ÅSIKT

Vi är kvar i något slags 1800-tal

ANN CHARLOTT ALTSTADT läser om kvinnliga pionjärer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kvinnor kan! och kunde förr också, ofta var de då tvungna att kunna för första gången. Siri Derkert, Kata Dalström och Alexandra Kollontay är några av de pionjärer som fortfarande lever medan minnet av Sveriges första kvinnliga läkare, kantor och advokat lidit sotdöden. Författarna till två nya böcker om kvinnopionjärer avhandlar de 21 kvinnliga föregångarnas liv med encyklopedisk nit men ytligt som familjesidornas dödsrunor. Medan kvinnoporträtten i Magnus Ullmans Kvinnliga pionjärer verksamma i Sverige mer är sprungna ur personligt intresse så vill Gunilla Lindberg i Starka kvinnor som fört Sverige framåt även slå en bro till dagens feminism.

Men frånvaron av samhällsstruktur och psykologi gör att pionjärkvinnorna inte riktigt blir levande igen. I brist på bärande idé eller vinkel som sållar materialet klämmer författarna istället in så mycket fakta som möjligt på varje rad. Är det dödsrunans respekt som gör att kvinnornas komplexa naturer inte blir genomlysta? Är det ett manligt privilegium att få bli analyserade som motsägelsefulla individer? Kvinnan är det alternativa könet och beteckningen stark kvinna, som gett Lindbergs bok sitt namn, har blivit en veckotidningskliché med kräk-reflexer. Arbetarrörelsens manliga pionjärer arbetade i motvind och är också bortglömda i dag men ingen skulle komma på tanken att bunta ihop dem som "starka män". Det utmärkande för klichéer är att de skymmer komplexiteten. En text om exempelvis August Strindberg eller Hinke Bergegren skulle väl psykologisera person i dynamiskt samspel med ideologi, verk och samtid medan Lindberg bara konstaterar Ellen Keys sammansatta natur.

Key var barnlös men på hennes ålders höst söker Malin Blomsterberg upp henne, en autodidakt och beundrarinna av enkel härkomst. Hon får status som "dotterlig vän" men blir samtidigt reducerad till hushållerska och ett år före Keys död begår hon ett dramatiskt självmord. Var det en Georg Brandes-Victoria Benedictsson-relation men med en kvinna som både förövare och offer? Sådant väcker frågor, liksom de narcissistiska dragen hos Ullmans Jenny Lind, eller Fredrika Bremers oförmåga att inse att hennes egen syn på afro-amerikaner var en spegelbild av hur män betraktade kvinnor. Men även framgångsrika bokskrivande professorer i historia vräker ju i dag på med fakta utan teori och analys, så det kanske mer är ett tidsfenomen än en könsordning.

Trots att det känns som att läsa telefonkatalogen så är det bara att applådera att båda böckerna räddar minnet av exempelvis Sveriges första kvinnliga läkare/gynekolog Karolina Widerström och låter oss ta del av hennes kamp för att även de prostituerades kunder skulle omfattas av föreskrifter och restriktioner. Deras öden påminner oss om hur samhället har omdanats de senaste 200 åren. Mot bakgrund av att patriarkatet är en uråldrig institution har söndervittringen gått häpnadsväckande snabbt.

När den världsberömda sångerskan Jenny Lind började tjäna ihop sin förmögenhet 1842 var hon tvungen att skaffa en manlig förmyndare. Om den första kvinnliga advokaten Eva Andén hade varit gift när hon trädde in i rätten 1912 krävdes mannens tillstånd. Först 1938 togs preventivmedelsförbudet bort som hade tvingat Elise Ottesen-Jensen att prova ut statarkvinnornas pessarer i hemlighet på utedassen.

Men liksom människor inte tutade fram ABBA:s Dancing Queen i bronsålderslurarna för 3 500 år sedan är det svårt att vara pionjär mer än vad tiden tillåter. Kvinnor kunde tillkämpa sig en nisch där de kunde lyfta omsorgsplikt och hemmets nyttomoral till en samhällelig nivå men inte expandera mentalt eller praktiskt bortom detta kvinnofängelse.

Dagis fanns i en otänkbar framtid och klassamhället var för många omöjligt att tänka bort. För bakom varje framgångsrik pionjärkvinna stod de andra kvinnorna. Det var tjänstefolket som gjorde deras gärning möjlig. Kvinnor som saknar levnadstecknare och som inte kan väckas till liv igen eftersom man i arbetarklassen inte ens har någon muntlig genealogisk tradition. Glömskan slukar generationerna redan efter far- och morföräldrarna och kvar finns kanske bara en konfirmationsbibel, en nött schal och lite porslin.

Framtiden betyder ofta spekulationer om tekniska framsteg. Medan science fiction litteraturen för länge sedan redan låtit oss navigera i hyperrymden, så är det omöjligt att försöka föreställa oss den sociala utvecklingen. Hur ser relationer och institutioner ut i ett jämlikt jämställt samhälle? Böcker som dessa säger oss att vi fortfarande trots allt lever i något slags 1800-tal med ett jättelikt socialt språng in i det okända som ett löfte framför oss.

Samhälle

Ann Charlott Altstadt