ÅSIKT

Han är här, lika rasande som då

TOMAS LAPPALAINEN om Pier Paolo Pasolini, mördad den 2 november 1975. Del 1 av 2.

1 av 2
Pier Paolo Pasolini - i morgon är det 30 år sedan han hittades brutalt mördad. Teckning: TULLIO PERICOLI
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det råder inget tvivel om att Pier Paolo Pasolini kunde trolla när han skrev poesi. Det räcker ofta med att läsa två rader så är man redan ombord på en helt annan resa än den vanliga. Här finns en ton som öppnar tillvaron, ett flöde som är så generöst att precis vad som helst kan sägas, en ton som gör att man inne i ett stort allvar och en stor skönhet bejakar såväl brott mot logiken, vad man trodde var möjligt som poesi som mot vilka sociala fördomar som helst. Det är en poesi som, ovanpå alla sina andra kvaliteter, tycks mig sällsynt ohindrad av samhället. Det är som att man i hans dikter, för första gången, hör bara en människa tala.

Den här förmågan att bli en, att individualisera sig utöver det vanliga, tror jag är nyckeln till den sällsamma och originella intensitet som präglar Pasolinis aktiviteter överlag. Idén att bli omtyckt, att vara eller bli del av ett vi, tycks aldrig ha funnits hos honom. Han upplevde samhället omkring sig och i synnerhet den riktning som historien hade som en skändlighet i sig, men också som något som på djupet befann sig i krig mot det som han upplevde som sitt eget väsen. I en intervju från samma år som han mördades, det vill säga för trettio år sedan, talar han om den offentliga lynchning som den italienska pressen utsatt honom för i tjugo års tid. Han utmålades som något syndfullt och hela hans verk tolkades som mer eller mindre kamouflerade uttryck för vad som stämplades som homosexuell perversion.

Men utanförskapet har inte bara med sexuell läggning att göra och Pasolini menade att det som verkligen hade upprört omvärlden inte var att han talade fritt om sin homosexualitet utan att han talade fritt om precis allting. Det verkligt provocerande var att han inte rättade in sig i ledet när det homofoba trycket ökade. Hade han erkänt grupptryckets makt genom att iaktta en viss självcensur så skulle han ha lämnats ifred. "Min verkliga synd består i att ha utövat yrket som journalist, som polemiker, som poet i en total upproriskhet."

Han är alltså på ett mycket grundläggande plan en varelse i opposition och därför får han - för att över huvud taget kunna ge sig rätten att tala - ett unikt tillträde till sin egen röst! Hemligheten med Pasolini är att han kunde och orkade vara något så ovanligt som sig själv.

Internationellt är Pasolini mest känd som filmare och poet men i Italien är han framför allt närvarande, alltjämt trettio år efter sin död, som samhällskritiker. Med sitt "analytiska raseri" angrep han i stort sett allting runtomkring sig: de politiska partierna, journalisterna, kapitalet, televisionen (som är fördumningsinstrumentet framför andra), skolan, kyrkan, ungdomen och den galopperande fulheten.

I artikel på artikel varierar, fördjupar och intensifierar han angreppen på vad han upplever som ett pågående folkmord. Han är en lysande stilist. Med poetisk precision kan han med ett par rader sammanfatta komplicerade sociologiska, psykologiska eller lingvistiska idéer. Men ammunitionen hämtas lika ofta från det allra mest omedelbara: synintryck, badande människor på en strand, ett fotografi i tidningen. Filmaren Pasolini är lika involverad i detta korståg som poeten och analytikern. Liksom Adorno kunde se samhället speglat i en dikt och likna den vid solurets skugga, kunde Pasolini se ett samhälles undergång i blicken hos en enda människa. Tonen är kämpande och tragisk, alltmer ensam. Varför är han den ende att se det barbari som i rasande tempo ödelägger hela kulturer?

Hur har andra intellektuella mage att gå i allians med utvecklingen, bara för att den upplevs som opåverkbar, när det är så uppenbart att det handlar om massmord i dagsljus?

Hans stora bild var den här. I årtusenden av bondecivilisation hade ett myller av folkliga kulturer utvecklats. I dessa - i språken, i sederna, i kropparna, i sexualiteten - fanns stora mänskliga värden förverkligade. Vitalitet, skönhet. Människorna liksom naturen var aspekter av ett stort existensmysterium. I just Italien var kontinuiteten med årtusenden bakåt särskilt stark, delvis på grund av att nationen enades så sent. Varken nationsenandet eller ens den tjugoåriga perioden av fascism hade egentligen rubbat dessa kulturer och dessa värden. Det är därför det egentliga kulturmordet inleds först kring 1960.

Det är den nykapitalistiska konsumtionskulturen som snabbt och mördande effektivt river ner den gamla världen och bygger upp en ny i vilken de folkliga kulturerna blir i sämsta mening förborgerligade. Det är värt att hålla i minnet att han talar just om de folkliga kulturerna, inte om den bildade borgerlighetens (ja, att han är så ensam om att se förloppet vill han förklara med att de andra bildade, det vill säga hans läsare, är ointresserade av folket). Nykapitalismens konsumtionshysteri drabbar Italien hårdare än andra västerländska länder, menar Pasolini. Italien är mer sårbart på grund av det sena nationsenandet. I andra länder fanns nationella strukturer som byggts upp sedan 1500-talet, medan Italien så att säga moderniseras och även enas av själva konsumtionskulturen. I Italien blir allt yta i ett slag. Årtusenden av språkutveckling stannar upp, försvinner ner i den virvel av konsumtion som alstrar språket i reklamen och i de norditalienska företagskulturerna. Allt likriktas, alla blir samma, alla blir zombies i den nya fascismens maskineri av produktion-konsumtion.

Pasolini menar att förändringen syns för den som har modet att se. Människorna, i synnerhet ungdomarna, har blivit fula och olyckliga, deprimerade och aggressiva.

Det är lätt att se problemet med Pasolinis tanke, nämligen att just det förlopp han med sådan hetta angriper faktiskt är samma förlopp som för första gången i världshistorien lyckats utplåna massfattigdomen. Men Pasolini vore inte Pasolini om han inte erkände detta och dessutom svalde konsekvensen. För han vill till och med förklara andra människors medbrottslingskap och accepterande av den nya fascismens folkmord med att de tror att det värsta av allt i världen är fattigdom och att det därför är en god sak att de fattigas kultur präglas av de dominerande klassernas kultur.

Moderniteten är en svår nöt. Men om vi lägger bedömningen av Pasolinis allmänna pessimism åt sidan så är det i alla fall både lätt att förstå och även rimligt att skuggan av hans samhällskritik fortfarande trettio år efter hans död faller tungt på den italienska republiken. Inte minst för att så mycket av det han talade om har besannats.

Ett par månader innan Pasolini mördades 1975 krävde han i en stor artikel i Il Mondo att det kristdemokratiska partiet skulle ställas inför rätta. Ungefär som man hade ställt Nixon inför rätta i USA eller snarare Papadopoulos i Grekland. Han hoppar över juridiken och nöjer sig med att formulera anklagelserna i moraliska termer. Partiets ledarskikt, tillsammans med ett par av republikens presidenter, bör åtalas för: "ovärdighet, förakt för medborgarna, manipulation av offentliga medel, olagligt samröre med" kapitalägare och bankirer, maffiasamröre, högförräderi med utländsk makt, samarbete med CIA, olaglig användning av statliga företag, ansvar för blodbaden i Milano, Brescia och Bologna (åtminstone med skuld för att inte ha lyckats straffa gärningsmännen), förstörelse av landsbygd och stadslandskap i Italien, ansvar för den antropologiska försämringen av italienarna (ett ansvar som förvärras av total omedvetenhet om detta), ansvar för skolornas, sjukhusens och alla andra offentliga institutioners skrämmande tillstånd"ansvar för den ´vilda´ explosionen av masskulturen och massmedierna, ansvar för televisionens brottsliga dumhet, ansvar för kyrkans förfall, och slutligen, förutom allt annat, korruption av offentliga ämbeten genom att dela ut dem till fursteslickare."

Det hann gå drygt femton år innan processen mot kristdemokratin inleddes. Vad som hade tett sig som en desperat intellektuell provokation blev verklighet. Processen kom nu inte att rymma Pasolinis alla åtalspunkter, men väl korruption och maffiasamröre. Resultatet känner vi alla: Italiens största politiska parti och det som i praktiken regerat landet alltsedan andra världskriget gick bokstavligen under, försvann som parti, utplånades - då det var kriminellt.

Men om detta magiska ögonblick av upprensning i den italienska historien återuppväckte Pasolinis ande så borde han bli postumt dubbad till profet av vad som hände nitton år efter mordet. För inte hade någon i sin vildaste fantasi kunnat ta den förvirrade och konservative poeten så mycket på allvar att man kunde tro på att konsumismens flöden skulle bilda ett slutet kretslopp mellan tv-apparaternas reklamjinglar och regeringsmakten. Men det var ändå vad som hände när Silvio Berlusconi, tv-kungen och den stora skaparen av televiserad italiensk konsumtionskultur med schampo och tuttar och bilar och leenden och fotboll och skratt, använde sin makt att påverka människornas hjärnor till att på rekordtid få sig själv vald till statsminister. Italien regeras som inget annat land i Europa av sin konsumtionskultur.

Man kommer inte ifrån Pasolini i Italien. Han är närvarande när italienarna tänker kring sig själva.

Tomas Lappalainen