ÅSIKT

ALLES KAOS!

BARBRO WESTLING ser det bästa av teater på tyska - och en hämnd på finopera

1 av 3 | Foto: DAVID BALTZER
"Kunst und Gemüse, A. Hipler" - provokativ kalabalik.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tysklands starka kulturella kort är dess statsunderstödda regiteater. Ett faktum som kan verka både provocerande och betryggande för resten av världen. Tysk teater prioriterar inte gärna lättsam igenkänning eller löst relationsprat utan attackerar med högkultur och krävande teatralitet. I år är det fyrtioandra gången gillt för Theatertreffen i Berlin - prestigefylld festival för årets mest anmärkningsvärda föreställningar på tyska.

Festival är möjligen fel ord. Till skillnad från sommarens Avignon-festival är detta ingen överflödande folkfest utan en strikt yrkesmässig affär för teaterns främsta och blivande spjutspetsar. Man har en seriös talangtävling i pjäsförfattande, Stückemarkt. Men det är typiskt nog bara Lutz Hübners Hotel Paraiso från Hannover, vardagsrealistiskt stycke för liten scen, som är ett uruppförande av tysk samtidsdramatik. Annars är det det de tunga regissörernas Theatertreffen och de stora klassikernas. Just de fungerar bäst som avstamp för vad regissörerna kan i relation till traditionen.

Från 6 maj till den 22 visas tio juryvalda föreställningar i Berlin. Andrea Breth, en av de två utvalda kvinnliga regissörerna, kom i år inte med sin omtalade Don Carlos (Schiller) från Wiens Burghtheater. Sexton centimeter för liten scen låter besynnerligt som anledning att utebli men tysk precision ska inte underskattas. Föreställningen visades i stället i tysk tv:s egen teaterkanal, ZDF.

Till skillnad från i Sverige där biennalinbjudna föreställningar bara har applåder att vänta är Berlinpubliken känd för att inte vara nådig. Bu-rop kan möta även de mest hyllade. Till de uppburna hör regissören Michael Thalheimer. Hans Lulu från Thalia Theater i Hamburg är en enda kompromisslöst genomförd idé om vad som är pjäsens kärna. Mot en väldig vit och tom projektionsvägg står den mycket tunna Fritzi Haberlandt i ljuslila nylonknästrumpor på höga klackar. Snart ska de äldre herrarna avlösa varandra men hon är deras ständiga objekt. Med utsträckta händer, handflatorna vända utåt, poserar hon från början i den symboliska positionen som offer och det hör till föreställningens konsekvens att ingenting egentligen förändras härifrån. Skådespelarna bränner sig i stället rasande snabbt genom Wedekinds text. Fysiskt explosivt och manligt halvnaket med en påklädd Lulu som är det patologiska lilla kvinnobarnet, skrikande, gnyende och självpratande, på samma gång forcerad och rå. Alltid helt igenom rädd för att bli övergiven. Det är en turbouppvisning i samtida skådespelarkonst och teater som vägrar visa vare sig humanism eller fördjupning.

"Weltschmerz" är ett tyskt ord på alla språk. I Homo Faber tar den form av ett stilla vemod. Stefan Puchers komiskt lågmälda föreställning bygger på Max Frischs roman där människan beskrivs som en art bland andra och det är i avskedets tecken de trötta, äldre männen sitter och reflekterar framför 60-talsgrå bakelitmikrofoner. Vad hjälper det att de varit ingenjörer, korrekt manliga och aldrig sjuka. Det är den unga kulturlösa amerikanska kvinnan som kastar sin krävande blick på dem eller det uppförstorade fågelögat. Schauspielhaus Zürichs föreställning påminner i stilen om teaterns förra succé, Christoph Marthalers Groundings, där resignerade äldre män i dämpat farsartad form bearbetade Swiss Airs hotande konkurs. Samma gamla nötta kavajer och helt överraskande scenförändringar till ackompanjemang av oförargligt piano. Berlin-publiken buade friskt.

Våldsammaste smärtan för världen finner man nämligen fortfarande på Berlins och Frans Castorfs Volksbuhne. Regissören Christoph Schlingensief kommer från trashfilm, politisk aktion och Wagner-festspelen i Bayreuth men har gått i Castorfs skola när det gäller provokativ kalabalik. Kunst und Gemüse, A. Hipler är en alldeles omstörtande brötig föreställning som ställer kanske de mest väsentliga frågorna just nu om teaterns framtid. Vad händer om teatern lämnar sin traditionella struktur och hierarki och i stället ger utrymme för den brist på struktur som i dag präglar världen? Vad händer om alla får vara med på scenen? Blir det bara kaos, betydelselöst eller någonstans också opera? Schlingensief låter noterna komma in en efter en, vanliga människor i alla åldrar och människor med allehanda fysiska och mentala handikapp. Ute i salongen ligger redan en annan huvudperson, ALS-patienten Angela Jensen i sin sjukbädd, och följer spelet på sin blickstyrda dator medan sköterskan sköter de apparater som med jämna mellanrum hörbart suger bort livshotande slem.

Teaterns röda sammetsridå används flitigt, lokala Berlin-konstnärer figurerar på scenen och en video med våldsam och nedsmetad aktion i grönsakssaffär med Hitler-figur inleder. En annan regissör, Hosea Dzingirai från Zimbawe, tar plats med sina assistenter, och operasolister framför i fragment Schönbergs miniopera Von heute auf morgen. Kring dem myllrar dock ständiga förberedelser, skrik, avbrott, insändaruppläsning och eget liv. Det är nedklottrad OFF-SHIT THEATER, plakat, megafonbudskap och idel intryck. Vridscenen snurrar till synes överskådligt runt men den stora kakafonin byggs upp lager för lager och speglar hur världen vidgats till ett globalt och oöverskådligt fält.

Kunst und Gemüse, A. Hipler kan ses som en total nedsabling av jaget som regissör på sin egen teater. Det är en produktion som bär en bestämd regissörs namn men det vi ser är alla andra, alla som ger sina intryck och på en och samma gång. Ett kaos som gränsar till bombastisk undergångsstämning som komprimeras i skön opera. En hämnd på finoperan och ett slags konstnärlig kortslutning, kanske, men bara så länge man håller fast vid jaget och teatern som traditionell struktur. Släpper man taget lämnar man Volksbühne lätt konfys men totalt engagerad.

Barbro Westling