ÅSIKT

Ja, varför, Zaremba?

TOMAS LAPPALAINEN ger DN-skribenten en facklig grundkurs

1 av 2 | Foto: LENNART EDVARDSSON
Maciej Zaremba.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Dagens Nyheter har Maciej Zaremba i ett antal artiklar diskuterat problem som anknyter till fackföreningar och underbudskonkurrens. Saken äger onekligen aktualitet med tanke på den ökade rörligheten över nationsgränserna. Arbetare i fattiga länder är naturligt nog benägna att sälja sin arbetskraft till lägre pris än arbetare i rikare länder. Därför uppstår på arbetsmarknaden en spänning mellan å ena sidan de hägrande avtal som arbetsgivare kan teckna med invandrad arbetskraft och å andra sidan de fackföreningar som de rikare ländernas arbetare organiserat. Det här är en spänning vi lär få leva med så länge världen präglas av ojämlikhet. I den här spänningen finns det stora möjligheter för arbetsgivarna att måla ut de rika ländernas arbetare som arbetsovilliga - ja lata, dästa - och som orimligt kravfyllda. Titta! Där på andra sidan gränsen finns det minsann folk som kan kavla upp ärmarna och hugga i utan att kräva hutlöst betalt! Zaremba rapporterar om arbetsovilliga

arbetslösa i Tyskland. De tyska arbetarna fick ont i ryggen efter två dagar - men inte utlänningarna. "Varför", skriver Zaremba, "skall man bära plank, rensa jordgubbar eller ledas ihjäl som väktare, när man kan spela biljard, lyfta a-kassa eller sjukpenning och komma upp i nästan samma inkomst?"

Frågan är hur man ska förhålla sig till själva sakfrågan. En variant är den linje som drivs av den svenska fackföreningsrörelsen. Den går ut på att de arbetare som kommer hit ifrån fattigare länder ska omslutas av det svenska systemet för kollektivavtal. Arbetar man i Sverige ska man ha lön och arbetsmiljö som svenska arbetare. Denna linje vill i möjligaste mån förhindra att arbetskraften skiktas i ett A- och ett B-lag. Skälen för den här linjen är minst två. Ett består i omsorg om de invandrade arbetarna, som alltså med denna linje får lika bra villkor som de svenska arbetarna när de arbetar i Sverige. Det andra skälet är mindre altruistiskt. Ja, det kolliderar rakt av med de invandrade arbetarnas intresse att få en stor arbetsmarknad där lönen är högre än i hemländerna men lägre än bland svenska arbetare. Skälet sammanfaller med tanken att det alls är meningsfullt med fackföreningar.

En annan och rakt motsatt variant går ut på att låta "marknaden" sköta sig själv. Det betyder att man skippar idén att ansluta de invandrade arbetarna till det svenska systemet och i stället släpper arbetsmarknaden fri. Som exempel kan man ta det företag som utförde arbeten i Vaxholm och som Zaremba skrivit om, det vill säga Laval un Partneri. Med den här extrema varianten skulle det här företaget inte ens ha behövt skapa skenkontrakt att sticka under näsan på svenska myndigheter och fackföreningar utan öppet göra vad man nu gjorde i smyg: det vill säga betala arbetarna mellan 20 och 35 kronor i timmen (visserligen med logiförmånen att bo fyra i ett rum, vara 30 personer att dela på en toalett och två duschar och matförmånen att få spaghetti utan någonting till). Enligt ett av skenkontrakten skulle lönen vara 13 700 i månaden, men den arbetare det gällde fick i verkligheten ut 8 000 för två månaders arbete.

Den här extrema marknadsvarianten torde ha få offentliga försvarare eftersom den skulle leda till en så radikal försämring av arbetarklassens liv. Med den extrema marknadsmodellen avskaffas i praktiken fackföreningarna. För själva kärnan i fackföreningens verksamhet är att sätta marknaden för individuella kontrakt ur spel för att just undvika underbudskonkurrens. Insikten att arbetarna var och en är helt maktlös inför arbetsgivaren har skapat den form av kollektivt handlande som facket står för. Innebörden är att i stället för att ha många individuella kontrakt har man ett kontrakt som gäller många. Och eftersom arbetarna är många kan de sätta makt bakom sina krav. Är erbjudandet för lågt (säg 20 kronor i timmen) så går man i strejk och stänger arbetsplatsen och uppmanar alla andra arbetare att bojkotta det företag som inte betalar ut anständiga löner. Det handlar om ren och skär kollektiv maktutövning. Företaget isoleras, förlorar pengar och tvingas böja sig för kraven eller lägga ned verksamheten.

För att förhindra att arbetare ska frestas att acceptera att arbeta för den lägre lönen placerar man ut strejkvakter som inte släpper in någon på arbetsplatsen. Kring strejkbrytare har det inom världens arbetarklasser utvecklats en aggressivitet som vid första anblicken skulle kunna te sig svårbegriplig. Allmänt sett torde våra språk ha fått sina valörer "uppifrån", från de mäktiga och rika i samhället. Men inte när det gäller den flora av ord som omger strejkbryteri. På svenska kallas strejkbrytare nedsättande "svartfötter", på engelska "blackleg" eller "scab" (ohyra), på italienska "crumiro" (en sorts banditer), på portugisiska "fura-greves" (en som gör hål i strejken), på nederländska "onderkruiper" (lismande och egoistisk person, råtta). Varför all denna aggressivitet? Jo, det beror på att strejkbryteriet, eller mer allmänt underbudskonkurrensen, faktiskt är livshotande för den fackliga aktiviteten. Om strejkbrytarna lyckas, om underbuden tar sig förbi fackföreningens avspärrningar - ja, då går luften ur försöket att sluta upp kring ett kollektivt kontrakt. Då splittras arbetskraften upp i individer som ensamma får möta de allt mäktigare arbetsgivarna.

Det här är kärnan. Hur man hanterar arbetskraftens ökade rörlighet är en fråga om liv och död för fackföreningsrörelsen samtidigt som det får långtgående konsekvenser för maktfördelningen allmänt i samhället.

Om man ställer den fria marknadens slussar på vid gavel sköljs också över hundra års arbete och kamp för jämlikhet bort i flodvågen. Arbetsgivarna skulle stiga till ett härskande som vida överträffar deras redan i dag förkrossande maktdominans. Europa skulle färdas närmare tvåhundra år bakåt i tiden.

Tomas Lappalainen