ÅSIKT

Makten finns i city – men framtiden bor i förorterna

LARS MIKAEL RAATTAMAA ser något hända – bortom kravallerna

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lars Mikael Raattamaa.
Foto: Foto: LENNART ISAKSSON/PRESSENS BILD
Lars Mikael Raattamaa.

I DN På stan fjärde april i år räknar arkitekturdoktoranden Alexander Ståhle i sitt datorprogram ut vilka som är Stockholms hetaste adresser. Det blir ”en karta över stans urbanitet”. Tänk er någon som påstår att män är bättre på att bestämma än kvinnor genom att poängtera antalet manliga styrelseledamöter eller att vita är mer intelligenta än svarta genom att se efter hur många professorer det finns av samma färg.

Jo, visst händer det. Tabeller som sades visa vitas överlägsenhet skapade global debatt för en tid sedan, ni minns The Bell Curve. Från vänster kom då det självklara svaret: om det är så att kurvorna stämmer är det vår uppgift att konstruera om världen. När fallet är staden och arkitekturen kan dock den goda ojämlikheten hyllas – med eller utan tabeller – utan reaktioner. Vart tog vänsterns intresse för arkitektur vägen? Det räcker inte att förklara världen, vi måste hela tiden bygga om den.

Vad betyder det? Vänstern vill jämlikhet och tänker i strukturella processer. Inte bara! Men tillsvidare kan de formuleringarna räcka. Vad betyder det för arkitekturen? Ett jämlikhetsarbete med rum. Vi har lärt oss att tala om kulturellt och socialt kapital, men ännu inte lyckats förlänga tanken till kulturell kapitalackumulation. Men för det resonemanget behövs arkitekturen och rummet, det räcker inte med tid och pengar. Det är inte en slump att huvudstad stavas Capital.

Begreppet äkthet har hittat in i vänsterresonemangen i dag. Det är underbart. Men det är också intressant att notera vad som slinker undan. Den sista kvarvarande äktheten, vår tids ”mission civilisatrice”: Metropolen. Och det är inte längre fråga om modernisering, i höginkomsttagarländer är hela samhället genomurbaniserat med avseende på teknik etc. Metropolen drabbas inte heller längre av de chocker en Walter Benjamin eller en Louis Wirth såg som grund för den urbana personligheten.

Urbanitet är i dag smak och moral, eviga värden. I Metropolen heter de eviga värdena trendighet och rörlighet. Att alltid vara rätt. Till försvar för den urbana äktheten bildar Alexander Bards elitlista och vänstertidskriften Arenas firmafester gemensam front mot attacker från pöbeln. Frantz Fanon formulerade det i en kritik av en roman: ”Men i båda sina böcker ger hon sina hjältinnor endast ett val: att resa.” Alla måste bege sig till centrum för att finnas. Alla måste vara med i den kulturella kapitalackumulationen om de vill ha något värde. Alla måste koppla in sig på det stora nätverket. Annars är du fördömd.

Mike Davis har beskrivit pöbeln i essän Slummens planet. Om tjugo år kommer två miljarder människor att bo i stadsslum, i SPRAWL. Vem organiserar dem? Islam och pingströrelsen säger Davis. Samir Amin målar upp ett än mer drastiskt scenario. När låginkomsttagarländerna har gått igenom den gröna revolutionens moderniseringsprocess behövs inte längre särskilt många människor till att plocka ris och bönor. Vart tar de vägen? Den enda dröm som ges är Metropolen. Men där reser sig muren av smak och moral. Amin talar om en värld med fem miljarder människor boende i stadsslum. Hur många av dem blir bjudna på festerna?

Så långt beskrivningen, men vad ska vi göra? 1960 fanns det två miljarder människor på jorden, i dag bor här sex miljarder. Jag tar det en gång till! Tre gånger fler boende än för ett halvt sekel sedan. Och vart tog alla drömmar utopier planer skisser förslag på var och hur alla dessa människor ska bo vägen?

Det svenska miljonprogrammet var inte det enda som hände under 60-talet: de japanska metabolisterna, Archigram, Situationisterna, Cerfi, den franske psykoanalytikern Félix Guattaris besynnerliga idéer om hela samhället och staden som ett enda stort dårhus – vi är alla galna – som sedan populariserades med hjälp av Gilles Deleuze. Allt detta var olika sätt att lösa och tänka och konstruera världar utifrån befolkningstillväxten istället för att drabbas av vanmakt. Och alla drevs på av olika jämlikhetsideal. Det måste finnas plats för alla.

Marx geni var att han sa: Nej, det är inte fattiga människor som behöver hjälp, det ni kallar pöbel är de som driver samhället framåt. Men arkitekturen är inte sen till förakt för dem som inte är del av den kulturella kapitalackumulationen. Det är lätt att förklara den kollektiva ångest som drabbat inte bara arkitekter, utan alla som över huvud taget, i tal eller i rum, närmat sig de här 60-talsprojekten. Det är den gamla vanliga välgörenhetsångesten. Men världen byggs om genom strukturella jämlikhetsprocesser, genom kampen om makten över produktionsförhållandena (även de kulturella), och inte av alla goda gåvors givare. Översatt i arkitekturtermer betyder det alltid mer än makten över den egna täppan. Inte heller i rummet är det pöbeln som är parasiterna.

Den kulturella kapitalackumulationen fungerar inte annorlunda än den ekonomiska. Centrum, staden innanför muren, är en råvaruexploatör. Råvarorna är människors erfarenheter (med fördel gjorda utanför muren, det finns ju så många pittoreska stories i utmarkerna). Men bara toppen av den urbana pyramiden äger moral att administrera erfarenheterna.

Stefan Jonsson fångade den rumsliga hierarkin (DN 12/11) i den enda text jag stött på efter de franska kravallerna som sökt läsa den rumsliga kapitalackumulationen från vänster. Det franska ordet för förort, banlieu, har en svensk motsvarighet i bannmil, det avstånd en misshaglig, överflödig, fördömd människa förvisas från Metropolen. Så djupt rotad i språket är arkitekturens maktordning.

Så skilsmässan mellan vänstern och arkitekturen behöver inte vara för evigt. Det är lätt att tro det efter artiklar som den i DN På stan eller efter Karl-Olov Arnstbergs framträdande i Godmorgon världen förra söndagen. Han sammanfattade det mesta som sagts om de franska kravallerna. Det handlade som vanligt om hur lätt det var att göra ”samhället ansvarigt för missförhållandena” och inte våga, som han säger, ”börja diskutera i termer av ansvar för förövarna”. För Arnstberg är det givet vilka som ”samhälleligt är svaga”. Parasiterna! Och efter att antropologen uttalat den gamla hederliga drapan ”i dag kan man nog inte prata om skötsamhet och bli begriplig” avslutar radioredaktören med att sucka: ”Brottslighet som ett sätt att nå status, vart är samhället på väg egentligen?”

Men exakt vad är det som är så lätt? Det är naturligtvis inte så att det saknas skötsamhetsideal i förorterna, frågan är bara vem som äger makten att formulera rätt skötsamhet. Vilken skötsamhet som bidrar till den kulturella kapitalackumulationen och till den urbana personligheten som särskiljande värde.

Nämnde Arnstberg har nyligen givit ut en liten bok han kallar Sprawl. Sprawl liknar han vid att hälla vatten över ett sandslott – kornen sprids ut av det strömmande vattnet. Han vill måla upp en skräckinjagande bild men jag tänker istället: YES! Just så! Slottet skall spridas ut. Efter Kungens och Guds och Patriarkatets frånfälle är det dags för nästa huvud i raden: Metropolens. Så länge det som sägs om staden från vänsterståndpunkt fastnar i centrum-periferi-teser kommer vi aldrig att nå längre än till välgörenhetsbasaren. Vänster är inte centrum eller periferi, det är upplösningen av den hierarkin, av slottet i stadens mitt. Det behövs fler slavuppror i moralen.

Det konstiga är inte att reaktionära ståndpunkter som Arnstbergs eller Ståhles ges stort utrymme i media, det är inget annat än en orientalism för 2000-talet. Det konstiga är vänsterns handfallenhet. Det är svårt att hitta tecken på att kravallerna i Watts 1965 och 1992 förändrade de amerikanska arkitekturidealen. Däremot hände det mycket i samtalet om staden.

Efter 1965 gjorde urbanteoretikern David Harvey en Geijer, han föll från liberalismens neutralitetsprinciper och började studera vad kapitalackumulationen betydde i rummet, i arkitekturen och i geografin. Och efter 1992 började de så kallade Los Angeles-skolorna att växa fram. Där vill man undersöka om vi just nu befinner oss i ännu en urban revolution. Är vi på väg in i ett postmetropolistiskt tillstånd, där stadens centrum förlorar sin makt och förorterna, den spridda staden, tar över? Var kravallerna kanske ett bland många tecken på en motrörelse mot den kulturella kapitalackumulationens urbanitetsbegrepp? Kanske en väg bort från rasifieringen? Kanske ropar snart någon: White Trash, Brown Trash, Black Trash, förenen eder! Eller som M.I.A. sjunger:

”Can I get control

Do you like me vulnerable

I’m armed and I’m equal

More fun for the people”

Lars Mikael Raattamaa

Lars Mikael Raattamaa är arkitekt och poet.

Han fick Aftonbladets litteraturpris 2003.

Lars Mikael Raattamaa