Terror och tystnad

I Europa pågår en tävlan om hårdare tag mot förmodade terrorister. Human Rights Watch reagerar kraftfullt mot denna urholkning av mänskliga rättigheter, inte minst mot regeringen Blairs senaste förslag om att misstänkta terrorister ska kunna dömas i hemliga rättegångar och utan att få ta del av bevisningen. Sveriges justitieminister Thomas Bodström ligger väl framme med sina förslag om obligatorisk lagring av samtliga medborgares internet- och mobilkommunikation. Hans aviserade lagar om militär medverkan i terroristbekämpning besvaras av oppositionen blott med en suck över att förslaget inte är deras. Än mindre debatt har det varit om de terroristlagar vår flinke justitieminister redan infört eller uppdaterat.

Tidigt på morgonen den 19 april 2004 grep Nationella insatsstyrkan fyra misstänkta terrorister i deras respektive hem i Sverige. I ett av hemmen stormade poliserna in genom fönstren i köket och barnens sovrum, en tre- och en tioåring vaknade bland glassplitter och k-pistmynningar. De fyra blev satta i isolering med medie- och besöksförbud. Anklagelserna var hemliga för allmänheten. Förhör hölls enligt uppgift även av amerikansk, brittisk och tysk underrättelsetjänst, även om Säpo endast medgivit tysk närvaro.

Efter ett halvår underkände hovrätten i häktesomförhandlingar bevisningen mot en av de fyra. Säpo släppte då "överskottsinformation" från telefonavlyssningen - endast tillåtet vid misstanke om mycket grova brott - till Försäkringskassan så att mannen åtminstone kunde åtalas för svartjobb.

När hovrätten i brist på bevis släppte ytterligare en av de misstänkta blev han, på Bodströms direkta order, i stället omhändertagen av Säpo och utvisad till Irak, även om verkställigheten dröjer eftersom han där riskerar dödsstraff. Ett tillägg från 2003 i lagen om särskild utlänningskontroll gör det nämligen möjligt för regeringen att utvisa en person som kan befaras begå terroristbrott. Förhandling sker inför tingsrätt, men Säpo behöver inte redovisa några bevis och domstolen ger varken synpunkter eller fattar beslut, det gör regeringen. Tingsrätten har reducerats till protokollförare. Denna svenska praxis påminner mycket om det ovannämnda kontroversiella brittiska utspelet - som där ännu bara är ett hårt kritiserat förslag.

Efter ett år fick de två kvarhållna sin sak prövad av Stockholms tingsrätt. De åtalades enligt den lag om straff för terroristbrott som trädde i kraft den 1 juli 2003. Lagen är Sveriges genomförande av ett rambeslut inom EU och definierar terroristbrott som mord, kidnappning, sabotage, spridning av gift eller smitta, olika typer av vapenbrott, hot eller liknande som "allvarligt kan skada en stat eller en mellanstatlig organisation" och med avsikt att sprida skräck eller tvinga myndigheter till beslut eller skada politiska, ekonomiska eller sociala strukturer.

De två misstänkta är irakiska kurder, 25 och 29 år gamla, bosatta i Sverige och enligt åklagaren skyldiga till förberedelse av terroristbrott genom att ha samlat in och/eller förmedlat pengar till det islamistiska kurdisk-irakiska nätverket Ansar al-Islam.

Domen består till stor del av ett referat av åklagarens redovisning för militant islamism under de senaste decennierna. Här målas en lika intrikat som halsstarrig konspiratorisk bild av en"världsomfattande islamistiskt motiverad terrorism" med breda demoniserande penseldrag. Alla kända militanta krafter som Usama bin Ladin, al-Qaida, Abu Musab al-Zarqawi, talibanerna, Muslimska brödraskapet, Ansar al-Islam, med flera, framställs som en enhetlig och väl sammansvetsad rörelse - vars målsättning tingsrätten trots detta har svårt att precisera. Än säger man att de strävar efter en "väpnad kamp mot de otrogna globalt", än att lokalt i berörda områden upprätta "en islamistisk stat". Att USA har ockuperat Irak nämns överhuvudet taget inte i domen, så kampen mot "koalitionsstyrkorna och deras allierade" förklaras med att dessa "anses vara motståndare till islams rätta väg".

Denna beskrivning av situationen i Irak och den historiska bakgrunden finner Stockholms tingsrätt "korrekt" eftersom den bygger på "öppna källor", vilket preciseras som inslag i SVT:s Aktuellt och CNN.

Bevisningen bygger i huvudsak på avlyssnade telefonsamtal. 29-åringen är imam i en svensk moské och 25-åringen arbetar bland annat med hawala, den typ av internationell penningöverföring som är vanlig i stora delar av Asien och Afrika. Båda har alltså ett rikt kontaktnät med många på olika sätt känsliga förbindelser. De använder i sina samtal ofta smeknamn för personer och ibland, förefaller det, kodord för olika företeelser.

En viktig del i rättens bedömning är domstolens hemliga förhör med en hemlig säpoagent, agent "RPS 2103", vars uppgifter är hemliga sånär som på ett diagram med en mängd huvuden, namngivna som medlemmar i Ansar al-Islam, med linjer dragna till respektive åtalad. Schemat kan imponera på vem som helst - tills man i domen läser att heldragen linje är "bekräftad" kontakt, "men utesluter inte helt möjligheten att uppgiften kan vara oriktig" och streckad linje är "obekräftad" kontakt och "innebär inte att den inte kan ha ägt rum".

25-åringen har erkänt att han sänt en del pengar till Ansar al-Islam men att det var för sociala och humanitära ändamål. 29-åringen nekar till all inblandning. Rättens slutgiltiga bedömning vilar främst på de tilltalades kontakter och vaga kommentarer kring attentatet i Arbil den 1 februari 2004. Vid två bombattentat mot partilokaler för de kurdiska PUK och KDP dödades över 100 människor. En organisation kallad Ansar al-Sunna, som tingsrätten anser som identisk med Ansar al-Islam, tog på sig dådet vilket skulle kunna förklaras med att islamistiska kurder anser att PUK och KDP sålt sig till den USA-ledda ockupationsmakten. Tingsrätten erkänner att man inte kan binda de åtalade till detta dåd, men anser ändå att omständigheterna är "bestickande".

Tingsrätten lutar sig också tungt mot det faktum att Ansar al-Islam står på FN:s och EU:s terroristlista. FN:s säkerhetsråd åberopade amerikanska intressen när det 1999 i resolution 1267 beslutade upprätta en lista över islamistiska individer och organisationer vars tillgångar måste frysas och som man inte får stödja. EU har följt listan med automatik och den uppdateras ständigt med tillägg eller strykningar. Ena dagen är det okej att stödja en viss organisation, andra dagen är det ett terrorbrott. Det var så de tre somaliensvenskarna fick sina tillgångar frysta och framtidsutsikter förstörda - utan rättslig prövning. Den grundlagsskyddade föreningsfriheten sitter - som så många andra friheter i dessa tider - mycket löst.

25-åringen dömdes till sex års fängelse och 29-åringen till sju år. Båda utvisas sedan till Irak för all framtid. 29-åringen har svensk fru och två barn i Sverige, vilket normalt utesluter utvisning, men brottet är så grovt, anser tingsrätten - och dessutom har han inte lärt sig svenska och "förefaller heller inte i övrigt ha anpassat sig till det svenska samhället".

Vi håller inte för osannolikt att de åtalade faktiskt har överfört pengar till Ansar al-Islam i syfte att dessa ska användas för militanta aktioner - men det är inte bevisat bortom allt rimligt tvivel, som lag och rättssäkerhet kräver.

Ett annat problem är att svensk tingsrätt bygger sitt resonemang på antaganden om utrikespolitiska förhållanden som även för de mest erfarna experter och journalister dels är påfallande oklara på grund av det nästan omöjliga informationsläget, dels bygger på USA:s världsbild.

Även ansvaret för det enskilda attentat, som i domen i första hand cirklar kring Arbil, är omtvistat. Det finns en kultur att ta på sig attentat man själv inte begått, nyligen såg vi hur tre olika organisationer tog på sig sprängningarna i Sharm El-Sheik. Att Ansar al-Islam tagit på sig Arbil har exempelvis inte imponerat på folkrättsprofessorn och mångårige UD-experten Ove Bring, som bestämt menar att "det finns andra krafter som ligger bakom attentatet" och syftar på turkiska intressen (Amnesty Press, 2/04).

Det verkligt bekymmersamma är ändå att svensk rättshantering, uppbackad av en ivrig justitieminister, helt bortser från de grundläggande konflikterna. Det folkrättsvidriga anfallskriget mot Irak med åtföljande ockupation existerar inte i tingsrättens dom. De tilltalade försöker om och om igen förklara konfliktens natur. 25-åringen berättar enligt domen att "han är glad över att Saddam avlägsnats. USA:s soldater bedriver dock terroristisk verksamhet mot vilken folket har rätt att försvara sig." Han har släktingar som dött i amerikanska flygattacker. Han talar om pengar som samlas in i moskéer och går till Tjetjenien, Palestina, Irak och Kurdistan - allesammans områden där en muslimsk befolkning terroriseras av främmande makt. Han säger att pengarna lär ha gått "till barn och andra behövande men det har sagts honom att de även gått till kampen mot USA. Det har han inte något emot. Om det är av det skälet som han är frihetsberövad så är han glad för det."

29-åringen å sin sida säger, enligt domen, att "kurderna har rätt till självstyre och att USA ska lämna Irak. USA har inte lyckats övertyga övriga stater att man gjort rätt i Irakfrågan. Därför har det uppstått terrorism."

Men rätten vägrar ta in dessa perspektiv i sin bedömning. Man gör ingen som helst åtskillnad mellan terrorism, krig och motstånd mot en ockupationsmakt. Rätten har randanmärkningar av typen "den USA-ledda invasionen och den jakt på misstänkta terrorister som det fört med sig", men funderar inte över orsakssambandet.

Alla som inbillar sig att konflikten i Irak är en enkel konflikt mellan demokrati och terror, mellan Bush och Saddam, mellan västerlandet och islamism eller liknande, bör läsa denna dom över två män som på en och samma gång är kurdiska nationalister, troende muslimer, irakiska patrioter, Saddamhatare, ockupationsmotståndare och som möjligen sympatiserar med ett nätverk som anses Iranvänligt men även panmuslimskt.

Vad svensk tingsrätt i själva verket gör, är att den tar ställning i frågan huruvida ett folk som ockuperas, plundras och mördas av främmande makt har rätt att göra motstånd. Vi menar att det är en självklar principiell rättighet att göra motstånd mot en anfallsmakt, även om man för varje konkret händelse naturligtvis måste fråga om just detta kan räknas som legitimt motstånd. Oftast blir vi av informationsbrist svaret skyldiga. Det är mycket som talar för att attentatet i Arbil inte var ett exempel på legitimt motstånd, men frågan är underordnad så länge rätten inte kan knyta vare sig de två åtalade till attentatet eller attentatet till Ansar al-Islam. Det förra erkänner rätten att den inte kan, det senare fastställer den med friskt mod.

Den svenska regeringen har hela tiden varit emot rätten till motstånd. Utom i retoriken den allra första krigsperioden, men man agerade aldrig emot kriget och har sedan dess stöttat den amerikanska agendan till hundra procent. Man har också genom lagstiftning och direkta ingripanden uppmuntrat svenska rättssystemet att arbeta i stormakternas intressen. När svensk rätt nu tvingas ta ställning till enskilda attentat är det bara ett exempel på hur rättssäkerheten sätts ur spel.

Det problematiska med terroristlagen från 2003 kan om inte annat illustreras med att den kan göra regeringen själv åtalbar. Sverige exporterar (även i strid med vapenexportlagen) vapen till Storbritannien och USA. Dessutom har vi bidragit med polisutbildning i ockupationsmaktens tjänst, liksom legitimerat det hela på diplomatisk väg. Sverige har därmed i princip uppfyllt rekvisitet (kriterierna) för medhjälp till terroristbrott eftersom det USA-ledda angreppet genom mord, sabotage, ödeläggelse med mera allvarligt skadar en stat i syfte att förstöra grundläggande strukturer. Vad man eventuellt velat bygga upp i stället är egalt - det tar terroristlagen ingen hänsyn till.

Domen - den första i Sverige enligt den nya terroristlagstiftningen - har överklagats och kommer upp i Svea hovrätt den 22 augusti. Svensk rätt ska återigen ta ställning till vad som händer i Irak och förmodligen återigen blunda för frågan om vad som är terrorism och vad som är motstånd i ett land som är ockuperat och befinner sig i kaos - eftersom USA:s svartvita världsbild präglar hela åtalet.

Över hela Europa fortsätter debatten om de nya hårda tagen som strider mot de mänskliga rättigheterna men som till stora delar redan tillämpas här. I samförståndets och Thomas Bodströms Sverige är det dock isande tyst.