ÅSIKT

Trodde han att han var Kristus?

ANITA GOLDMAN om en världskändis och mystiker som fortfarande väcker starka känslor

1 av 2
Dag Hammarskjöld – 100-årsminnet av hans födelse firas med en rad nya böcker. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare när han, under en medlingsresa till Kongo, omkom i en flygkrasch den 17 september 1961.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Samma morgon som jag ska skriva om Dag Hammarskjöld läser jag i morgontidningen att Dalai lama och ärkebiskop K G Hammar samlat sextusen människor i Scandinavium för ett samtal om depression och meditation. Dalai lama, sedan många år en bästsäljande författare och andlig superkändis i väst, ingår i en tradition av politiska-andliga ledare - likt Mahatma Gandhi och Martin Luther King - vilka mer än några andra framhålls när människor tillfrågas om det är någon historisk person de beundrar.

Om Dag Hammarskjöld skall räknas till denna skara är tveksamt, trots att han verkade i sin tids absoluta politiska centrum och samtidigt var djupt förankrad i kristen andlighet. Men problemet med Hammarskjöld är att hans andliga grundsyn blev känd först efter hans död. Och ingenstans i de böcker som nu utges i samband med att det är hundra år sedan han föddes påvisas det någon tydlig linje mellan hans politiska gärning och hans tro.

Idag är det inte längre Dag Hammarskjölds politiska gärning som generalsekreterare i FN 1953-1961 som står i fokus - som sådan är han underligt bortglömd och så gott som okänd för en yngre generation - utan den litterära kvarlåtenskap som man fann sedan han omkommit i en dramatisk flygolycka. Den tillknäppte internationelle tjänstemannen visade sig i en dagbok - publicerad efter hans död under namnet Vägmärken - ha fört en djup dialog med Gud.

”Utan att Dag Hammarskjöld någon gång under sina år i New York gjorde affär av det byggde han hela sitt uppdrag, mitt i den moderna internationaliserade världen, på en föreställning om förhållandet mellan människa och Gud som hade utvecklats av medeltidens ledande kristna. Det var med stor förvåning som eftervärlden konstaterade att Dag Hammarskjöld hade varit bekännande kristen. Möjligen säger detta mer om den tid när Vägmärken kom ut än om mannen som hade skrivit dagboken. ”

Så skriver Mats Svegfors i sin nyutkomna biografi om Dag Hammarskjöld, i vilken han vill ge en djupbiografisk bild av ”en stor svensk”, komplett med barndomsskildring från ett högborgerligt hem i skuggan av en dominerande fader (statsministern, hovrättspresidenten med mera vars stol i Svenska Akademien Hammarskjöld ärvde), bindningen till modern som den yngste av fyra söner, ”hemmasonen” (som han själv kallade sig, han som stannade i föräldrahemmet tills han fyllde 35), som aldrig gifte sig eller ens hade ett av samtiden - eller av eftervärlden - känt förhållande, ryktena om homosexualitet som Svegfors (på vagt underlag tycker jag) bestämt avvisar, den intelligente, överlägsne och kyligt tillbakadragne överklasspojken som gjorde en kometkarriär i den socialdemokratiska statsförvaltningen för att till slut hamna på en av världspolitikens mest utsatta jobb.

Svegfors bok blir mer problematisk när han vill utnämna Hammarskjöld till mannen som lyckades läka sprickan mellan det sekulära och andliga i vårt samhälle: ”I det sekulariserade samhället tenderar vi att dela upp tillvaron i privat och offentligt, i familjeliv och yrkesliv. I avsaknad av sammanhållande livsåskådning finns inte den livssyn som på samma sätt och med samma kraft genomsyrar livets olika sfärer och som gör något helt av vår livsgärning.”

I sin iver att driva sin tes blir Svegfors aggressiv. Han går till generalangrepp mot Olof Lagercrantz (som skrev en stor recension i Dagens Nyheter av Vägmärken när den först publicerades efter Hammarskjölds död) och kallar honom ”det sekulariserade Sveriges överstepräst”. Varför är - den kristne - Svegfors så angreppslysten mot Lagercrantz i samma kapitel där ”sannfärdighet, integritet, oförvitlighet, kunskap, ambition, självförsakelse och offervilja” listas som åtråvärda egenskaper i en politisk gärning?

Har Lagercrantz måhända i sin mer än fyrtio år gamla - och lysande skrivna - recension, trampat på en öm tå, visat ett glapp i den helgonlika bilden av den ”kristligt” gode statsmannen? Kerstin Vinterhed - liksom Svegfors aktiv kristen - utgår från samma lagercrantzka text i sitt bidrag Ingen är Gud och Dag Hammarskjöld är inte Kristus i bokförlaget Cordias antologi kring Vägmärken. Hon citerar njutningsfullt Lagercrantz varning för en generalsekreterare som inte endast bygger sin gärning på en etiskt kristen grund, men som ser sig själv som en utvald, en samtida Kristus. Och hon finner ”något olidligt pretentiöst i Hammarskjölds framtoning” och en ”falsk och hycklande känslosamhet” hos Hammarskjölds många andliga beundrare idag.

Att Hammarskjölds kristna testamente skulle komma som en sådan överraskning för samtiden är svårt att förstå, när man läser de utdrag ur tal och uttalanden från hans tid som generalsekreterare som Kaj Falkman redigerat. Här står det mycket om tro, samvete och ”FN som världslig kyrka”. I sin helhet är dessa texter med sin djupa etiska och andliga samhällssyn långt friskare och modernare i tonen än den instängda, kyliga, asketiska och kärva manlighet som utstrålar från Vägmärken.

Hammarskjölds kyla har Göran Sahlberg tagit fasta på i sitt bidrag Om det manliga perspektivet i Vägmärken i Cordias bok: ”När man läser Vägmärkens föga dansanta texter får man tvärtom bilden av någon som kyler ned sina egna, aldrig så spontana handlingar, till objekt för en vältränad varseblivning.”

Det är just här som också jag har svårt att se Hammarskjöld som den ”moderna” förebild Svegfors utnämner honom till. Hammarskjöld, påpekar Svegfors, levde tidigare än de allra flesta i en internationaliserad värld, han var den förste politiske mediekändisen i en värld som just upptäckt tv och Hammarskjöld hade också kontakt med samtidens stora inom bildkonst, litteratur, nationalekonomi och förvaltning.

Men Svegfors menar att Hammarskjöld är modern också i den meningen att han står för en mystisk andlighet, den enda som kan bryta den moderna människans främlingskap inför den andliga dimensionen, eftersom mystiken bygger på direkt upplevelse och egen erfarenhet, inte på dogmer och ritualer förmedlade genom ombud.

Men Hammarskjöld med sin kärva och kyliga andlighet - med starka drag av kristen offermystik - verkar knappast vara mannen att leda oss mot hängivenheten. I Cordia-antologin skriver Ylva Eggehorn om motsättningen mellan mannen som ”längtar efter att förlora sig i gudskärleken” men som samtidigt ställer krav på sig själv vilka ibland är ”långt över högmodets trädgräns - så långt över att de närmar sig förtvivlans tunna luft”.

Det är just denna tunna, kalla luft som jag känner att jag huttrar i när jag läser Hammarskjöld. Här finns varken Thomas Mertons värme och passion eller Dalai lamas lätthet och humor.

Kanske är Hammarskjöld något annat än en andlig inspirationskälla, helt enkelt en människa vars ”öde griper”, som Lagercrantz skriver i den recension som ännu idag väcker så starka känslor; ”Han ter sig som en i raden av stora svenska fantaster, en ensam svensk överklassyngling som kämpar i molnen samtidigt som han med sådan bravur uppträdde i och spelade en roll på det lägre planet.”

Anita Goldman