ÅSIKT

Varför kan Wien men inte vi?

CLAES WAHLIN lyssnar på tystnaden före katastrofen

1 av 4 | Foto: LEONARD ZUBLER
"O.T. Eine Erzatspassion".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En seismograf har två huvudsyften, att förvarna om geologiska katastrofer och att gradbestämma dem. Luc Bondy, intendent för Wiener Festwochen, önskar att den nära två månader långa festivalen ska fungera som ett slags konstnärlig seismograf, och ser de utvalda gästspelen som globala reflektioner över den europeiska identiteten.

I Sverige kan vi knappast tala om teatern som seismograf, snarare som ett lydigt eko av statsmakternas politiska agenda. Är det anledningen till att teatern tycks få allt svårare att hinna i kapp samhället? Varför är de föreställningar jag ser i Wien närmast otänkbara på en svensk scen?

I Wien dansar i år de tunga regissörs-elefanterna. Peter Brook, Peter Zadek, Frank Castorf, Christoph Marthaler, men också teater från världens så kallade hörn: Kina, Novosibirien, Iran, Sydafrika, Mexiko, Brasilien och Columbia.

Bland de föreställningar jag ser märks gemensamma förhållningssätt, och det till synes oberoende geografiskt ursprung: det är inte bara sent på jorden, världen är också trött, liksom utmattad av att se den ena utopin efter den andra begravas av inställda revolutioner.

Luk Percevals iscensättning från Antwerpen av Tjechovs Onkel Vanja sätter de åtta livströtta personerna på var sin stol, lojt stirrandes på publiken.

Det tar en kvart innan någon öppnar munnen, och då endast för att rapa.

Det sociala skålandet i vodka har övergått till alkoholism, läkaren Astrov kan hulka i gott och väl tio minuter. Utbrotten gäller mest egoistiska spörsmål, som när Vanja skriker ut sitt testamente eller Sonja förtvivlar över sin obesvarade kärlek.

Om dessa Tjechovfigurer är trötta på sig själva, varandra och världen, så låter Christoph Marthaler Büchners Dantons död spelas som en elegi över världens alla revolutioner. I Anna Viebrocks sedvanligt hyperrealistiska, fult inredda och belysta rum (denna gång ett kafé - platsen för det slags offentlighet som ledde till franska revolutionen) sjunger Robespierre och Danton duett, ensemblen hummar stilla de berömda sångerna - Ça ira, Marseljäsen - och de långa talen återges med ett slags pliktskyldighet, som hade man redan gått igenom hela processen alltför många gånger. Marthaler har också skapat en fortsättning, O. T. Eine Erzatspassion, där förkortningen (u.t. på svenska) kan utläsas som utan titel, utan tema, utan text. Figurerna från Dantons död kommer in i det tömda rummet och försöker möblera det med biedermayerkopior, allt under slapsticks, komik och sång.

Man kan tala om Marthalers stream of clownishness, ett teatralt exempel på hur historien upprepar sig som fars. Här sjunger man allt från Bach och Wagner till Dolly Parton och ABBA (Waterloo ...), till och med den svenska folkvisan Sommarsång ryms i denna upprymda, tragikomiska elegi över en förlorad värld.

Sheng ren Kongzi, Den vise Konfucius, är allt annat än lydigt traditionell teater från Kina. Från stadsteatern i Kanton har regissör Guangtian Zhang iscensatt en historiekritisk föreställning som förefaller mig radikal på gränsen till kinesisk censur.

Med mim och pantomim från Pekingoperan och till musik och koreografi från det senaste halvseklets propagandaparader ställs Konfucius antika råd mot rådande politiska trender, vilka som bekant skiftar oftare än man skördar ris. Också här tycks det förflutnas möjligheter ha reducerats till nostalgi, på sin höjd, liksom hos Perceval eller Marthaler, kan man använda gårdagens förhoppningar till re-kvisita för dagens teater.

Långt ovan den politiska korrekthetens teater lägger Wien sig tätt intill världen, avlyssnar vibrationerna, mullrandet och eruptionerna. Att man sällan hör mer än ett stilla surr från en globaliserad pågående katastrof betyder inte att inget händer. Tvärtom. Tystnaden före katastrofen är den värsta sorten, och om inte teatern kan ge den röst, hur ska vi då höra den?

Claes Wahlin