ÅSIKT

Var är Sverige?

Anita Goldman om ett annat, anständigt, sätt att fira nationaldagen

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Bild: EDVARD DERKERT

En vacker försommarkväll lämnar jag Sverige, trots att jag inte åkt någonstans. Mitt i ett stockholmskt bostadskvarter, tobaksaffären skall just stänga och jag passerar en vårdcentral och aldrig ser väl Sverige mer idylliskt ut än just nu i denna den skira grönskans tid, öppnar jag en dörr till ett annat land. Därinne är det alldeles för många människor i den lilla lägenheten, där de redan små rummen uppdelats i ännu fler av enkelt upphängda skynken. Bakom skynkena tar läkare emot, de arbetar gratis, de kommer hit efter sitt ordinarie jobb. De har inga av de svenska läkarmottagningarnas många hjälpmedel att tillgå, i ett skåp ligger en massa mediciner huller om buller.

Det påminner mig om ett apotek jag besökte i Calcutta, där apotekaren drog fram en stanniolbricka med piller ur en jättehög av olikfärgade askar, "take this", och jag undrade nervöst om han visste vad han gett mig och hur gammal medicinen var. I den här kliniken möter jag inte någon från Calcutta, däremot från grannlandet Bangladesh. En ung man på 28 år visar fram sina armar så att jag skall se de tydliga märkena efter den brinnande cigarett-tortyr han utsatts för. Han var ingenjör i sitt hemland, här arbetar han ibland på en indisk restaurang. Illegalt förstås. Efter två år har han uttömt alla möjligheter att överklaga avslaget på sin ansökan om uppehållstillstånd. Men han kan inte åka tillbaka, säger han och jag ser ren skräck i hans ögon: "they will kill me". Inför läkaren klagar han på magont, halsont, beläggning på tungan. Totalt ensam i ett främmande land söker han kanske inte bara läkarvård, men att få vara synlig en liten stund. Lika skräckslagen att åka tillbaka är den pakistanske pappan till fem barn. Deras fyra och ett halvtåriga asylprocess har inte lett någon annanstans än till denna i sanning osvenska klinik.

Var är Sverige, har jag ofta tänkt denna vår, där jag mött dessa djupt utmattade, jagade och förnedrade människor. Suttit vid en så kallad apatisk flickas sängkant, mellan en dödstrött mamma och en mormor som ständigt gråter sedan hennes make mördades (halsen avskuren, ögonen utstuckna) i Azerbajdzjan. I rummet intill ligger den sjuåriga systern B., också till sängs, knappast "apatisk", snarare fylld av en vild vrede och fruktan. Hon vågar inte gå till skolan, måste övervaka den sjuka systern. Efter avslag på avslag hoppas nu familjen på överklagandet i Europadomstolen. De har fått en fin lägenhet i en Stockholmsförort och mycket personal ställer upp på dem. Men ansträngningarna går ut på att göra dem "transportabla". Lilla B. är en av de asylsökande som vi läser om i tidningarna. Sju år och så arg att hon en kväll skar av sig allt sitt långa svarta hår och försökte ta livet av sig. Jag försöker le mot henne som man ler mot ett barn, men jag skäms så fruktansvärt. Över Sverige.

Var är Sverige, är det många av oss som frågar denna nationaldag, vart tog det vägen det där landet som vi trots allt (i hemlighet när vi var unga arga radikaler) var stolta över. Ett land som ändå hade modet och oskulden att försöka organisera något slags anständighet människor emellan. Vilket Sverige är det vi skall fira denna nationaldag? Den som nu blivit helgdag, men vad är det som hålls heligt här i dag? För vad går flaggorna i topp?

23 161 människor sökte asyl i Sverige förra året, en försvinnande del av de cirka 17,1 miljoner flyktingar som enligt FN:s flyktingorgan UNHCR finns i världen. Men trots att så ytterst få sökte sig till vårt land, kunde de inte räkna med att få stanna, det fick endast 9 procent, en minskning med två tredjedelar från de 28 procent som fick uppehållstillstånd 2001. År 1999 fick nästan hälften (46 procent) uppehållstillstånd. Det har alltså skett en mycket snabb och dramatisk åtstramning av svensk asylpolitik. Detta beror inte på att man måste hålla igen för att det "väller in folk" över våra gränserna. Snarare är det tvärtom. På UNHCR:s hemsida kan man läsa att antalet asylsökande till 38 industrialiserade länder inte har varit så lågt på 16 år, i Sverige har minskningen varit 47 procent på lite över ett år. Men endast var tionde av det lilla fåtal som alltså får uppehållstillstånd, erkänns ha "flyktingskäl, skyddsbehov eller humanitära skäl" och av dem är gruppen "flyktingskäl och skyddsbehov" försvinnande liten.

Dessa siffror kan förstås på ett av två sätt: antingen söker sig inga verkligt förföljda människor till Sverige. Eller så har Sverige (utan att något politiskt beslut tagits eller någon debatt förts) de facto avskaffat asylrätten. En rätt som finns inskriven i FN:s flyktingkonvention, vilken Sverige skrivit under och även gjort till svensk lag (utlänningslagen 3 kap.§2):

"Med flykting avses i denna lag en utlänning som befinner sig utanför det land, som han är medborgare i, därför att han känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Vad som nu har sagts gäller oberoende av om förföljelsen utgår från landets myndigheter eller dessa inte kan antas bereda trygghet mot förföljelse från enskilda."

Om de asylsökande som jag mött denna vår kan få skydd i sina länder, är förstås något som jag inte har möjlighet att utreda. Men att de inte vill står klart. Det är därför som de är här. På grund av sin fruktan; för regimen, för polisen, för diverse politiska organisationer, för rasistiska grannar, för extremt familjevåld. De har inte rest hela vägen från Iran, Somalia eller Bangladesh för att de har hört om vår arbetslöshetsersättning, våra präktiga dagis och fria tandvård för alla barn. De är här för att de är rädda. De har alla flytt från något. De har lämnat tryggheten i att befinna sig på en plats med anknytning till sin personliga historia, till språklig och kulturell tillhörighet, familjeanknytning, sociala nätverk, i vissa fall ordnad ekonomi och rest till ett främmande land långt borta för att något har inträffat som var så skrämmande på ett sådant genomgripande vis att de upplevde att det var omöjligt att stanna. Den alldeles övervägande majoriteten människor flyr inte till något utan från något.

Siffrorna innebär att bedömningarna blivit alltmer restriktiva på område efter område.

Förr kunde man få ta sin tillflykt till vårt land för att man torterats i sitt hemland, i dag måste man bevisa att riskerna för att det skall ske igen i framtiden är "väldokumenterade".

För tio år sedan hänvisades nästan aldrig till "inre flyktalternativ", det vill säga att man istället för att tas emot här, rekommenderades att flytta till "en säkrare plats" inom sitt eget land - i dag används denna formulering allt oftare i avslagen.

Hur Sverige kringgår tortyrkonventionen, genom så kallade "diplomatiska försäkringar", har uppmärksammats i fallet med de utvisade egyptierna, men det är ingalunda det enda. Sverige har prickats av CAT - Committe Against Torture vilken övervakar att FN:s konvention mot tortyr efterföljs - fler gånger än något annat land.

Tortyr, våldtäkter och andra traumatiska erfarenheter är inte längre nog för att få stanna i Sverige, numera måste man kunna påvisa grav mental störning eller akut suicidalrisk för att få stanna. Asylprocessen har medikaliserats. Är det verkligen i Sveriges intresse att endast de svårast skadade människorna får stanna?

Mest uppmärksammat har denna vår varit svenska myndigheter flagranta brott mot barnkonventionen, enligt vilken Sverige iklätt sig en internationell, folkrättslig förpliktelse att se till barnens bästa. Men redan i ett avslagsbeslut år 1996 fastslog Utlänningsnämnden att "samhällets intresse att reglera invandringen" är "övergripande" och att "En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det hade varit bäst för barnet att stanna här". På detta har vi fått fler exempel än vi står ut med denna vår.

B. som fyllde åtta några dagar före nationaldagen, är ett av dem. Hon väntar på att Europadomstolen än en gång skall inhibera beslut som tagits av svensk myndighet. Varför vänta på detta, varför inte fira vår nya helgdag med att dela ut en svensk flagga och uppehållstillstånd till B. och de uppskattningsvis tiotusen människor som har dömts till illegalitet och hopplös väntan i vår land. Det vore ett anständigt och värdigt sätt att fira vår nya helgdag.

Anita Goldman