Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Dags att börja om - med allt

GÖRAN GREIDER om hur den stora massan av ­vanligt folk skrämmer upp överheten

Foto: Edvard Derkert (bilden är beskuren)

Ett spöke går runt i Europa – folket. Alla makter har sammansvurit sig mot detta spöke: medierna, de högst uppsatta politikerna, de djupsinnigaste akademikerna. Så kunde man travestera Det kommunistiska manifestets berömda ingress, men den här gången är det inga revolutionärer som skrämmer upp den europeiska överheten, utan den stora massan av vanligt folk – och ”vanligt folk” förblir ett av de vackraste uttryck svenska språket äger, det är kollektivistiskt utan att smaka det minsta av historiefilosofi och det är lika vackert som franskans ”les classes populaires”. När detta spöke löses upp i enskilda ansikten framträder den europeiska arbetarklassen, i holländsk skepnad, i fransk och förmodligen i svensk, om också vi finge rösta.

Över sextio procent av de franska och de holländska väljarna gick till valurnorna, en stor majoritet sa nej till konstitutionsförslaget och därmed borde det inte längre vara möjligt att bortförklara valresultaten som summan av rösterna från den extrema högern och den extrema vänstern. Besvikna ja-sägare vill gärna tolka dessa två nej just så.

    Ändå är det klart att det som avgjorde den franska omröstningen var de många socialistväljare som hade modet att inte följa uppmaningarna från sin partiledning utan röstade efter eget huvud. Nejet förklaras av förlorarna också med att både fransmän och holländare var upprörda över sina nationella politiker och egentligen tog ut sin ilska på dem, inte på konstitutionen. Dessa nationella politiker har emellertid unisont ställt upp på EU-konstitutionen och inspirerats av den detaljerade marknadsliberala dogmatism som finns i dess paragrafer.

 

I Frankrike, liksom i Holland, har de ledande politikerna år efter år lovat att EU-projektet, inklusive EMU, ska välsigna de arbetslösa med jobb och de fattiga med välstånd. Detta har inte inträffat. De som ställt ut löftena måste nu ta konsekvenserna av sina ord.

Funnes det någon rättvisa i världen borde söndagens franska nej och onsdagens än starkare holländska nej innebära att den nya EU-konstitutionen en gång för alla fallit. Tyvärr finns föga rättvisa och man kan frukta att EU-kommissionen samt regeringarna i de olika EU-länderna nu försöker hitta olika sätt att förtränga det faktum att EU-palatset har stormats. Redan på måndagen började det ju diskuteras hur det franska beskedet ska ”hanteras”, det vill säga kringgås. I onsdags kväll var eliterna visserligen djupt rådvilla, de flackade med blicken, men ingen ville riktigt gå med på att konstitutionen var död. De europeiska regeringscheferna samt EU-kommissionen borde darra.

 

Gör de det? Känslan är stark att de mest darrar av förakt mot dessa opålitliga väljare, dessa ostyriga befolkningar, som vägrar vara lydiga.

Persson är grinig, Barroso svettig, Chirac nervös. Till och med Wallströms gloria glöder plötsligt svagare.

Europaunionen har ända från början varit ett projekt som byggts uppifrån.

Ingenstans har några starka folkliga opinioner siktats som drivit fram detta alltmer överstatliga EU. Särskilt sedan åttiotalet, när projektet sköt ny fart efter att länge stått rätt stilla, har EU-arkitekternas drömmar blivit alltmer avlägsna de europeiska löntagarnas behov; Maastricht­-fördraget blev en trampolin för drömmar som i veckan slutligen landat med ett magplask. I snart nu ett galet kvartssekel har EU:s länder stålbadats i massarbetslöshet och allehanda marknadsexperiment. Den ekonomiska politiken har surrats hårt vid ett alltmer kamrersmässigt tänkande. Konvergenskraven, stabilitetspakten, Europeiska centralbanken och en doktrinärt marknadsliberal Lissabon­agenda har cementerat dåliga tider för miljontals européer. Den politiska apatin har vuxit och valdeltagandet fallit, i synnerhet bland låginkomsttagarna. Trots att EU-parlamentet sedan åttiotalet tilldelats alltmer makt – i det nya fördraget skulle det fått än större befogenheter – har deltagandet i EU-parlamentsvalen konstant sjunkit.

    När ska det äntligen gå upp för de europeiska politiska ledarna att världsdelens befolkningar saknar entusiasm för både den fria inre marknaden och den överstatliga federalismen? Ett gigantiskt va­kuum har öppnat sig i den europeiska politiken.

 

Behöver EU överhuvudtaget en konstitution? Nej. Jag menar att den enda rimliga hållningen är att grundlagstexter bör förbehållas regelrätta statsbildningar. En konstitution som uppifrån träs på en motvillig befolkning kan inte fungera som en konstitution. I varje enskilt EU-land har socialister och konservativa inga större svårigheter att acceptera en gemensam nationell grundlag, vilket beror på att den vanligtvis vuxit fram i en lång historisk process, som för det mesta kan räknas i sekel och inte årtionden.

Europaunionen liknar i själva verket ett gigantiskt nationalstatsprojekt. I sprintertakt försöker eliterna tvinga fram en samhörighet som kräver många generationers politiska debatterande och folkliga engagemang för att uppnås.

När demokratin nu spökar två gånger under loppet av en enda historisk vecka är det dags att börja om. Med allt.

Göran Greider
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet