döljer sig ett klassiskt kolonialt maktspråk om den vite mannens börda, västerlandets civilisatoriska mission och stackars underutvecklade folk som inte klarar att ta hand om sig själva.

Inte mindre nattstånden och rasistisk är den andra och närbesläktade myten: att motståndet i Irak består av hänsynslösa och sekteristiska terrorister som törstar efter civilas och meningsmotståndares blod. Den föreställningen är svår att frigöra sig från eftersom synen på araber som den andre - svartmuskig, skumögd, barbarisk och blodtörstig - är en viktig del i den västerländska kulturen och även återkommer i den moderna islamofobin i invandringens och elfte septembers kölvatten.

I söndags satt utrikesminister Laila Freivalds i SVT:s Agenda och bedyrade att det inte finns en motståndsrörelse i Irak, eftersom de är "terrorister", eftersom de riktar sina attentat enbart mot civila. Men hur ser det ut i verkligheten?

Vi har tittat på en motståndsvänlig hemsidas (www.albasrah.net) dagliga sammanställningar av motståndsaktioner. Under veckan 30 april-6 maj rapporterades om 93 aktioner. Av dessa var 82 direkta angrepp mot ockupationsmaktens trupper - främst vägbomber, bilbomber och självmordsattacker mot truppkonvojer, granatattacker mot baser och gatustrider. Sju attacker riktades mot irakiska poliser eller polisrekryter. Två attacker riktades mot shiitisk milis eller misstänkta iranska agenter. Och slutligen två attacker som riktades mot civila mål, ett begravningsfölje för en påstådd kurdisk kollaboratör samt en marknad i en shiadominerad stad. Av ovanstående 93 attacker rapporterade Dagens Nyheter om fem: de två riktade mot civila samt tre riktade mot poliser - för att ta ett exempel.

Om man inte litar på dessa irakiska hemsidor kan man vända sig till det i väst välansedda amerikanska CSIS, Center for Strategic and International Studies. I en rapport från december 2004 räknar de till 4 303 angrepp från det irakiska motståndet under perioden september 2003-oktober 2004. Av dessa var 77 procent riktade mot ockupationsmakten. I övrigt dominerar övergrepp mot egendom, poliser och kontraktsanställda. Endast 4,2 procent av angreppen riktades mot civila mål.

Amerikanska försvarsmakten har egen statistik som New York Times redovisar i en artikel den 11 april 2005. Deras sammanställning, månad för månad från mars 2003 till mars 2005, visar att civila mål utgjorde i genomsnitt cirka åtta procent av motståndsrörelsens angrepp.

Motståndets våld är alltså väsentligt mindre inriktat på civila än vi inbillas tro. Ockupationsmaktens våld är mycket större än vi får veta. Orsa- ken till denna asymmetri är att det saknas en svensk solidaritetsrörelse som sätter press på media. Det var den starka FNL-rörelsen som tvingade fram en rimligare nyhetsrapportering om Vietnam och inte, som brukar hävdas, nyhetsrapporteringen som startade Vietnamrörelsen.

Vi tar naturligtvis avstånd från attacker mot civila - liksom från attentat mot poliser och rekryter som inte utövar ockupationsmaktens våld - men samtidigt konstaterar vi att dessa oförsvarliga angrepp utgör en mycket liten andel av aktionerna. Visserligen skördar de dödsoffer; ockupationstrupperna är ju i bättre skydd av pansar. Likväl visar undersökningarna att civila inte är något prioriterat mål för motståndsrörelsen. Vissa gruppers omdömeslöshet, sekteristers utnyttjande av situationen eller rena provokationer från olika håll fråntar inte irakierna deras principiella rätt att bekämpa ockupationsmakten. Vi föredrar ickevåld som lösning på problem och är oroliga inför risken för inbördeskrig. Men vi ser inget i den pågående ockupationen som minskar risken för våld eller inbördeskrig. Tvärtom - det stora våldet göder det lilla våldet.

Irakiernas självklara rätt att göra motstånd bör kunna samla en bredast möjlig rörelse. Om vänstern tar antiimperialismen på allvar måste den försvara den irakiska motståndsrörelsen. Den som verkligen bekymrar sig över stora makters framfart mot små nationer bör inse att det är det irakiska motståndet som förhindrar den amerikanska armén att gå vidare från land till land enligt välkända önskelistor. Och om det var principiella och humanitära skäl som drog in socialdemokratin och borgerligheten i Afghanistanarbetet på åttiotalet - och inte något sovjethat - bör dessa kunna ställa upp även i dag.

Tragedin i Irak är allas ansvar - mänskligt och principiellt - vare sig vi vill eller inte, vare sig vi blundar eller agerar.

Åsa Linderborg , Erik Wijk