Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Då - men inte nu?

INGA-LINA LINDQVIST fick barn innan moder Svea löpte amok

Jag har svensk invandringspolitik att tacka för mitt äldsta barns födelse.

Den politiska konjunkturen påverkade min fortplantning.

Barnets far var en sådan där avhoppare från dåvarande Sovjetunionen.

Och i början på åttiotalet togs sovjetiska avhoppare emot med öppna armar av Sverige. Det räckte med att järnridån lyftes en smula för att myndigheterna skulle stå beredda med uppehållstillstånd till första bästa som råkade slinka ut.

Det spelade ingen roll att mitt barns framtida far bodde i en av Sovjetunionens trevligare delar - Baltikum hade på den tiden förhållandevis hög levnadsstandard, regimen var försvagad och förtrycket ärligt talat uthärdligt. Det spelade inte heller någon roll att han hade ett högstatusjobb och hela sin familj kvar i hemlandet. Ville han stanna i Sverige var han naturligtvis välkommen.

Ty så hemskt ansågs livet i Sovjet vara att alla sovjetiska besökare som lyckats skaka av sig den medföljande politruken och hitta närmaste polis också betraktades i behov av skydd av humanitära skäl.

En hel del har hänt sedan dess. Berlinmuren säljs numera i lösvikt. Järnridån ligger på skroten. Och Sovjetunionen har, liksom Atlantis, försvunnit ner i historiens djup.

Vår migrationsminister Barbro Holmberg chattade med SVT:s tittare den 29 april i år. Hon fick frågan om varför Sverige tog emot så mycket färre asylsökande nu än för, säg, tio år sedan. Hon svarade: "För tio år sedan fick ungefär 80 procent som kom till Sverige stanna. De flesta kom då från kriget på Balkan. I dag kommer också de flesta från Balkan, men det är snart tio år sedan kriget tog slut. Och det är klart att bedömningarna om skydd ser då annorlunda ut."

Migrationsverkets statistik talar om att 4 807 personer från forna Sovjet sökt asyl i Sverige under 2004, jämfört med 5 343 från forna Jugoslavien. Samma källa uppger att av alla sökande från Balkan fick 450 uppehållstillstånd under samma år.

Okej, kriget är slut och åtta procent fick stanna istället för åttio. Fair enough.

Men hur är det med före detta Sovjet? Där de nationella motsättningarna blossade upp efter unionens upplösning? Där diktaturerna växt fram som svampar under ett regnigt år? Där krigen rasar?

Jo, elva procent fick uppehållstillstånd. 544 personer.

Skillnaden är inte iögonfallande. Barbro Holmberg har fel i sin analys. Det är inte skyddsbehovet som avgör vem som får stanna i Sverige - det är ideologi.

När Sovjet föll samman kom den svenska rädslan för massinvandring därifrån.

Massorna uteblev.

De baltiska länderna blev självständiga och gick med i EU. Flyktingar från oroshärdarna i Asien flydde till Ryssland - landet har enligt uppgifter från statliga statistikbyrån tagit emot 777 000 fram till 2001, varav 134 000 var internflyktingar från landets egna krigshärdar.

Så varför kan inte Sverige ta emot de knappa femtusen personer det är frågan om?

Varför skulle de alla vara välkomna, då, på åttiotalet när situationen i landet var jämförelsevis stabil?

Varför är de inte välkomna nu, när de utsätts för etnisk och politisk förföljelse? De senaste händelserna i Uzbekistan är inget undantag - de är bara en upprepning.

Det är nästan så jag kan höra moder Svea där vid gränsen, rundarmad och vithyllt, när hon talar med postsovjetiska flyktingar: "Såja, schas, schas. Nu har ni ingen kommunism längre utan fri marknad och amerikanska baser. Frihet kallas det! Kom inte hit och försök låtsas att ni är riktiga flyktingar! Schas!"

Men mitt barn hann födas innan moder Svea löpte amok. Tack för det!

Inga-Lina Lindqvist
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet