ÅSIKT

De mördar deckarna!

JAN ARNALD (Arne Dahl) gör upp med en akademi

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jan Arnald (Arne Dahl)
Jan Arnald (Arne Dahl)

Det är dags att ta bladet från munnen. I åtta år och åtta böcker har jag hejdat mig och tänkt: Jag kan inte göra så, det skulle bara framstå som bitterhet. Alltså har jag hållit klaffen och tänkt: Kanske nästa år. Kanske blir Arne Dahl åtminstone nominerad till årets bästa svenska kriminalroman nästa år. En av fem.

Men jag har tänkt fel. Det handlar inte bara om mig och min besvikelse. Alltså måste det gå att tala om.

Jag blir inte längre besviken. Jag får fantastisk kritik både i Sverige och utomlands, jag hittar massor av läsare, och jag får internationella priser och utmärkelser - jag behöver inte någon bekräftelse från den dubiösa samling som kall-

as Svenska Deckarakademin. Det handlar inte om det. Det handlar om den drastiskt tilltagande kvalitetsskillnaden mellan en blomstrande svensk kriminallitteratur och den officiella instans som på eget bevåg har tagit på sig att bevaka dess revir. Svensk kriminallitteratur har för länge sedan vuxit ifrån Svenska Deckarakademin.

Ytterst handlar det om något mycket värre - det handlar om att hålla en litterär genre ren. Det handlar om en självutnämnd samling "experter" som har tagit på sig att skydda en konserverad struktur mot alla former av främmande inflytande. Det handlar om gränsvakter.

För dessa människor är kriminalromanen en gång för alla definierad. Det skedde på femtio-, möjligen sextiotalet. Det finns inget som helst utrymme för litterär frihet i någon riktning. Inte tänja på intrigen, inte på personskildringen, inte på språket, inte på den litterära rymden, inte på ironin och lekfullheten, inte på de politiska och moraliska grundvalarna. Se för fan till att deckaren aldrig blir något annat än direkt igenkännbar förströelse! Annars kan den ju bli farlig på riktigt, som litteraturen, och det är det ingen godmodig förströelseläsare som vill. Det är medelmåttigheten som ska premieras, till varje pris.

Det värsta är att det här inte gäller hela Svenska Deckarakademin. Det finns vitala och nytänkande krafter där, det vet jag, men de står uppenbarligen maktlösa inför det som är sammanslutningens viktigaste uppgift: att utdela utmärkelser. Tyvärr verkar alla de tröttaste och mest reaktionära krafterna ha samlats inom den gåtfulla grupp som på gåtfulla vägar nominerar kandidater till årets bästa svenska kriminalroman. Om inte annat måste detta förfarande reformeras, nej, revolutioneras.

Inget ont om dem som nomineras, naturligtvis, men typexemplet är Kjell Eriksson, som alltid nomineras. Han skriver lugna, fina, nostalgiska landsbygdsdeckare - och jag gillar dem, det handlar inte om det - men de befinner sig alltid på säker mark. Och det är på säker mark Svenska Deckarakademin vill att vi ska befinna oss. Om vi inte är på säker mark så får vi inte vara med.

Frågan är hur devalverad och urvattnad en litterär utmärkelse får bli innan den helt enkelt självdör. Vem fan bryr sig numera?

Svenska Deckarakademin framstår i dag som ett något gubbigt sällskap för inbördes beundran (två av fem nominerade i år är ledamöter). Vill akademin verkligen framstå så? Som ett gäng som inte vill få sin en gång för alla fastslagna världsbild störd? Som ett gäng gubbstruttar som inte vill att strukturella störningar ska få dammet att lyfta från deras väl insuttna läsfåtöljer?

Ska de verkligen få representera oss? Ska verkligen denna trötta och åldrade församling, med sina genomkonservativa värderingar och reaktionära åsikter om hur en kriminalroman får se ut, få fortsätta hindra en stor och viktig litterär genres utveckling?

Möjligen ligger felet just i att en genre har en egen "akademi". Det i sig kan förhindra den alltmer självklara föreningen av "populärkultur" och "finkultur". Men jag tror inte att det skulle behöva vara så. Jag tror att Svenska Deckarakademin skulle kunna fungera. Men det kräver att alla östberlinska gränsvakter går i pension och muren rivs.

Jan Arnald