ÅSIKT

Sartre är inte död (även om många skulle önska det)

ERIK WIJK firar en gigant som fyller 100 år i dag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jean-Paul Sartre 1905-1980. Teckning: PERICOLI
Jean-Paul Sartre 1905-1980. Teckning: PERICOLI

"Människan är vad hon inte är och är inte vad hon är."

Vad är nu detta? Provokativt nonsens? Jo, visst, om man är på det humöret. Men med välvilja och kanske en smula humor kan man få ut ett par viktiga poänger. Dels att människan styrs av sina drömmar och förhoppningar - om det nu är avklarade studier, en förälskelse, yrkeskarriär, få barn, förändra världen eller annat. Hon präglas alltså av vad hon (ännu) inte är. Dels att vi aldrig kan reducera en människa till en etikett - "metallarbetare", "platschef", "akademiker", "37-åring", "tvåbarnsmor" - eftersom hon alltid är något mer och något helt annat. Ständigt ogripbar.

Detta existentialistiska frihetscredo härstammar från Jean-Paul Sartre, som i dag skulle ha fyllt 100 år. Omkring 50 000 vänner, läsare och nyfikna följde den rätt svåra filosofen till graven. Det är ungefär sedan dess som jag själv levt med denna döing som det närmsta jag kommit en hustänkare. Och hur många gånger under det gångna kvartsseklet har vi inte fått läsa att Sartre verkligen är död, att han alltid tog miste, att hans vänsteridéer tillhör de mest förfelade. Artikel efter artikel, år efter år - ett omättligt behov att påminna oss om att Sartre är en ex-papegoja.

Detta ingår förstås i de senaste decenniernas allmänna höger om marsch! Men Sartres egen intensiva utveckling ger också ett lättköpt underlag för den som vill konstruera en ideologiskt passande karaktär. Då lyfter borgerligheten fram de tidiga litterära verken - som den depressiva romanen Äcklet (1938), det abstrakta dramat Inför lyckta dörrar (1944) eller de konstruerade novellerna i Muren (1939) - att applådera. Och enstaka, isolerade och förvrängda ställningstaganden - som förståelse för realsocialismen och stöd åt väpnad antikolonialism - att fördöma.

Sartre hade en upplyst om än inte förmögen borgerlig bakgrund. Han vann inträde på elitskolor men fick sedan försörja sig som lärare i landsorten. På trettiotalet skrev han filosofi och litteratur tämligen obekymrad om folkfronten, fascismen och andra politiska händelser. Andra världskriget blev hans räddning - som inkallad förstod han att människan inte levde isolerad från den historiska verkligheten. Hans filosofi utvecklades till en handlingsfilosofi, där ansvaret var en hörnsten.

Efter kriget sökte han bygga socialistiska alternativ. Under femtiotalet förstod han att sådant inte går att konstruera bortom arbetarnas reella villkor. Han tog in den koloniala befrielsekampen liksom 1968 års frihetliga idéer som få andra. Han ägnade sin kraft åt stenciltidningar, men även åt grundandet av dagstidningen Libération och nyhetsmagasinet Le Nouvel Observateur. På sjuttiotalet omfamnade han tidvis maoismen men även radikala judiska tankar.

Även Strindberg var en ständigt sökande upplysningsman, fenomenalt redo att ta in nya idéer, att tänka om och tänka nytt, aldrig stelna. Loss! Men där Strindberg ofta gick på intuition och inte sällan vräkte gårdagens övertygelser helt över ända, och ibland hamnade i elitistiska stolligheter, var Sartre konsekvent demokratisk men också djupare på det viset att hans nya analyser försökte införliva och utveckla det som var hållbart i det gamla.

Sartre var inte existentialisten, med obegränsad tro på människans frihet, som blev marxist, nyktert medveten om allt tvång människan utsätts för. Sartre övergav aldrig sin individualistiska frihetslära men han fick efterhand en alltmer konkret förståelse för att den alltid existerar i en viss situation, ett kollektivt sammanhang som bäst förstås marxistiskt och där människan på många sätt är ofri. Sartres livslånga intellektuella utveckling handlade om att undersöka vilket utrymme människans frihet får när vi hela tiden är kringskurna av psykologiska, sociologiska och inte minst politiska omständigheter.

Sartre införlivade existentialismen i en marxism som var synnerligen öppen och odogmatisk. Han försökte även dra in psykoanalysen. Vad vet vi om en människa? var den stora fråga Sartre ville besvara när han tog den franske 1800-talsförfattaren Gustave Flaubert som exempel. Det blev en biografi, Familjens idiot (1971-72), som nådde 3 000 sidor innan Sartre blev blind och tvingades avbryta - han hade då hunnit till Flaubert i tjugoårsåldern.

Det var regel att Sartre aldrig slutförde sina stora projekt. Varken det existentialistiska huvudverket Varat och intet (1943) eller det marxistiska Kritik av det dialektiska förnuftet (1960) blev mer än halvfärdiga. Detta tar många som intäkt för att han tog miste, att tankarna blev fel och måste avfärdas. Men för mig är det tvärtom en av de viktigaste lärdomarna vi kan dra av Sartres gärning, och kanske är det själva kärnan i både upplysningen och dialektiken - att om historien aldrig tar slut, om allting förändras och utvecklas, då kan heller aldrig kunskapen slutföras eller bli absolut. Samtidigt måste vi, för att kunna agera och reformera, ständigt försöka förstå vad som händer, i den fulla förvissningen om att vissa tolkningar är mer rimliga än andra, även om vi måste börja om från början innan vi ens hunnit sätta punkt. Det levande upplysningsidealet. Kulturkamp.

Jag vet ingen som illustrerar just dialektiken så bra som Sartre, i sina verk och i sin livshållning. Det är provisoriska synteser, som tar in den föränderliga helheten med alla dess motsättningar. Sedan Sartre väl vaknat ur sin estetisk-filosofiska slummer upphörde aldrig hans intensiva brottning med samtida händelser - i synnerhet krigen, den koloniala frigörelsen och klasskampen. Ingen personifierar som han det senaste århundradets engagerade intellektuelle, oupphörligt analyserande och protesterande mot samtidens orättvisor.

Även här sätter kritikerna in sina lansar och påstår att han inte var något annat än en ständig diktaturkramare. Mot Sartre sätter man ofta författarkollegan Albert Camus, som var noga med att inte smutsa ner sina händer och ofta undvek att ta ställning i svåra samtidsfrågor för att i stället förspråka en inre moralisk revolt. Sartre å sin sida avvisade sådan idealism och påpekade (humoristiskt åskådliggjort i dramat Djävulen och Gud Fader från 1951) att enbart i samklang med demokratiska och kollektiva rörelser är det meningsfullt att söka åstadkomma förändringar. Han nöjde sig inte med tomma fraser. "Vad är en roman inför ett svältande barn?", frågade han retoriskt. Orden måste både spegla och påverka den politiska kampen.

Sartre fördömde de sovjetiska arbetslägren redan 1945, när de blev kända. Bernhard-Henri Lévy - nutidens mest hypade franska filosof (som inte skrivit ett enda filosofiskt verk!) - inledde sin karriär genom att 1977 fördöma Gulag. För sin antikommunism har Lévy blivit en megastjärna. Sartres brott består i att han samtidigt kunde fördöma såväl realkommunismens avarter som kapitalismens härjningar. Sådana nyanser tål varken högern eller den dogmatiska vänstern.

Det är alltså inte Sartres påstådda felsteg som är etablissemangets problem utan hans grundhållning. Sartre vägrar elfenbenstornet, han går ner på gatan och placerar sina idéer mitt i den brinnande kampen - sånt väcker hat. Därav mordförsöken mot honom medan han levde och därav de gälla dödförklaringarna långt efter hans död.

Bortom caféfilosofkulten efter kriget, bortom whiskyn, amfetaminrören och det besatta kedjerökandet, bortom all personpolemik, bortom enstaka feministers fördomar om förtryck av livskamraten Simone de Beauvoir, bortom denna yta är det kanske just denna strävan - att på en och samma gång tänka rätt med hänsyn till fakta och relevant med hänsyn till vad som rör sig i samhället - som är det sartreska arvet framför andra. Inte lätt, men nödvändigt.

Borgerligheten önskar konstnärer och intellektuella som är världsfrånvända skönandar. Den realpolitiska liksom den dogmatiska vänstern önskar aktivister utan självständigt kritiskt tänkande. I en tid då maktbärande partier, till vänster och höger, samtliga är liberala framstår den intellektuella aktivisten som en samhällsfara. Och i dag när denna fara är på väg att utrotas genom en offensiv nymccarthyism duger Sartre naturligtvis bara som föremål för dödsattester. Låt oss därför hoppas att hundraårsfirandet får efterskalv i omläsningar och återutgivningar. I första hand självbiografin Orden (1963), de olika artikelsamlingarna och den teoretiska Till frågan om metoden (1957). Och snälla Korpen förlag, sprid Dag Østerbergs lysande introduktion Jean-Paul Sartre (1993) i pocketupplaga!

Vi behöver den skelögde lille fransosen mer än någonsin. Sartre talar direkt till oss. I en tv-intervju från 1967 - till jubileet utgiven på dvd - svarar han på frågan varför han engagerar sig mot Vietnamkriget. Han berör det faktum att konflikten kan leda till storkrig liksom det moraliskt orättfärdiga i att en stor, rik och välrustad nation attackerar ett litet, fattigt och försvarslöst land. Men mitt huvudsakliga perspektiv är politiskt och socialt, säger han: "Om man överger den väpnade självständighetskampen sker det till priset av fortsatt imperialism, det vore att erkänna att amerikanerna i dagens värld kan göra vad de vill. En triumf för amerikanerna i Vietnam skulle stjäla modet från många människor och etablera en pax americana i världen, precis vad en världsmedborgare som jag vill bekämpa."

MER OM SARTRE:

Erik Wijk