ÅSIKT

Så blir en kvinna desperat

ÅSA LINDERBORG om pigor, hemmafruar och den förbannade städningen

1 av 4 | Foto: Foto: GETTY IMAGES
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Min farmor lade alltid en sked över skjortknapparna när hon strök, så att de inte skulle smälta eller göra fula avtryck på ryggstycket. Äggfläckar tog hon bort med kaffesump. När årets första snö lagt sig hämtade hon in en kopp som hon gjorde frasvåfflor på. Hon gned trasmattorna i skaren för att de skulle få lyster, det hade hon lärt sig av sin mamma.

Hushållsarbete är ett hantverk. Såpa och Ajax räcker inte långt för att göra rent. Man måste veta exakt hur man ska röra armen över golven och glasrutorna, känna till alla praktiska knep med ättikssprit och humle. Som att siden mår bra av att sköljas i vatten med två sockerbitar i, det kan man inte räkna ut själv bara med hjälp av sunt förnuft. Husmoderskunskap. Beundransvärt, underskattat kvinnligt vetande som har gått i arv i generationer.

Eller gick i arv. Jag tänker ibland på farmor när jag ser smutsfläckarna på mina köksluckor, kalkavlagringarna i badkaret och det ofållade kappfodret som jag inte orkar göra något åt. Jag manglar inte lakanen, piskar inte mattorna, bonar inte golven. Jag läser hellre en bok än rengör persiennerna, jag vet inte ens hur man gör.

För min degenererade generation som aldrig lärt sig eller haft lust att städa ordentligt finns det numera böcker. De är ofta utformade i snygg femtiotalsretro, som en påminnelse om att det fanns en tid då kvinnorna var husmödrar och bullmammor.

Senast i raden är Rent hemma av Natalia Marshall. Av henne får man lära sig att persiennerna blir rena om man tar på sig en tunn, fuktad bomullsvante och sen drar fingrarna längs varje lamell. Diskmaskinslisten kan rengöras med hjälp av en plastnagelborste och lite citronsaft. Bronsföremål kan med fördel gnidas in med en gröt gjord på salt, vinäger och vetemjöl; låt sitta en timme, skölj med varmt vatten, putsa torrt. Trämöbler behöver poleras två gånger om året, flätade möbler måste dammsugas regelbundet. Plisserade kjolar stryks enklast genom att man pressar flera veck åt gången, som hålls på plats med hjälp av hårnålar.

Rent hemma vänder sig till de penningstinna vinnarna i vår tids nya ekonomi. De med boyta, de som har råd med heminredning, design och antikviteter. Välordnade och vackra hem måste vara rena, skriver Marshall, de måste få en "värdig inramning".

Det är såna här böcker som gör wives desperate - ska man klara av allt det här måste någon annan göra det åt en. I själva verket är böckerna förtäckta uppmaningar att skaffa hemhjälp.

Det är många som vill ha hjälp med att ge sina hem en värdig inramning. Journalisten Kerstin Fredholm gav sig ut för att vara städerska. Hon kallade sig Anita Lundin, satte in en annons i Östermalmsnytt och fick hur många svar som helst. I Fint hemma återger hon samtalen med sina arbetsgivare. Scenerna är ett slags dramatablåer och påminner lite om äldre tiders radioteater.

De som svarade på hennes annons sökte någon som skulle komma hem till dem och dammsuga, svabba, våttorka golvlister, laga mat, baka småkakor, stryka skjortor och rengöra swimmingpoolen. För 60 spänn i timmen. Svart. Så klart. "Det är ju så jobbigt med papper", dessutom "har jag ju betalat skatt i hela mitt liv". En kvinna erbjuder henne 100 spänn per dygn om hon tar med sig hunden hem till sig. En annan vill att hon följer med ut på landet i två dar, men tänker bara betala för den effektiva arbetstiden. I gengäld "bjuder hon" på middag, frukost och husrum.

De som svarade på hennes annons var antingen fullt friska medelålders män som helt enkelt inte hade lust att diska, tvätta och städa själva. Eller också var det äldre paranta damer med förakt för offentlig sektor som sagt upp sin kommunala hemtjänst eftersom "den inte gör vad den ska" - så som att bona 150 kvadratmeter parkett, rengöra köksfläkten och tvätta varje prisma i kristallkronan. Det var inte stressade barnfamiljer som hörde av sig, det var lata, snåla människor som varken saknade tid, pengar eller privilegier.

Som städerska i privata hem blev Fredholm granskad, kritiserad, diskret iakttagen eller öppet övervakad. För en spottstyver ansåg de sig ha rätt att hunsa henne medan hon svabbade deras köksgolv. Det kvittade, tyckte de, vad hon fick se av kalsonger, stringtrosor och hundbajs på golvet. Hon sågs som så obetydlig att det inte alltid var nödvändigt att heja. Hon var ju bara en städerska.

Den här överlägsna attityden utmärker dock knappast överklassen, som man lätt förleds att tro om man läser Fredholm. Hur många är det som hejar på lokalvårdarna på jobbet? Hur många plockar upp pappershanddukarna som ramlar bredvid papperskorgen på toaletten? Äh, den kan ju städerskan ta hand om.

Dessutom var Fredholm oförsäkrad. Vad hade hänt om hon råkat ut för en olycka? Hur många kvinnor finns det utan arbets- och uppehållstillstånd som skadats när de torkat taket i en våning på Östermalm? Och hur många kvinnor finns det som blivit sexuellt utnyttjade av sin arbetsgivare? Fredholm fick även såna förslag.

I 1930-talets pilsnerfilm var hembiträdet ett robust fruntimmer som kom från landet och tyckte att livet i stan var pjoskigt. Hon tvekade inte att skälla ut sitt herrskap när det brast i kurage och självinsikt eller hade trasslat till det för sig. I Astrid Lindgrens sagovärld arbetar Alva i Junibacken, det ljuva hembiträdet som behandlas mer som en dotter än som en anställd. Och på gården Katthult finns Lina, pigan som är just så ointelligent som myten om pigor säger. I Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander finns dels det frodiga unga hembiträdet som sorglös lånar ut både sitt arbete och sin kärlek till mannen i familjen, dels det anemiska och det skräckinjagande tillknäppta hembiträdet som vårdar barn med händer och blickar kalla som is.

Verkligheten för tjänstefolk såg annorlunda ut. 1934 skrev ett ungt hembiträde till Socialstyrelsen: "Jag önskar mig ett annat yrke därför att hembiträdena skola alla se ner på som inte de också vore människor." En annan skrev: "Vårt arbete är så ringa aktat och vi själva hållna ungefär som arbetsdjur, kanske en aning högre än en häst, men ej så högt som en bil." Stockholms Hembiträdesförening som 1938 demonstrerade för åtta timmars arbetsdag - tjugo år efter den allmänna arbetstidsförkortningen - konstaterade: "Ingen annan arbetargrupp har sådana missförhållanden som vi."

I Sverige försvann hembiträdena efter andra världskriget. Den svenska industrin slukade även kvinnlig arbetskraft och kunde med sina fasta arbetstider, skadeförsäkringar, fackliga rättigheter och arbetsgemenskap lättare locka unga kvinnor än vad överklassen med sina "pittoreska pigkammare" kunde. Den offentliga sektorn var dödsstöten, eller snarare befrielsen, för hembiträdet.

Mindre värd än en bil. Knappt en människa.

När jag läser Fint hemma tänker jag på hembiträdena som skrev till Socialstyrelsen för 70 år sedan. Vad vi trodde var historia är snart verklighet igen. Samma människor som inte tycker att det finns pengar till skattefinansierad äldreomsorg anser att vi har råd med skattesubventionerade pigor. Samma människor som av princip är emot att välfärd delvis bygger på skattesubventionerade jobb, önskar sig avdragsgilla pigor. Det är få frågor där klass, kön och etnicitet möts som i pigfrågan, och få frågor har som denna både ett symbolvärde och en reell betydelse för Sverige som ett land utan herrskap och tjänstefolk.

Fint hemma bygger mer på interiörer och illustrationer än på analys och argument, och blir just därför så effektiv. "Ska ekonomiska brottslingar belönas med subventioner?" frågar Fredholm i slutet och svarar själv nekande: "Man borde i istället kunna kräva en moral av dem som har råd att vara moraliska." Gör vi Östermalmspigorna vita legitimerar vi att vissa människor ska ha den här typen av jobb: "Vem ska vara tjänare? Vilka passar bäst till det?" Och vi legitimerar att en underbetald kvinna ska lösa jämställdheten mellan högavlönade människor som vill dela livet men inte tvättkorgen med varandra.

Hemma hos mig doftar det ofta av nybakta bullar, men det ligger ett tunt dammlager över lampor och tavelramar. I hallen får man plöja sig fram bland skor och leksaker, på balkongen står sedan tre år en övergiven kattstege som ingen orkat ta hand om. Vi har inte uppfostrat barnen att plocka undan efter sig, eftersom tjat och gnäll är ett tråkigt sätt att umgås. Jag tror inte att det kan kallas för en "värdig inramning", men det är i allt väsentligt ett ganska vackert och trivsamt hem som vi av alldeles egen kraft har skitat ner och som vi, utan att alls kunna hantverket, förr eller senare kommer att städa. Efter eget huvud och alldeles på egen hand.

Samhälle

Åsa Linderborg