ÅSIKT

Politik och erotik

GUNDER ANDERSSON om Potemkin – en man som tog för sig av ALLT

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Furst Grigorij Potemkin-Tavritjeskij, cirka 1790, av Johann Baptist von Lampi, Eremitaget, Sankt Petersburg.
Foto: Foto: BRIDGEMAN ART LIBRARY (ur boken)
Furst Grigorij Potemkin-Tavritjeskij, cirka 1790, av Johann Baptist von Lampi, Eremitaget, Sankt Petersburg.

Den ryske storfursten Grigorij Potemkin, Katarina den storas älskare och handgångne man, förknippas för de allra flesta med ett begrepp, ”Potemkinkulisser”. Det myntades på 1700-talet av västeuropeiska diplomater, som hävdade att han lät bygga ”kulissbyar” för att slå blå dunster i ögonen på utländska besökare och skönmåla bilden av tsardömets storhet.

Dumheter, menar historikern och författaren Simon Sebag Montefiore, som efter storverket Stalin – den röde tsaren och hans hov nu i Sverige kommit med en lika imponerande lunta på dryga 700 sidor om den ryska maktsfären under sent 1700-tal, Potemkin och Katarina den stora.

Potemkin behövde inga ”kulissbyar”. Han lät anlägga städer som Sevastopol och Odessa, han erövrade Krim, anlade skeppsvarv, skapade Svartahavsflottan, utvidgade den ryska intressesfären västerut in i Valakiet (dagens Rumänien) och söderut över Kaukasus och mycket mer.

Sebag Montefiore ser talet om ”kulissbyar” som ett uttryck för Europas avund i en tid då Ryssland expanderade till reell stormakt, med Potemkin som initiativrik och slug förhandlare och lysande militärstrateg, medan Preussen, England och Frankrike blev statister i det storpolitiska spelet. Österrike var med på tåget ett tag, innan Potemkin lurade skjortan av den snopne kejsaren Josef II.

Vem var då denne Potemkin? Av rätt enkel börd, med adliga mått mätt. Som inte helt ung officer kom han in i maktens innersta kretsar via Katarina den storas sängkammare. Hon hade vid det laget störtat sin man, den svage och oduglige Peter III, som bara fick vara tsar ett halvår.

Potemkin blev en i raden av så kallade ”gunstlingar”. Stor och väldig, bullrig och temperamentsfull tog han alltmer plats, vilket retade hans konkurrenter. Vid en våldsam holmgång med furstarna Orlov blev Potemkin av med ena ögat, varefter hans fiender alltid kallade honom ”cyklopen”.

När han blivit avlöst i Katarinas sängkammare trodde alla hovintrigörer att hans saga var all. Icke. I motsats till övriga ”gunstlingar”, som avpolletterades efter några år, rikligt belönade med gods och guld och ”själar” (=livegna) men utan inflytande förblev han kejsarinnans vän och förtrogna in i det sista.

Hon litade mer på honom än på någon annan och överöste honom med utnämningar: furste av Krim, ÖB för ryska armén, storhetman för kosackarmén, stor­amiral för flottorna i Svarta och Kaspiska havet och mycket mera. Montefiore tippar på rätt goda grunder att de var hemligt gifta.

De inblickar som ges i det tsaristiska hovlivet är pregnanta och livfulla. Man får intrycket av ett ormbo, fyllt med erotiska och politiska intriger och spioner till höger och vänster. Den bild som ges av Katarina den stora är fascinerande: å ena sidan en iskall och försiktig realpolitiker, som ibland var tvungen att lägga band på brushuvudet Potemkin, å andra – i sin ständiga brevväxling med honom – närmast fnittrigt tonårsmässig i kärleksförklaringar och moderliga omsorger.

Åtskilligt har skrivits om hennes erotiska vidlyftighet. Det var dock, om man får tro Montefiore, inte fråga om promiskuöst leverne med horder av officerare. ”Gunstlingarna” avlöste varann med några års mellanrum, och Potemkin själv hade – sedan han stigit av – ord med i laget vid ”utnämningen”. I takt med att hon åldrades, och växte i volym rent fysiskt, blev älskarna allt yngre, det krävdes någon som med lätthet kunde bli parat. Livet i Vinterpalatset tycks till vardags ha varit rätt enahanda: kortspel till klockan elva, varpå tsaritsan med ”gunstling” intog sänghalmen.

Informationsflödet mellan olika hov runt om i Europa var rikligt. Ryttare for som skottspolar över kontinenten med hemliga rapporter och depescher. Alla tycktes veta vad som hände även bakom lyckta dörrar. Den förmodat homosexuelle Fredrik den store av Preussen kommenterade föga höviskt Potemkins föregångare furst Orlovs inflytande över rysk politik: ”Det är högst olustigt när kuken och fittan får avgöra Europas öde.” Potemkins inträde på scenen gjorde honom än mer orolig: ”En kvinna är alltid en kvinna och i en regering styrd av en kvinna tillåts fittan ha större inflytande än en konsekvent politik, grundad på sunt förnuft.”

Potemkin och Katarina den stora är en fascinerande bok, med två lika fascinerande personer i centrum, i en relation som det slog gnistor om, vare sig det handlade om politik eller erotik. Potemkin var en person som tog för sig av allt, till exempel hade han bevisligen förhållanden med tre av sina brorsdöttrar, möjligen med alla fem. Men han var också en förnyare i stort som smått. Till det lilla hörde hans design av nya uniformer till armén, utan bjäfs och onödiga utsmyckningar. Till det stora hörde alla geografiska landvinningar, ofta i kamp med Ottomanska riket. Putin i dagens Ryssland kan tacka Potemkin för olika nationalistiska konvulsioner inom den stora unionen. Potemkin erövrade bland annat Tjetjenien, men alla bergsstammar var inte med på noterna ens då. Ett uppror som pågår fortfarande.

Montefiore har haft ett rikhaltigt källmaterial att ösa ur, inte minst vad gäller relationen Potemkin–Katarina. Snart sagt varenda liten brevlapp med olika pikanterier tycks ha blivit bevarad. Stackars framtida historiker som ska försöka utreda vad som händer bakom kulisserna i vår sms- och eposttid.

Historia

Gunder Andersson