ÅSIKT

Rätt, Arnald - men fel!

ULF ÖRNKLOO försvarar Svenska Deckarakademin

KULTUR

nn"Svensk kriminallitteratur har för länge sedan vuxit ifrån Svenska Deckarakademin", skrev Jan Arnald, alias Arne Dahl på måndagens kultursidor och menade att akademin värnar om medelmåttighet och revir. Nu svarar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

ULF ÖRNKLOO

, ledamot av Deckarakademin.

Jan Arnalds angrepp på Svenska Deckarakademin är berättigat.

Alla sådana institutioner bör ifrågasättas, ideligen. Hela tiden ruvar nämligen risken att de förvandlas till "ett gäng gubbstruttar som inte vill att strukturella störningar ska få dammet att lyfta från deras väl insuttna läsfåtöljer". Dammet har tydligen framkallat rethosta långt utanför Deckarakademins domäner, att döma av Arnalds inlägg.

Huvudinvändningen - även om den häftigt förnekas - tycks vara att Jan Arnald/Arne Dahl inte är bland de fem nominerade till Deckarakademins pris för årets bästa svenska kriminalroman. Det är förståeligt, även om det hade sett snyggare ut om det inte hade kommit som ett inlägg i egen sak. Det finns gott om ledamöter i Deckarakademin som gladeligt - tro mig, jag vet - gärna hade stått upp och försvarat Arne Dahls färger. Det betyder emellertid inte att det hade varit det enda raka. Deckarakademins belöningar talar till exempel ett alldeles annat språk. Jan Guillou tillhör ju inte precis Agatha Christie-traditionen, ej heller Eva-Marie Liffner, Leif G W Persson, Åke Edwardson, Åsa Larsson och Aino Trosell, eller, för den delen, Henning Mankell och Håkan Nesser. Men där vakar också Deckarakademin.

Urvalet går till så att en grupp på fem jurymedlemmar läser alla, precis alla, svenska originalverk i genren som har utkommit under året. Det brukar röra sig om 50-60 böcker. De nominerar fem verk, som bedöms av ytterligare fem i en utökad jury att rösta om. Det handlar alltså inte om något slags slumpvis sortiment.

Vad Arnald är ute efter är Deckarakademins kvalitetskriterier, som naturligtvis kan och bör diskuteras. Jag vågar påstå att Svenska Deckarakademin varken favoriserar "förströelselitteratur" eller vill "hålla en litterär genre ren", hur fan nu det skulle gå till. Men här känner jag att det börjar brännas. Jan Arnald är uppenbarligen angelägen om Svenska Deckarakademin, om än dess överlevnad snarare än dess akademiska former. Han är förbannad för att han inte åtminstone blir nominerad här hemma när "han får fantastisk kritik både i Sverige och utomlands". Här ryms i och för sig en motsägelse: varför är det så angeläget med en bekräftelse från "den dubiösa samling som kallas Svenska Deckarakademin" när man får så mycket beröm utifrån?

Svaret ligger förstås i en annan sorts omtanke, låt oss formulera den så, om kriminallitteraturen som överlevande litterär genre; kanske i en insikt om att det är här som berättandet överlever. Och där behövs både Jan Arnald/Arne Dahl och Svenska Deckarakademin.

Ulf Örnkloo