ÅSIKT

Om vi kunde brinna som han

TOMAS LAPPALAINEN om Pasolini (del 2): hans värld är rena elchocken

1 av 4
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det räcker med att kasta en blick på någon av Pasolinis filmer, till exempel Matteusevangeliet, Medea eller Teorema, för att man ska nås av en idé om skönhet som är lika allvarlig som en människa som får uppleva ett mirakel. Pasolini tar det heliga på största allvar och liksom hos Tarkovskij får man intrycket att han ser den digraste innebörden och den djupaste skönheten hos människan i den förmoderna värld som ännu inte sekulariserats. Som alltid när det gäller Pasolini handlar det om ett envist försvar av intuitioner. Ansåg han att något var vackert så slogs han också för att det skulle ses som vackert. Känslan kom först och därefter argumenten. Mitt under brinnande studentrevolt i slutet av 1960-talet kunde han försvara det heliga med att det är "den del av människan som bjuder minst motstånd mot maktens profanering och att det är den mest hotade av kyrkans institutioner". Han delade nyvänsterns kritik av kapitalismen men tillstod också att det i hans eget fall kunde finnas något "traditionalistiskt" och "reaktionärt" och vände som så ofta in mot den egna känslan och slog fast att det nog var en fråga om sensibilitet och att han "inte står ut med den verkliga verkligheten" Jag är helt enkelt allergisk mot den teknologiska civilisationen och vår alltför rationella värld."

Det är istället den arkaiska värld av mångtusenårig bondecivilisation som Pasolini finner vacker, verklig och värdig och han vänder sig i avsky mot flackheten i den moderna konsumtionskulturen. Mot den ställer han människan som i årtusenden ingått i kretslopp och byggt en djup kultur av magi och religiositet. En idé han själv utvecklade och sedan fann bekräftad i religionshistorisk forskning går ut på att ett särdrag hos de arkaiska bondekulturerna, och alltså hos de kulturer som bevarar det "heliga", är att de inte finner naturen "naturlig". Det är istället en besjälad värld där naturfenomenen är bärare av vilja och avsikter och där man kan kommunicera med den övriga tillvaron. Vindar kan bönfallas och stormar frambesvärjas. Den moderna konsumtionskulturen har utvecklats i total opposition mot denna och ersatt känslan för det heliga med en ideologi om välfärd och makt. Pasolini vill återhelga vad som avhelgats och han talar om mirakler som något som stör "vår så kallade objektiva och vetenskapliga världsbild", men framhåller hur den subjektiva verkligheten hos miraklerna existerar på riktigt för bönderna i södra Italien precis som de gjorde det för bönderna i Palestina för tvåtusen år sedan. "Miraklet är den oskyldiga och naiva förklaringen av det verkliga mysterium som bebor människan."

När Jason i filmen Medea beger sig till Medeas hem hör han någon ropa sitt namn. Det är kentaurens röst, den kentaur han såg som barn. Men nu är kentauren inte längre ensam utan har sällskap av ytterligare en. Pasolini värjer sig mot en tolkning av detta som en "dualism" eller en "fördubbling". I en intervju framhåller han att innebörden är att när en helig sak avhelgas så minskas inte dess betydelse. Det som sker är istället att den heliga saken läggs bredvid den avhelgade. Han menar att han under sin levnad utvecklats och förändrats, att det som en gång var heligt för honom kanske upphört att vara det, men alltså finns kvar i sin heliga gestalt på detta sätt. Jag tänker att det är en vacker bild och att den skulle kunna användas för det italienska samhällets förmåga att bevara sina äldre kulturformer bredvid de nya. Och jag tänker också att detta drag i det italienska samhället bildar en stark kontrast till det svenska.

I Italien är historien så massivt närvarande. Dels genom att sedvänjor och trosuppfattningar ända från antiken lever vidare, ibland modifierade av senare kulturer, ibland sida vid sida med nya seder och ny tro. Dels genom att de bildade befolkningsskikten håller liv i ett historiemedvetande som med glädje speglar och utforskar den egna kulturens grekisk-romerska gryning. Det är en regelrätt kult av det egna bondekulturella ursprunget, av den religiösa värld där fester till bestämda gudar hölls för att fira att det var skördetid.

Hur kommer det sig att det i Sverige inte finns, i alla fall inte någon särskilt utbredd, fascination inför den bondevärld vi stammar ur? (Vissa av våra arbetarförfattare göt liv i vår tidigaste historia för något halvt sekel sedan men numera vurmas det väl för bondekulturen bara inom en liten krets begåvade människor runt tidskriften Clarté och precis som för Pasolini har man intrycket att det är avskyn för den moderna kapitalismen som bidrar till deras förnimmelse att det fanns någonting "rent" som föregick den och slogs ihjäl av den.)

Beror vårt ointresse för vårt förflutna på att kopplingen till den antika världen saknas hos oss, att vi inte kan skönja Demeter och Dionysos (Freja eller Tor) bakom gestalterna med högafflar där ute på åkern? Har vi valt att utan sentimentalitet vända ryggen åt det förflutna? Och i så fall, beror det i sin tur på att vi älskar det moderna så högt att vi med glädje kastar bort den historiska slagg vi kommer från? Eller beror det på att vi besjälas av en konformism som gör att vi inte är förmögna att hålla särskilt många tankar och känslor i huvudet samtidigt? Att vi som kollektiv har en benägenhet att göra branta klipp i den film som berättar vår historia för oss själva?

Något ligger det i det sista tror jag. Jämför religionernas, dessa kulturella stjärnsystems, sätt att färdas över Sverige och Italien. Hos oss fullkomligt utplånades asatron av kristendomen när denna sent omsider anlände närmare tusen år efter Kristus själv. De mindre gudomarna som det kryllar av inom katolicismen, helgon och madonnor, sopades med ett par kvasttag bort av reformationen. Och i dag får man väl nästan säga att kristendomen som sådan är ganska ordentligt satt på undantag till förmån för modernitet, teknologi och välfärd.

I Italien har det som sagt gått mindre raskt till. Rom är visserligen kristenhetens själva centrum, men det är ingen överdrift om man säger att själva närområdet alltjämt är ofullständigt kristnat. Pasolinis bestämda åsikt är till exempel att den folkliga kulturen i Rom är förkatolsk! Otaliga är de kompromisser som kyrkan tvingas göra med trosriktningar och religiösa praktiker som föregick kristendomen. Helgon- och madonnekulterna i södra Italien har ofta tillkommit för att till en början skyla över och så småningom ta kål på och ersätta allt annat än kristna kulter, ibland med falliska och orgiastiska inslag. Själva skärselden, som det inte finns några spår av i evangelierna, uppfanns på medeltiden eftersom det helt enkelt inte gick att få bukt med den antika tron på de avlidna förfädernas andar. Nu skulle detta tydligen outrotliga behov kunna fyllas åtminstone till syftet - riktning himmelriket - med kristen innebörd. (Det är heller inte svårt att se poängen med att man just i skärselden ska grillas ren från sina okristna synder innan man får komma in i paradiset.) Föga i samklang med den lära som predikas av teologerna i Rom är emellertid den jordiska nytta som till exempel invånarna i Neapel än i dag tillägnar sig med hjälp av sina böner till själarna i skärselden: vanligt är att man ber om, och, sägs det, också erhåller den rätta lottoraden i förväg i utbyte mot att man med förböner skyndar på själarnas transport till paradiset.

I Italien tycks det förflutna outrotligt. Nytt kommer till men det gamla överlever sida vid sida med det nya. Dionysos och Apollon samexisterar med mobiltelefoner och universitet. Skeptiska kemister skakar på huvudet åt att det är ett mirakel som får ett gammalt helgons koagulerade blod att bli rinnande samtidigt som en hel stad exploderar i glädje. Små röda fallossymboler som stammar från kulten av Guden Priapos bringar lycka i så gott som varje neapolitanskt hem.

Det förflutnas försvinnande - var det Pasolinis djupaste fasa och skräck? I så fall hade han nog lite fog för det. Att ta med sig historien i nuet bringar automatiskt kunskaper om vem man är, men man får också automatiskt vida horisonter på sina begrepp om hur samhällen i allmänhet fungerar. Bär man med sig historien blir man också automatiskt tolerant, för man svävar aldrig i tvivelsmål om att man själv är en mångkulturell skapelse.

När jag nu under en period läser Pasolini och ser om några av hans filmer kommer jag in i en värld av elchocksartad intensitet. Kanske beror det på att han vägrade välja mellan att vara konstnär, moralist eller sanningssägare. Han gör alla dessa tre saker med samma lidelse och sprängs nästan på kuppen. Här finns heller inget system som håller ihop. Pasolini är ingen filosof, han är full av motsägelser. Motsägelser som brinner. Har vi lite brist på ande här i landet? Låt oss studera Pasolini! Är vi ärliga och modiga - också i förhållande till oss själva - så tvingas vi då grubbla över vilka vi är på ett sätt som både fascinerar och skrämmer.

Tomas Lappalainen