ÅSIKT

Nu slutar jag att kalla mig deckarförfattare

KULTUR

I måndags anklagade JAN ARNALD Svenska Deckarakademin för att vara "ett gäng gubbstruttar" som inte begriper den nya svenska kriminallitteraturen.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Jan Arnald är förbannad för att han inte åtminstone blir nominerad här hemma", skrev akademins preses Ulf Örnkloo på kultursidorna i går.

Här svarar Jan Arnald.

Foto: Foto: SARA AXELSSON

Ulf Örnkloos replik på min attack på Svenska Deckarakademin var exakt den förväntade. Den som förväntades av honom som talesman för Akademin. Jag är inte helt säker på att han personligen tänker så, dock"

Argumentet lyder: Jag agerar uteslutande utifrån egoistiska motiv, jag är bitter över att inte bli nominerad, etcetera, etcetera. Hade Örnkloo valt att diskutera sakfrågan hade jag blivit positivt överraskad. I stället drabbas han av namedroppingeufori, och den första banbrytande konstnärliga pionjär som kommer för honom är Jan Guillou"

Och ja, jag har under lång tid betraktats som en av Sveriges ledande deckarförfattare, och alla andra som betraktas som Sveriges ledande deckarförfattare prisas. Att de tillhör de fem som nomineras är mer en självklarhet.

Så visst är det personligt, det har jag aldrig förnekat, som Örnkloo påstår. Men det är inte BARA personligt. Det går mycket djupare än så.

Att jag tog med mina internationella utmärkelser i artikeln handlar om två saker: för det första att jag faktiskt inte behöver Deckarakademins erkännande, för det andra att skillnaden mellan svenska och internationella deckarakademier är alltför uppseendeväckande för att aldrig få kommenteras. Det som utomlands är offensivt är i Sverige defensivt. Det är det som är problemet som ingen kommer runt.

Min artikel innebar trots allt ett visst mod; jag diskvalificerar mig med hundraprocentig säkerhet från alla framtida utmärkelser. Men jag är tillräckligt drabbad för att säga det som jag vet att väldigt många tänker: att Svenska Deckarakademins NOMINERINGSGRUPP är fegisar. Deras inskränkta feghet sprider - tämligen orättvist - en unken stank över hela Deckarakademin (där det finns många krafter med en vidare referensram, däribland Örnkloo själv).

Om jag avkrävs större konkretion än så måste jag börja förtala kolleger, och dithän kommer ingen någonsin att få mig. Det garanterar jag.

Jag håller helt och hållet med Ulf Örnkloo om att kriminalromanen (i vidaste bemärkelse) är en av de viktigaste genrerna för BERÄTTANDET - varför skulle jag annars skriva åtta böcker i genren? Men för att kunna spela huvudrollen får berättandet inte isoleras, då förtvinar det, utan det måste tillåtas utvecklas i många riktningar och med inflytande från väldigt många olika håll, inte minst från andra genrer. Ingen gagnas av att kriminalromanen blir ett reservat för ett slags berättande som faktiskt är högst tidsbundet. Varför ska alla litterära genrer utom kriminalromanen få genomgå konstnärlig utveckling?

Min artikel handlade om omsorg om svensk kriminallitteratur - och för den delen gärna om en värdig instans för dess utveckling, inte dess bevarande. Men det bästa för min del just nu är väl att - som många andra kloka i genren - sluta kalla mig deckarförfattare.

Från och med detta ögonblick är jag inte längre deckarförfattare. Därmed torde en sten falla från ett antal akademiledamöters axlar. Nu kan man skita i mig och mina intrigspretande likar med gott samvete. Men jag tänker envist fortsätta skriva kriminalromaner"

Jan Arnald (Arne Dahl)