ÅSIKT

Fanatisk - och fan så hatisk

GUNDER ANDERSSON om religiös väckelse på film

1 av 3
"Mary".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den religiösa väckelse som i olika former återuppstått på senare år finns också med i repertoaren på Stockholms filmfestival. Man kan kalla denna trostrend i tiden olika saker. Fanatism. Fundamentalism. Bokstavstroende. Konflikter utlöses hur som helst, obegripliga för så kall-

ade rationellt tänkande, vare sig det handlar om muslimer, kristna eller judar. Den som lever utifrån premissen att Gud är kärleken kan, om han älskar alltför mycket, bli fan så hatisk.

I den iransk/italienskt producerade The Forbidden Chapter (regi Fariborz Kamkari) förflyttas vi rakt in i den islamiska fundamentalismen. I de fattigare delarna av staden Mashad hittas ett antal prostituerade brutalt slaktade. En poliskommissarie uppvuxen i området skickas dit från huvudstaden för att utreda det hela, men när han går emot den lokala polisledningen och offentligt säger att det rör sig om mord med religiösa motiv blir han misshandlad och avsatt. Han fortsätter på egen hand och får upp ett spår som leder till en koranskola med en benhård hierarki under skolans Mästare.

Kamkaris film är spännande och välgjord, med atmosfärrika scener från grymma initiationsriter och jakter i gränder där de långa knivarna lurar. Men det är framför allt en inlevelserik skildring av ett islamiskt samhällssegment där bokstavstro är ett måste, tvivel är Satan och brutala straff tvehågsenhetens pris. Kvinnan utgör i sig ett hot, varför utrensningen av ondskan börjar med henne för att sedan gå vidare med kulturyttringar som film och annat. Kamkari fick sin debutfilm Black Tape förbjuden hemma i Iran, frågan är om mullorna köper den här.

Även kristendomen har sina fanatiker. Det är temat i amerikanen Abel Ferraras Mary. Titeln syftar på Maria Magdalena, kvinnan i Jesu närhet som efter bibelrevisionen på 400-talet kom att framställas som hora, men som enligt andra, bortplockade evangelier (bland annat av Thomas och av henne själv) gjorde Petrus äran stridig som Jesu främsta lärjunge.

När regissören Tony Childress gestaltar denna teori i sin film This Is My Blood (en film i filmen) tar det hus i helvete hos religiösa fanatiker som bombhotar premiärföreställningen. Parallellt har tv-journalisten Ted Younger startat en tv-serie med diskussioner kring Jesusgestalten, inte minst hans relation till den samtida och nutida judendomen. Hus i helvete där också.

Mary är på vissa plan en intelligent gjord metafilm, men framför allt ett frontalangrepp på den religiösa extremism som gör sig allt bredare i USA under Bush-administrationens skyddande paraply. Där den blinda tron går in går yttrandefriheten ut.

Den israeliska Free Zone (regi Amos Gitai) handlar till en del även den om fanatism, politisk sådan. Men framför allt är det en film om fastlåsta positioner. Den inleds med en evighetslång ballad om alltings upprepning, bildsatt med närbild på en gråtande kvinna och den avslutas med ett evighetslångt gräl om pengar mellan en judisk och en palestinsk kvinna.

Däremellan är den en roadmovie där två kvinnor, judinnan Hana och amerikanskan Rebecca (hon som grät) åker bil genom Israel in i Jordanien där Hana i den fria zonen ska hämta en summa pengar. Inget blir som tänkt.

Det är lätt att se Free Zone som ett metaforiskt kammardrama om den palestinska konflikten och svårigheterna att komma på talbar fot med varann. Mitt i det spända läge som skildras, med gränsvakter som tycks redo att skjuta på allt som rör sig, finns en distans med ironiska övertoner: så här ser det ut och det tycks aldrig ta slut.

Gunder Andersson