ÅSIKT

Den goda smakens drängar

MIKAEL STRÖMBERG följer en manskör genom 50 år

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Orphei Drängar tar ton.
Foto: STEWEN QUIGLEY
Orphei Drängar tar ton.

Jag var först i min släkt att ta studenten och därefter en fil kand. På festen tappade jag bort den första duglighetssymbolen: studentmössan. Den återfanns senare i soppgrytan på Värdshuset och är alltså ganska solkig vid det här laget.

Mina barn skulle hellre dö än att jag sätter på mig mössan lagom till majbrasan och brister ut i sången Glad såsom fågeln. Hela detta menageri av symboler känns i dag väldigt avlägsna. Smaken existerar inte annat än som ett rollspel runt Carolina i Uppsala. Och möjligen i en box med fyra cd inklusive bok där man ställs inför den delikata uppgiften att lyssna till Orphei Drängar mellan åren 1907 och 1957.

Det måste sägas att Carl-Gunnar Åhlén gör en formidabel insats i sitt ljudarkeologiska grävande. Han ger sig inte, hur brusiga och brummiga rullarna och banden än är ska han pressa fram de bärande stämmorna ur materialet. Nu är tvättprogrammet dessutom extra skonsamt. Visserligen försvinner diskanten och basen - OD låter bitvis som en flock tenorer genom en transistorradio. Återstår ett övertonslöst mellanregister som ligger nära talet, så ibland hade det kanske varit bättre med lite bandbrus för att fånga själva inspelningstillfället.

Det är med stigande entusiasm jag läser historiken över OD och Fornsången i Uppsala. Åhlén föreläser: "Drömmen om det fulländade samhället, i vilket människor med olika förutsättningar och yrkesroller samverkar för sin gemensamma lycka, kommer förmodligen aldrig att förverkligas. Åtminstone inte så länge köttet är svagare än anden villig."

Så har ingen beskrivit manskören förr, som ett tillfälligt Utopia, ett gyllene tillfälle som föds och dör i samma andetag.

Det finns en skruvad utilitarism kring körer som Orphei Drängar. Bortåt tretusen gubbar har sjungit i kören genom åren, och än i dag försöker de överrösta varandra i översvallande tacktal till den akademiska kören i synnerhet.

Vems kör är det egentligen vi lyssnar på? frågar sig Åhlén. Det lutar åt Eric Ericsons. Det var han som plötsligt ställde krav, till exempel att en kör inte blott består av ett gäng pingviner, att det är nödvändigt att lyssna på varandra och uppfatta den egna stämmans roll i helheten och att texten har en mening utanför tonerna. Med Ericson kom kvalitetstänkandet till kören.

Visst är det opassande att bara tjoa fram Hugo Alfvéns:

"Kom, sköna flicka, valsa med mig,

Valsa med mig, valsa med mig!

Mitt uti dansen kysser jag dig,

Kysser jag dig.

Valsa med mig, tjo, hopp och hej!"

Smaksinnet liksom den musikaliska uppmärksamheten är en sammansatt känsla av lukt, smak, beröring och värme. Att sjunga är även det en form av avvägning hur smakerna sött, salt, surt och beskt kan urskiljas. Smakens och musikens nervimpulser når ungefär samma delar av hjärnan. Det är alltså en fråga om perception, aktiva processer från flera sinnen som gör det möjligt att uppfatta lukt, smak, känsel, temperatur och irritation. Eric Ericson (och i viss mån Alfvén) lät männen förstå sångens förmåga att upptäcka, åtskilja och avgöra dynamik.

Samtidigt är detta manssamhälle och klassamhälle i sin mest stränga formalism. Som en inrutad Linnéträdgård av musik. Och se vilka yrken sångarna har och haft: fil. dr, teol. kand, hovrättsnotarie, redaktör, ingenjör, köpman, arkeolog, stadsfiskal, operasångare, tandläkare ... samt någon enstaka postassistent.

Att följa OD är att följa den "högre smakens" utveckling genom 1900-talet, via ett bröd-raskap med sina egna regler och värderingar. I kören formar de sitt kulturella kapital som består av ett gäng estetiska axiomer och kriterier som endast kan läras på ett mer eller mindre omedvetet sätt genom körens förtroliga umgänge. Tillsammans bygger de en särskild förtrogenhet som i sin tur förkroppsligar det sjungande manssamhället. Det är inget mystiskt i detta, utan en typisk OD-sångare hör och ser det som är möjligt att höra och se inom smakens rågångar.

Det hörs tydligt på inspelningarna från 1907 och framåt hur den inlärda förmågan när män sjunger tillsammans i grunden är en social livsstil. Det är en enkelt sociologisk modell: grupp-smak-stil-liv. Man kan utgå från att en OD-sångare kommer att försvara denna modell, omedvetet, resten av sitt liv.

I början av 1900-talet är sången värdig, långsam, utdragen, som när man sjunger Du gamla, du friska. Men också snärtig och käck som i Vi ska ställa till en roliger dans. Den förhärskande klangen är bröstklangen, ett slags uppumpad olympisk sångarstil vanlig på 10-, 20-talen. Men samtidigt är klangen svalt dallrande av tenorer som i O hur härlig majsol ler och Sveriges flagga.

Smaken förändras successivt, vilket är själva poängen med Åhléns skivbox. Här har vi möjlighet att följa hur kören byter ideal i takt med sina dirigenter. Alfvéns ibland våldsamt utåtriktade dirigentstil skapar en ny prakt i klangen. Under 40-talet utvecklas kören så småningom till en konsertkör med symfoniorkesterns pondus. Och med en särskild skärpa och resning sjunger OD Alfvéns egna opus Stämning, Mitt i en sommarmånad, Sveriges flagga, Kulldansen och Anders var en hurtiger dräng.

Med tiden betraktas OD som ett slags stadskör med privilegier att sjunga vid kronprins Gustaf Adolfs begravning i Storkyrkan. Ingen annan kör på 40-talet kunde nämligen framföra Beethovens Guds lov i naturen med sådant djup.

Och så här kan vi följa OD från dirigenten Ivar Eggert Hedenblads återhållsamma salongsstil till Carl Godins lite hejigt studentikosa dirigentstil i Glad såsom fågeln, och hur verkligt illa kören kan låta i Orlando di Lassos Hodie apparuit.

1953 gör pianot och Eric Ericson debut och kören får ett mera kapriciöst och klangfylligt yttre. Och nyanser! Lyssna till Carl Godins Crux ave.

I dag tvingas OD acceptera att mans-kören och repertoaren har förlorat i såväl bildningshänseende som politiskt hänseende. Kören har väl kvar ett visst anseende som kuriositet, men det är också som någon uttryckte saken: "Pinsamt att höra en mans-kör släppa loss i ett Hey Baberiba!"

Collectors Classics/ Caprice (CAP 21710)

Musik

Mikael Strömberg