Aftonbladet
Dagens namn: Signe, Signhild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Våldets vardag

ULRIKA STAHRE berörs av muren som krossar drömmar

    Kornigheten, förstärkt av det matta papperet, är vad som förenar alla Donald Boströms fotografier i Muren. Vi möter i ögonhöjd palestinier som inte längre når sina odlingar, kvinnorna och männen som förlorat sina barn och ett mindre antal solidariska israeler. I Birgitta Albons text finns ännu färre ljusglimtar än i Boströms dova bilder. Svärtan och helvetet på ena sidan av muren saknar i princip motsvarighet, både i form av livet på andra sidan och i form av politiska eller historiska jämförelser. Sydafrikas apartheidsystem nämns ett par gånger: det ständiga identitets- och tillståndskontrollerandet och skiktningen av etniska gruppers status och rättigheter är likt, men den israeliska maktutövningen beskrivs som så mycket mer godtycklig och oklar.

Och så är det ju muren, olagligförklarad i Haag förra året. I fotoform slingrar den genom landskapet, oräkneliga smala vertikala moduler som tillsammans bildar en jättelik horisontal orm. Men det hotande esteticerandet och romantiserandet av ett lidande folk hindras effektivt av korta, koncisa bildtexter. Här stiger individer fram, här läser just Abu Mahmoud tidningen och ingen annan. Individen som en spegel och ett vittne är synlig också i den ambitiösa antologin Vi skulle få leva här. Titelns Ebba Gröncitat (ur Die Mauer från 1982) borrar sig in i läsandet. Hur är det nu, hur lik är den här muren den i Berlin? En första invändning är att muren i Berlin delade en stad utefter politiska system, men rakt genom människors liv. Muren i Palestina är väl i så fall en mer rasistisk mur, som håller isär israeler och palestinier? Rätt men också fel: muren skär till exempel Jerusalems palestinska förorter från Jerusalems palestinska invånare. Familjer splittras, kärlekar dör, arbetslöshet eller isolering väntar. Palestinamuren är mer än fyra gånger längre, nästan tre gånger högre. Den byggs inte heller på en natt.

    Muren blir en jättelik fångstarm som drar de israeliska bosättningarna på Västbanken in i Israel. På den stora arkitektur- och konstutställningen Territories (i Sverige visad på Malmö konsthall och i en mindre version på Galleri Index) diskuterades just denna så påtagliga kolonialism: vägar, bosättningar, tunnlar, vägspärrar, taggtråd och mur - ett landskap (vars invånare oftast lever av olivträden och betesmarkerna) omformas till ett ideologiskt system av in- och uteslutning. I Vi skulle få leva här fördjupas diskussionen ytterligare i framför allt Michael Azars och Peter Lagerquists essäer. Palestiniern får rollen som den eviga terroristen - ett kitt i en nation vars våldsutövning därför accepteras.

 

    Visst blir israelen (utom den israeliska fredsaktivisten) om inte direkt demoniserad så åtminstone osynlig som människa, i samma grad som palestinska barn, kvinnor, män, åldringar träder fram. Men det är ju muren det handlar om: en rättsvidrig och provocerande mur. Vi skulle få leva här avslutas med en kortare genomgång av möjligheterna att aktivera sig eller åtminstone hålla sig uppdaterad. Det är nu sexton år sedan Berlinmuren började hackas sönder, en generation som då var i tjugofemårsåldern hade sett den i hela sitt liv. Historien upprepar sig aldrig - så länge vill ingen vänta.

Ulrika Stahre
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet