ÅSIKT

Vanmakt & lovsång

GÖRAN GREIDER läser förslaget till Svenska kyrkans nya bönbok

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fall på knä, forma läpparna till bön och du kommer att tro. Ungefär så, med den religiöst hängivnes hela visshet, uttryckte sig Blaise Pascal för många hundra år sedan. På många sätt är bönen, vare sig den är individuell eller kollektiv, religionens själva centrum. I den sker en underkastelse som kan kännas kuslig och i vissa frikyrkliga sammanhang, när bönen övergår i tungomålstalande, framstå som ritualiserat vanvett. Samtidigt är underkastelsen en förutsättning för att maskerna ska falla och människan tala till sin Gud utan omvägar. De som ber uppriktigt och med känsla kan jag avundas; de äger förmågan att bli barn på nytt och stå vidöppna och ogarderade inför sitt liv och världen.

I en äldre, mer magisk föreställningsvärld var besvärjelsen - av makter och andar - det centrala. Men för de monoteistiska religionerna är bönen lika avgörande som partiprogrammen en gång var för de politiska partierna.

Därför är det ingen småsak när Svenska kyrkan nu åter grubblar över hur en ny bönbok ska utformas. Sedan reformationens dagar har kyrkan hållit sig med något den kallat En liten bönbok, som oftast ingått i den så kallade Evangelieboken och då och då uppgraderats. Visserligen har det alltid utkommit en strid ström av bönesamlingar, men när institutionen Svenska kyrkan förnyar sin, ja då måste en rad motstridiga krav tillfredsställas: här blir texterna ett slags officiellt ställningstagande från en kyrka som knappast har fast mark under fötterna.

När kyrkan för några år sedan presenterade ett förslag till en ny bönbok blev reaktionerna blandade och man fick börja om. I det nya förslaget, ute på remiss sedan förra sommaren, har man vinnlagt sig om att bli mindre pratig och kanske mindre politisk korrekt.

Jag sträckläser den nya bönboken och kastas handlöst ut i en tvåtusenårig odyssé: från Psaltarens ord över fornkyrkans och den heliga Birgittas, Dag Hammarskjölds och Ylva Eggehorns och bort till synnerligen dagsaktuella böner om vår tids pockande frågor. Kung David visste ju föga om växthuseffekten och därför har här den kristne miljökämpen Stefan Edman kallats in för att slunga några ekologiska rop mot himlen. Här finns böner som ber för "de unga som har svårt att komma in i arbetslivet" och salomoniskt, på kyrkans vanliga vis, vill ge styrka åt både de fackliga organisationerna och arbetsgivarna. Här finns Fader vår, böneklassikern, den som Jesus gav lärjungarna när dessa bad honom att lära dem bedja. Samt mängder av praktiska böner för skilda tillfällen: bröllop, dödsfall, bordsböner.

Med stor vällust ser jag litteraturens måttstockar störta samman inför bönens egenart. Visst kan en nedskriven bön bedömas som en litterär text. Snäva estetiska måttstockar räcker emellertid inte för texter som ska brukas: en kantig, litet fumlig bön kan fungera långt bättre än den mycket välformulerade, ty då mäts ju avståndet mellan den ofullkomliga männi-

skan och Gud ut ännu tydligare; ja, dialogen mellan människa och Gud tycks ofta mer möjlig i de ofullgångna texterna än i de mer eller mindre perfekta.

Biskop Caroline Krooks böner, som i och för sig förekommer väl flitigt med tanke på att hon suttit ordförande för redaktionen, har det där konstlösa tilltalet, som blir starkare än exempelvis Bo Setterlinds mer poetiskt konstfärdiga. En befriande bön är skriven av Mikael, 15 år: "Tack för att du inte hör till någon speciell generation, Gud. /Men gör något åt mina föräldrar! /De tror att de vet allt och att de kommer ihåg hur det är att vara ung." Så ber han Gud om hjälp att stå ut med sina föräldrar.

En liten bönbok kan göra nytta även för de skrivande skikten: här finns ett oskyddat språk att lära av och varje spår av cynismer, ironier eller mondänitet saknas. Blödande allvar, tröst, vanmakt, lovsång, plötslig tillit: bönerna vadar i grundvatten. Från Ghana kommer en bön som vidunderligt äkta vittnar om kulturkollisioner som kolonialismen inte helt lyckades förtränga: "Herre Jesus, under dina sista dagar på jorden lovade du oss, / att du skulle sända den heliga Anden som vår Hjälp-are. / Vi vet också, att din heliga Ande blåser över vår jord. / Men vi förstår oss inte riktigt på den. / Många tror att Anden bara är vind eller känslor." En filippinsk bön liknar kristenheten vid ett risfält, där avstånden mellan de nysatta plantorna till en början är stort, men snart har de vuxit till ett enda "sammanhängande fält av grönska".

Vad är då felet med denna bönbok? Svar: Den är för omfattande. En liten bönbok borde vara just liten, så att den är lätt att göra sig helt hemmastadd i, ja så att man alltid hittar det man ska, inte via registret utan via den inre överblicken. Så saknar jag också några lekfulla böner. Har ingen bedjare någonsin berättat en rolig historia för Gud? Eller går inte det, för att han redan kan dem?

Värdet av dessa böner överskrider hursomhelst varje fråga om religiositet.

Åtskilligt av det lilla vi vet om vad en människa är kan vi nämligen hämta från bönetraditionerna.

Remissutgåvan

Religion

Göran Greider