ÅSIKT

Om ni undrar varför vi är så bittra…

ÅSA LINDERBORG om forskarna och universiteten: mobbning, rövslickeri och stora drömmar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns många myter om oss forskare. Som att vi har tweedkavaj förstärkt med läderrundlar under armbågarna och en lätt disträ uppsyn. Rufsigt hår, glasögon, utställda fötter, dålig hållning, spilld sås på västen, bruna tänder och tappade pappersluntor hör också till apparitionen.

I själva verket ser de flesta av oss helt normala ut. Många av oss är dessutom kvinnor. Igenkänningstecknet är ett helt annat: vi är bittra. Utan undantag känner vi oss missförstådda och missgynnade. Vi förstår omöjligt vad Paul Fayerabend egentligen menar när han i Ned med metodologin! (1977) hävdar att forskning ger status, pengar och sex appeal. Ser du någon på tunnelbanan eller i kassakön på Konsum som ser riktigt förgrämd ut, kan du vara säker på att det antingen är jag eller någon av mina kollegor.

En annan föreställning om oss forskare är att vi är sanningssökande, oväldiga och åsiktstoleranta. Inte heller det stämmer. I själva verket är akademin en tummelplats för medlöperi, intrigmakeri och de redan tänkta tankarna. I alla fall om man ska tro professor emeritus i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, Sören Halldén. I Hur går det till inom vetenskapen? (Thales) tar han ett grepp – för att inte säga strupgrepp – på den vetenskapliga miljön. 1989 gjorde Halldén en Socker-Conny inom kulturvärlden med sin Humbugs­landet, en bok som väckte stor skandal och fick många att känna sig träffade av järn­röret. Han är med andra ord varm i kläderna när han ger sig i kast med universitetsvärlden, som han själv känner sedan ett halvsekel tillbaka.

Enligt Halldén lider vetenskapen brist på nyskapande och reproducerar i stort sett bara konventionella gamla sanningar; hjulet uppfinns gång på gång. Forskarens kvalitet mäts i antal publikationer, aldrig i vetenskapliga landvinningar. Den monumentala auktoritetstron medför att man som yngre forskare ska vara lagom kreativ, självständig och kritisk i sitt tänkande, aldrig så pass att man hotar putta ner någon från piedestalen. Till viss del är detta självreglerande, menar Halldén. Eftersom den akademiska världen helt lider brist på glans pallar man av ren självbevarelsedrift inte att ifrågasätta verksamheten alltför mycket, för då blir den helt outhärdlig.

Halldén generaliserar, men han har rätt i mycket. Man behöver inte ha 50 års erfarenheter av den akademiska världen för att alltför väl känna igen sig i beskrivningarna. Men han slår in väl många öppna dörrar och diskuterar inte fullt ut alternativen. Att forskare ofta begår misstag och presenterar osanningar som sanningar är inget nytt, men däremot ofrånkomligt. Och samtidigt som vetenskapen konstruerar myter är det nästan bara den som kan krossa myter.

Samma sak med ”modevetenskaperna”. Halldén har rätt i att det finns ett flockbeteende och om jag tittar på min egen disciplin, historievetenskapen, är det just nu helt fel att syssla med arbetarrörelsehistoria men helt rätt att forska om genus, identiteter, nationalism, eliter och nätverk. Men också detta är ofrånkomligt – om det inte direkt är resultatet av en påbjuden utbildningspolitik, som att alla måste ha ett genusperspektiv, annars får man inga forskningsanslag.

Även om jag varmt välkomnar Halldéns oförskräckt osockrade bok – måtte den läsas och diskuteras på landets alla institutioner! – är den väl inomvetenskaplig. Universiteten är arbetsplatser som alla andra; det finns alltid ett visst mått av rövslickeri och mobbning. Men framför allt hänger universitetsvärlden ihop med samhället utanför. Staten lägger sig mer och mer i, och den näringslivsfinansierade uppdragsforskningen ökar stadigt. Det minskar den enskilde forskarens handlingsutrymme och spontanitet.

En annan viktig faktor som gynnar ”mainstreamforskningen” är bristen på resurser och det nya effektivitetstänkandet. I dag måste en avhandling skrivas på fyra år (vilket för en utomstående naturligtvis framstår som en ocean av tid). Det gör att man bara satsar på doktorander som man direkt ser har genomförbara ämnen där man nästan på förhand kan förutsäga resultaten – och som man ser är oproblematiska mainstreampersonligheter, det vill säga välanpassad medelklass. Allt färre vågar ge plats åt de otämjbara bohemerna och därmed skrivs allt färre riktigt originella avhandlingar. I detta nu förvandlas institutionerna till standardiserade forskningsfabriker – vilken samhällelig betydelse får det på sikt?

Dessutom är dagens arbetsmarknad för akademiker usel: omkring fem procent av alla humanister som söker forskningsanslag får pengar. Till ett oattraktivt lektorat kan det vara 40 sökande, en del med professorskompetens. Och jobben utanför akademin är kraftigt begränsade – vem söker efter en expert på 1823 års fiskeristadga? Det är klart att det bidrar till konkurrensen och fiendskapen forskare emellan. Människans mest primitiva beteenden kan studeras i de överklaganden som den förfördelade skriver när en kollega har fått den hett eftertraktade tjänsten. För att inte tala om de skadeglada leenden som sprider sig i ansiktet när man får höra om en kollega som ligger i skilsmässa eller har kolikbarn hemma – underbart, nu är han ur balans, då kan jag springa ifatt honom!

Samtidigt skulle fler av oss ha en chans att hävda oss på arbetsmarknaden utanför akademin om vi var bättre på att förklara vad vi faktiskt kan; bakom den mest bisarra avhandlingstitel kan det gömma sig en forskare med de mest värdefulla färdigheter.

Halldén beklagar också att det råder common sense inom humaniora. Visst är det ett avsevärt problem, men även här kan vi söka svaret utanför akademin. Vad diskuterar vi på kultursidorna i Sverige? Ingenting. De intellektuella småjabbar i bästa fall, formulerar sällan mer än tjuvnyp. De stora idédebatterna lyser helt med sin frånvaro, storsläggan i form av tasksparkar tar man till i detaljfrågor. Eller på sin blogg.

Halldén glömmer bort att det trots alla vedermödor faktiskt är roligt att forska, och att det är en verksamhet som kräver mer av arbetsdisciplin och fantasi än av geni och snille – även om ett visst mått av fjäsk är en förutsättning för den som vill hänga sig kvar. Men om man inte ville få svar på sina frågor skulle man inte orka; den forskare som inte i god upplysningstradition drivs av viljan att bidra till det samhälleliga framsteget finns inte – vad som sen skall betraktas som framsteg är en ideologisk bedömning. Men just för att vi investerar så mycket hopp, drömmar och arbete i vår forskning blir vi lätt besvikna. Missklädsamt förgrämda. Partypoopers med eller utan tweedkavaj som ingen vill dansa med.

Eller för att citera Max Weber som menade att ingen forskare enbart lever för sitt kall och kan lyckas undgå att bli bitter och rent av gå under av att se ”medelmåtta efter medelmåtta passera”. ”Jag har åtminstone den erfarenheten”, skriver Weber, ”att det är oerhört få som kan uthärda den här situationen utan allvarliga psykiska skador.”

Min erfarenhet är att det paradoxalt nog är just de som har lyckats i den akademiska världen – professorer likt Sören Halldén – som är bittrast av oss alla.

Åsa Linderborg