ÅSIKT

Hoppet ger makt - inte terrorn

NAOMI KLEIN om ursprungs- befolkningen som utmanar både Bush och gerillan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Polis undersöker en kraftledning som saboterats av Farc-gerillan i Cauca i sydvästra Colombia.
Foto: AP
Polis undersöker en kraftledning som saboterats av Farc-gerillan i Cauca i sydvästra Colombia.

När Manuel Rozental kom hem en kväll förra månaden fick han höra av vänner att två främmande män hade kommit och ställt frågor om honom. I detta sammansvetsade ursprungs- befolkningssamhälle i sydvästra Colombia, omringat av soldater, högerextrema paramilitärer och vänstergerilla, är det aldrig något gott tecken att främlingar ställer frågor om en.

Ursprungsbefolkningarnas råd i norra Cauca, som leder en politisk rörelse som är fristående från alla dessa väpnade styrkor, höll ett krismöte. De beslöt att Rozental, deras kommunikationssamordnare, som hade spelat en framträdande roll i samband med kampanjer för jordreformer och mot ett frihandelsavtal med Förenta staterna, måste föras ut ur landet - omgående.

De var säkra på att de där främlingarna var utsända för att mörda Rozental - den enda frågan var, utsända av vem? Den USA-stödda nationella regeringen, vilken som alla vet använder högerextrema paramilitärer för att utföra dess smutsiga jobb? Eller var det Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (Farc), Latinamerikas äldsta marxistiska gerillaarmé, som utför sina smutsiga jobb helt på egen hand? Konstigt nog utgjorde båda dessa alternativ distinkta möjligheter. Trots att de befinner sig på motsatta sidor i ett fyrtioårigt inbördeskrig så är Uriberegeringen och Farc helhjärtat överens om att livet vore ojämförligt enklare utan Caucas ursprungsbefolkningsrörelse, som är en del av en allt mäktigare politisk kraft som sveper fram över Latinamerika och som utmanar traditionella maktstrukturer från Bolivia till Mexiko.

Framstående ledare bland ursprungsbefolkningen i Caucas har blivit kidnappade eller mördade av Farc, som har som mål att vara den enda företrädaren för Colombias fattiga. Och ursprungsbefolkningens myndigheter hade blivit informerade om att Farc ville döda Rozental. I månader hade det spridits rykten om att han var det värsta som finns i en vänstergerillarörelses ögon: en CIA-agent. Men det betyder inte att främlingarna var mördare från Farc, för det hade förekommit andra rykten också, som företrädare för regeringen hade spridit via medierna. De gick ut på att Rozental var det värsta som finns i en högervriden, Bush-finansierad politikers ögon: "en internationell terrorist".

Den 27 oktober utfärdade ursprungsbefolkningens råd, som representerar de omkring 11 000 Nasaindianerna i regionen, en arg kommuniké: "Manuel är inte terrorist. Han är inte paramilitär. Han är inte agent för CIA. Han är en medlem av vårt samhälle som inte får tystas med kulor." Nasaledarna säger att de vet varför Rozental, som nu lever i exil i Kanada, har utsatts för hot. Det är av samma anledning som två av ursprungsbefolkningens fredliga byar i norra Cauca förvandlades till krigszoner i april i år efter att Farc attackerat polisstationer i byarnas centrum, vilket gav regeringen en förevändning för att genomföra en fullskalig ockupation.

Allt detta sker därför att ursprungsbefolkningens rörelse är på stark frammarsch. Under det senaste året har Nasaindianerna i norra Cauca genomfört de största regeringskritiska demonstrationerna i Colombias samtida historia och organiserat lokala folkomröstningar mot frihandel där valdeltagandet låg på 70 procent, högre än i något officiellt val (och med ett nästan enhälligt "nej"-resultat). Och i september tog tusentals invånare över två stora haciendor och tvingade regeringen att infria ett gammalt löfte om ett jordreformsavtal. Alla dessa aktioner genomfördes under beskydd av ursprungsbefolkningens garde, som patrullerar det egna territoriet beväpnade enbart med påkar.

I ett land som styrs med M16-gevär, AK47:or, rörbomber och Black Hawk-helikoptrar är denna kombination av militant aktivism och icke-våld utan motstycke. Och detta är det tysta mirakel som Nasaindianerna har åstadkommit: de återupplivade det hopp som dog när paramilitärer systematiskt massakrerade vänsterpolitiker, däribland dussintals valda befattningshavare och två presidentkandidater från Unión Patriótica. Mot slutet av den blodiga kampanjen i början av 1990-talet drog Farc förståeligt nog slutsatsen att det var ett självmordsuppdrag att försöka bedriva politik öppet. Nyckeln till Nasaindianernas framgång, säger Rozental, är att de inte försöker ta över statliga institutioner, som "har förlorat all legitimitet". I stället "bygger de en ny legitimitet baserad på ett folkligt mandat som har vuxit fram ur gräsrotsdemokratiska kongresser, församlingar och val. Vår process och våra alternativa institutioner har dragit skam över den officiella demokratin. Det är därför som regeringen är så arg."

Nasaindianerna har krossat illusionen, vilken omhuldas av båda sidor, att olombias konflikt kan reduceras till ett binärt krig. Deras folkomröstningar om frihandel har tagits till förebild av fackföreningar, studenter, bönder och lokala politiker runtom i landet; deras jordövertaganden har inspirerat andra ursprungsbefolknings- och bondeorganisationer att göra likadant. För ett år sedan demonstrerade 60 000 människor och krävde fred och självständighet; förra månaden upprepades samma krav vid samtidiga demonstrationer i 32 av Colombias provinser. Varje aktion, förklarar Hector Modragon, en välkänd colombiansk ekonom och aktivist, "har haft en multiplikatoreffekt".

I hela Latinamerika verkar nu en liknande, explosiv multiplikatoreffekt, när ursprungsbefolkningarnas rörelser ritar om kontinentens politiska karta och kräver inte bara "rättigheter" utan en omdaning av staten enligt radikalt demokratiska principer. I Bolivia och Ecuador har ursprungsbefolkningarnas organisationer visat att de har makten att störta regeringar. I Argentina, där massdemonstrationer drev bort fem presidenter från makten under 2001 och 2002, ropades de mexikanska zapatisternas ord ut på gatorna i Buenos Aires.

När George W Bush möttes av massprotester i Argentina under helgens panamerikanska toppmöte fick han med egna ögon se att andan bakom den revolten fortfarande lever. Och även om Bush inte accepterade Hugo Chávez erbjudande om att hålla en offentlig debatt om "frihandelns" förtjänster så är sanningen den att debatten redan har ägt rum på kontinentens gator och vid dess valurnor och att Bush har förlorat den. Betänk följande: förra gången de 34 ledarna för dessa stater samlades var i april 2001 i Quebec City; det var Bushs första toppmöte efter att han blivit vald till president och han tillkännagav mycket självsäkert att det amerikanska frihandelsområdet skulle bli lag till år 2005. Nu, fyra år senare, hade många av hans kollegor bytts ut och Bush kunde inte ens få sitt frihandelsområde upptaget på toppmötets dagordning, än mindre få det undertecknat.

Liksom i Colombia förekommer det försök runtom på kontinenten att stämpla de rörelser som ligger bakom denna massiva politiska förskjutning som terroristiska. Och föga förvånande erbjuder Washington militärt och ideologiskt bistånd. Kongressen har gett sitt godkännande till en fördubbling av antalet amerikanska soldater i Colombia och det har skett en markant ökning av amerikansk militär aktivitet i Paraguay, oroväckande nära gränsen till Bolivia, som eventuellt kommer att gå rejält till vänster i det kommande valet. Samtidigt varnar en nyutkommen rapport från National Intelligence för att ursprungsbefolkningarnas rörelser, även om de är fredliga nu, skulle kunna "överväga mer drastiska metoder" i framtiden.

Ursprungsbefolkningarnas rörelser utgör verkligen ett hot mot den trötta frihandelspolitik som Bush nu försöker kränga, till allt färre köpare, runtom i Latinamerika. Deras makt kommer inte ur terror utan ur ett nytt sorts terrorresistent hopp, ett hopp som är så starkt att det kan slå rot mitt i Colombias till synes hopplösa inbördeskrig. Och om det kan växa där, då kan det slå rot var som helst.

Naomi Klein