ÅSIKT

Köpta nyheter

JOHN PILGER om hovjournalister och en rovgirig regering

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De brittiska journalisternas fackförbund National Union of Journalists (NUJ) och Blairregeringen planerar att hålla en ”öppningsceremoni” för att tillkännage sitt ”partnerskap”. Enligt John Fray, NUJ:s biträdande generalsekreterare, ska detta samarbete ”öka medvetenheten bland journalister om de frågor som rör kampen mot fattigdomen i världen... Vi vill hjälpa medierna att berätta hur det är.”

Ett partnerskap med NUJ är ett smart drag av en rovgirig brittisk regering vars så kallade bistånd och skuldavskrivningar tjänar till att dölja fattiga länders ”förpliktelse”, som finansminister Gordon Brown uttryckte det, att ”skapa gynnsamma villkor för företagsinvesteringar”. Den högsta tjänstemannen på departementet för internationell utveckling skrev: ”Vi utvidgar vårt stöd för privatiseringar i de fattigaste länderna från kraftsektorn i Indien till teindustrin i Nepal.”

Sedan när har privatiseringar något att göra med ”kampen mot fattigdom”? Privatisering handlar om kontroll över marknader och vinster. Punkt slut. Storbritanniens ”globala new deal” för de fattiga är ett av dessa briljanta propagandatrick som åtnjuter ett brett, lismande stöd från hovjournalister som, i likhet med rockstjärnor, föredrar att betrakta sin regering som välvillig, trots dess historia av exploatering, lögner och våldsanvändning. Det var så Blair kom undan med sina lögner om massförstörelsevapen så länge som han gjorde, och det är så som han kommer undan med idén om ”bistånd” kopplat till Världsbankens och IMF:s extrema marknadsliberala åtgärdspaket som har orsakat sådan förödelse i de fattigaste länderna.

NUJ, som jag har varit medlem i under hela mitt yrkesverksamma liv, har gjort ett utmärkt jobb när det gällt att rikta uppmärksamhet mot övergrepp mot fackligt aktiva journalister runtom i världen, som till exempel i Colombia. Jag frågade Jeremy Dear, generalsekreteraren, om hans nya ”partner”. Han nämnde också NUJ:s arbete i Colombia, ”det farligaste landet i världen för journalister, där den brittiska regeringen finansierar den blodtörstiga Uriberegimen”. Han avslöjade sedan att fackförbundet tar emot pengar från Foreign Office, det brittiska utrikesdepartementet, för att ”etablera den första oberoende fackföreningen för journalister i Colombia, så att de ska kunna avslöja vad som sker i deras land”. Det är samma Foreign Office som ”finansierar den blodtörstiga Uriberegimen”.

Han avslöjade också att i Ukraina hade ”dussintals NUJ-aktivister” tagit emot brittiska statliga pengar för att bilda ”en oberoende fackförening för journalister”. Hur oberoende blir den? Ukraina är ett av Washingtons och Londons uppvisningsprojekt. Han berättade också att fackförbundet tog emot pengar från den brittiska regeringen för sitt arbete med att stärka säkerheten för journalister i Irak och Palestina. ”Det finns inte något exempel på att NUJ har kompromissat eller gjort avkall på sitt oberoende på grund av att förbundet erhållit extern finansiering”, sade han, ”” och ingen regering eller individ kan köpa det.”

Att acceptera besudlade pengar - pengar från samma källa som finansierar en blodtörstig regim - är i sig en form av kompromiss, och en farlig sådan. Varför skulle en regering som har en tydlig, ideologisk världsbild och som bevisligen fört en krigshetsande politik, ge pengar till ett fackförbund vars medlemmar borde ha till uppgift att avslöja regeringens manipulationer i stället för att underlätta dem? Jag uppmanar mina kollegor som också är medlemmar i NUJ att omgående ta upp den frågan till diskussion, och att lägga på minnet att även den nuvarande amerikanska regeringen betalar journalister som också bedyrar sin oskuld.

Detta ”partnerskap” kommer med säkerhet att skada fackförbundets trovärdighet utomlands, eftersom det kommer att uppfattas som ännu ett exempel på inbäddning. Det innebär också att tröskeln sänks, och det visar just hur försåtligt fenomenet inbäddning har blivit, som om det nu hade en viss legitimitet. I Irak har BBC, inbäddat upp till öronen, förlorat nästan all sin trovärdighet, eftersom bolaget förmedlar ockupanternas nyheter - och sällan säger rent ut att 80 procent av dödsfallen orsakas av amerikanerna och deras klienter. Läs den upplysande diskussionen mellan redaktörerna på MediaLens (www.medialens.org) och Helen Boaden, chefen för BBC News, om varför BBC har hållit tyst om amerikanska illdåd i Falluja och användningen av napalm, och varför det förtiger oberoende ögonvittnesrapporter.

En annan form av inbäddning var uppenbar när det gällde det mesta av rapporteringen om det ”chockerande” förkastandet av den europeiska konstitutionen. Fransmännen förlöjligades och beskrevs som förändringshatare som svek den europeiska drömmen. Den 29 maj publicerade The Observer, en gång i tiden en hyllad liberal tidning, en skämtteckning med rubriken ”Den fullständigt galna grodan”. Bilden på en enorm, pruttande groda hade kunnat vara hämtad från en av Murdoch-tidningen The Suns mest groteska förstasidor. Att en stor majoritet i två europeiska nationer röstade mot den marknadsfundamentalism som har slitit sönder själva samhällslivet i Storbritannien ansågs inte nyhetsmässigt. Det gjorde inte heller det faktum att 80 procent av arbetarklassen och 60 procent av dem under 25 röstade mot de rikaste européernas girighet och centralbankernas envälde: mot fattigdom och arbetslöshet, mot krig och mot förräderiet mot efterkrigstidens sociala demokrati som en gång proklamerades som grundpelaren i Europas post-fascistiska ideal som skulle säkerställa att det ”aldrig hände igen”.

Det var också en omröstning mot ”media-ismen”. Nästan samtliga franska medier hade krävt en ja-röst, och chocken var helt och hållet deras. I allt detta finns en lärdom att dra för journalister som bryr sig om sitt yrke. Miljontals människor runtom i världen uppfattar inte längre de ”globala” (västerländska) medierna som oberoende eller sannfärdiga. Detta gäller i särskilt hög grad unga människor. I samband med det senaste valet i Sydkorea vände sig en majoritet av väljarna till internet för att få politiska nyheter, och avfärdade nyhetsmedier som CNN och de egna etablerade medierna, precis som människor i stalinistiska länder brukade göra.

För de flesta människor utgör den egna tillvaron bevis för att konsumism inte är demokrati och att så kallad globalisering är ett brutalt krig mot de fattigaste, en form av terrorism, och miljontals är de som nu protesterar och tar aktiv ställning. Det brittiska journalistförbundet bör inte samarbeta med deras fiende.

Översättning: Tor Wennerberg

John Pilger