ÅSIKT

”Ja nu är det pubertet på g”

PETTER LINDGREN läser tidningar för och om de yngre - och hittar ett barnmuseum!

1 av 2
Kamratpostens mask Karl-Putte har fyllt 30.Teckning: CECILIA TORUDD
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Minns ni Karl-Putte? Den där gladlynta daggmasken i plommonstop, tecknad av Cecilia Torudd och Kamratpostens maskot.

I år fyller Karl-Putte 30 år, och ungefär lika länge sedan är det jag sist öppnade ett nummer av KP.

Mycket har hänt sedan dess, med mig själv och med Sverige, och därför är det med viss oro (förflackning? reklam? läppförstoringar?) som jag bläddrar i årets nummer 6.

Inte mycket är sig likt, konstaterar jag snabbt, förutom att Karl-Putte dyker upp här och där förstås. Mina egna favoriter från fordom, som sexualupplysningsspalten (24 bokstäver!) Fråga Maj-Brith och korsordet Härsan, finns inte mer. Av hustecknaren Cecilia Torudd, vars illustrationer mycket bidrog till tidningens milda uttryck, syns inte ett spår. I stället delar flera (utmärkta) tecknare på utrymmet, Erica Jacobson, Lisen Adbåge, Jojo Falk med flera.

Vilda bebisar - AJ-AJ-AJ! - heter det första reportaget, med foton på bland annat en lodjursunge ("leksugen kissemiss") och en vildsvinskulting ("grymt hungrig"). AJ-AJ-AJ! igen. Är detta något från Walt Disney?

Men sedan blir det långsamt bättre. Flera intressanta och seriösa reportage ur verkliga livet följer på varandra. Anna, 11, berättar om hur hon började snatta för att få kompisar, och Martin, 11, om hur det kändes att åka dit. Emma, 13, fick ett läskigt mejl: "Hej! Mitt namn är Cornelia. Jag har inget ansikte för jag dog i en brand för tre år sedan. Om du inte sänder det här brevet till tio stycken så kommer jag in i ditt rum i kväll och stirrar på dig"" En ny variant på det gamla hederliga kedjebrevet. "Skrämselmejlen är inget att vara rädd för", intygar folklivsforskaren Ulf Palmenfelt mot slutet av artikeln. "Som erfaren kedjebrevsforskare kan jag lova att det är helt ofarligt att bryta kedjan. Min fru har inte lämnat mig, jag har inte krockat med bilen, jag är fullt frisk." Skönt att höra.

På min tid som KP-läsare fanns bara den rätt arbetskrävande (fixa frimärken, hitta en brevlåda) snigelposten att tillgå. Numera har ungarna ofta internet och mejl, vilket märks i tidningen. Insändarmaterialet har svällt ut till en hel bilaga, Prat, till innehållet ungefärligen motsvarande den fantastiska sida som på min tid hette Du 74, Du 75 och så vidare (efter årtalet), med brev om sådant som kompisproblem, dumma magistrar och olycklig kärlek. "Jag är arg på alla som tror att varje gång man blir sur är det för att man är i puberteten! Om jag blir sur säger de bara: "Ja nu är det pubertet på g"", skriver "Sur tånnis". Fin läsning även för postpubertala.

Sexual-Maj-Brith har ersatts (skönt för henne, får man förmoda) av Annica Frithiof (kurator) och Daniel Foxhage (RFSU:are), som svarar på brev i Kropp & Knopp, en kombinerad spalt för anden och köttet (bra idé). "Måste man duscha varje dag?" (måste man inte), "Vad gör man åt en svartsjuk ex-tjej?" (talar med henne), sådant frågas det om i Kropp & Knopp.

Väl hunnen till Stora korsordet, Härsans ättelägg, har jag faktiskt och en smula motvilligt låtit mig övertygas om att KP faktiskt är lika bra som förr, eller åtminstone nästan lika bra. (Som förr kan ju inget bli här i världen.) Fortfarande ingen reklam, och dessutom verkar tidningen (till skillnad från mig själv som får kryp av internet) ha klarat övergången till det digitala informationssamhället med glans. Kanske var det där någonstans som Lyckoslanten stupade?

Opsis Kalopsis inleder senaste numret (årets första) med artikeln Den nya tiden kom så fort, en allusion på Ebba Gröns dystopiska Mental istid, från 1981.

Håller den gamla goda barnkulturen på att svepas bort av datorernas inträde i barnvärlden, av dataspel, cd-rom och internet? frågar sig Tove Jonstoij.

Ylva Ellenby, som intervjuas i artikeln, delar Jonstoijs oro. Det verkar precis som om datorspelen har tagit fasta på det vi nu vet om hjärnan och dess belöningssystem, menar Ellenby. Spelaren går från nivå till nivå, övervinner motstånd och belöningscentrum aktiveras gång på gång. Inte konstigt att det finns barn som har svårt att sluta spela, menar hon. Men samtidigt vill hon inte moralisera eller förkasta det som barnen ägnar sig åt. "Vi måste ta reda på vad det är barnen leker, vad som fångar dem. Det är ett ansvar vi har."

Den hastiga utvecklingen inom datorområdet kan vara en källa till oro i sig. Redan 1995, berättar Ellenby, då bara ytterst få hade tillgång till mejl och internet, startade en datorskola för småbarn, Future Kids. Där fick ungarna lära sig att lägga in en cd-rom-skiva och peka ut var internminnet satt på datorn. "Vem sjutton bryr sig om var internminnet sitter i dag. Men då var deras affärsidé lockande. Föräldrar var oroliga att deras barn skulle komma efter om de inte lärde sig detta. På mindre än ett år öppnades 24 Future Kids i Sverige, över 7 000 barn ingick i verksamheten. I dag finns inte ett enda Future Kids kvar."

Snarare är det väl så att dagens barn föds in i det här och inte behöver några datorskolor. Behövde vi själva, vi överåriga, någon undervisning i hur man bäst öppnar en bok, eller i hur man håller banden (Fältskärens berättelser, Det Bästas Bokval, Heidenstams samlade) rena och snygga?

En intressant artikel i ett mycket bra nummer av Opsis Kalopsis, med tema "Bilden av barnet", om hur barnens livsvillkor formas av hur vi väljer att se på dem. Som datadrogade? Som kompetenta och frimodiga? Som förkrympta vuxna med en överkonsumtion av läsk? Nya redaktören Pia Huss har gjort en kanonstart.

Förutom bägge ovannämnda och förmodligen världsunika publikationer rekommenderar jag ett besök på Spårvägsmuseet i Stockholm. Ta ett enormt men lite slitet garage, forsla dit bussar, tunnelbanevagnar och andra oömma transportmedel från skilda epoker, huller om buller, ta nästan inget i inträde (vuxna 40 kronor, barn gratis), fixa till en enkel självservering (kaffe, mazariner, dricka, pröjsas vid hemgång), visa lite trafiknostalgiska filmsnuttar här och där, lägg till detta ett helt och i priset inkluderat leksaksmuseum (har nyligen flyttat dit från Mariatorget), och du har ett utmärkt vardagsrum för den förälder som i likhet med mig själv bor extremt trångt och behöver" ja, lite spatiell avlastning. Treåringar och trainspotters i skön förening.

Petter Lindgren