ÅSIKT

"Jag vägrar vara er mästare"

Anders Paulrud har sett en storslagen utställning om ”statsmannen” Sartre

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
I morgon fyller Jean-Paul Sartre hundra år, här fotograferad av Viollet inne på Palais de Justice. Vi uppmärksammar Sartre, ”denna filosofiska bödel”, som Norman Mailer skriver i sin artikel. Anders Paulrud har varit på Bibliotheque National i Paris och sett en storslagen utställning om ”statsmannen” Sartre.
Foto: Viollet/Ibl Bildbyrå
I morgon fyller Jean-Paul Sartre hundra år, här fotograferad av Viollet inne på Palais de Justice. Vi uppmärksammar Sartre, ”denna filosofiska bödel”, som Norman Mailer skriver i sin artikel. Anders Paulrud har varit på Bibliotheque National i Paris och sett en storslagen utställning om ”statsmannen” Sartre.

Undrar vad han själv skulle sagt om rökförbudet. Jean-Paul Sartre som alltid rökte, kedjerökte. På alla bilder, dessa eviga filterlösa cigarretter, någon enstaka gång pipa, men alltid omgiven av ett rökmoln. Jag, som själv är en evighetsrökare, förstår honom; han behövde ciggarna för att kunna tänka, för kunna samtala och umgås. För att kunna andas.

Men nu får han inte röka längre. På jätteaffischen som pryder ingången till den stora utställningen om honom på det ogästvänliga Bibliotheque National i Paris är cigarretten borta. Det har någon klåfingrig idiot till sponsor bestämt. Kvar är den store filosofens tomma hand. Mellanrummet mellan pekfingret och långfingret bildar ett vagt segertecken.

Den där bortretuscheringen säger en del om dagens Frankrike, ett land i identitetskris, med ett förvirrat folk som inte förmår skilja på Europas grundlag och missnöjet med de skurkaktiga inhemska politikerna, ett land som isolerar sig alltmer i sin strävan att behålla sina medelklassprivilegier.

Också ett land som just nu saknar verkligt stora inflytelserika intellektuella av Sartres snitt. Av Foucaults och Bourdieus snitt. Ersatta av relativt lättviktiga galanter och mediebegåvningar som Bernard Henri Levy och André Glücksmann.

Men när det gäller att putsa upp sitt nationella kulturella kapital är fransmännen världsbäst. Nu när Sartre i morgon fyller hundra år, då är han i värmen, tagen till ära och till hjärta. Nu när han sedan tjugofem år är död och begraven på Montparnassekyrkogården, när han inte kan jävlas längre, passas han in i den franska äran: allt är förlåtet, hans eviga omprövningar, hans flirt med marxismen, hans oförsonliga inställning till individens storhet och tillkortakommanden, hans iver och hans ställning som fri, suverän stat.

Han hade inte gillat detta erkännande. Han skulle fräst och spottat. På samma sätt som han gjorde åt Svenska Akademien som hade fräckheten att tilldela honom ett Nobelpris i litteratur.

Det är en stor och mycket välgjord utställning vi får se, dessutom försedd med en av de tyngsta utställningskataloger jag hållit i min hand. Tyngdpunkten är lagd vid 1960- och 70-talen. Här kan man följa Sartres dynamiska framväxt med hjälp av panoramafotografier, texter, manuskript och små studiebås där man bakom sammetsröda skynken kan fördjupa sig. Och här kan man bli stående som i trance framför filmen om hans begravning den 19 april 1980. Och rent ut sagt förbluffad kan man bli av brevväxlingen mellan Charles de Gaulle och Sartre där den store presidenten tilltalar filosofen och författaren med "Käre Mästare" och Sartre i sitt svar vägrar att bli kallad så. "Jag vägrar att vara er mästare."

Tänk att det har funnits en sådan tid i Europa, då höga världspolitiker tilltalade intellektuella med vördnad.

Det sista jag ser innan jag beger mig ut på den blåsiga gården för att röka en cigarrett är Violettes berömda bild av Jean-Paul Sartre.

Han ser ut som ett barn på första skoldagen. Liten, vattenkammad och förväntansfull i sina stora glasögon, med händerna i knäet och med portföljen på sidan. Ett sådant där besvärligt barn - som alltid säger de obekväma sanningarna som ingen vill höra.

Utställning

DVD

Läs också...

Anders Paulrud