HEJA BUSH ... ELLER?

När president Bush talade från Ovala rummet i går morse (svensk tid), medgav han för första gången att misstag och förluster gjorts i Irak. Han vädjade till krigskritikerna men varnade för defaitism och slog fast att USA håller på att vinna kriget även om uppoffringar krävs i kampen för frihet.

Bushs desperata offensiv sker mot bakgrund av att krigsmotståndet på hemmaplan ökat lavinartat sedan Cindy Sheehan, mamman till en stupad amerikansk soldat, i somras slog läger utanför Bushs farm i Texas. Stödet för kriget och förtroendet för Bush sjunker stadigt i opinionsundersökningarna. Antikrigsopinionen har vuxit snabbare än under Vietnamkriget.

Bush och hans anhängare pekar i stället på stödet från irakierna själva. De tolkar valdeltagandet i förra veckans parlamentsval i Irak som ett direkt stöd för den amerikanska agendan och truppnärvaron. Man kunde annars tänka sig att irakierna helt enkelt tar chansen att påverka ett forum som av realpolitiska skäl kommer att ha ett reellt inflytande på Iraks framtid.

Irakiernas inställning till ockupationen framgår långt bättre av de kandiderande gruppernas program, de allra flesta är för ett snart tillbakadragande av utländsk trupp. Att etnisk och religiös tillhörighet spelar mindre roll visas även av att de dominerande shia- och sunnigrupperna (Sadristerna, Sciri, Dawa, Irakiska endräktsfronten) liksom sekulära ledare som Ahmad Chalabi samt fackliga företrädare i förra veckan bildade en "hederspakt". De kräver en tidsbestämd reträtt för ockupationstrupperna, att alla konsekvenser av ockupationen (exempelvis militärbaser) ska rivas upp och att oc-

kupationstruppernas åtalsimmunitet upphävs. De påpekade samtidigt att "motstånd är alla folks rättighet, men att terrorism inte utgör legitimt motstånd".

Eller ta ABC:s och Times stora färska opinionsundersökning bland irakier över hela landet. Det visar sig att inte ens hälften (46 procent) anser att situationen i Irak är bättre nu än före kriget. Två tredjedelar av irakierna är emot de utländska truppernas närvaro och bara 18 procent har något förtroende för dem.

En hemlig opinionsundersökning beställd av brittiska försvarsministeriet men uppsnappad av The Sunday Telegraph bekräftar bilden: 45 procent av irakierna anser att attacker mot ockupationstrupper är berättigade, 82 procent är starkt emot truppernas närvaro och mindre än 1 procent anser att de bidragit till ökad säkerhet.

I såväl USA som Irak finner vi alltså ett utbrett missnöje med den amerikanska närvaron i Irak. Men hur ser det ut i Sverige?

Vi känner väl till tortyren i Irak och att amerikanska plan fäller vit fosfor och andra utstuderade terrorbomber mot civila mål. Vi har sett att räderna efter upprorsmän följer mallen skjut först och fråga sen och vi är medvetna om att landets tillgångar plundras och kulturskatter förstörs. Vi har också fått veta att antalet dödade irakier sträcker sig från drygt 30 000 (Iraq Body Count"s restriktiva pressanalys) till knappt 130 000 (Irakisk människorättsorganisations summering av sjukhusrapporter) alltsedan kriget startade.

Visst har detta gett upphov till behärskat kritiska kommentarer, men den allt dominerande inställningen i svensk politik och opinionsbildning är ändå att den amerikanska truppnärvaron är nödvändig och motståndsrörelsen måste fördömas.

De svenska debattörerna väljer att på kolonialt manér och in absurdum tolka läget som att irakierna behöver förbli ockuperade för deras eget bästa. När en ledande intellektuell, exempelvis Peter Englund, åker till Irak och rapporterar om de amerikanska uppoffringarna, krumbuktar sig kring ockupationens iskalla verklighet och demoniserar motståndet - så är det ett ställningstagande som riskerar att bli klassiskt.

Det svenska krigsmotståndet - Iraksolidaritet (Stockholm), Irakkommittén (Malmö), Fredskoalitionen (Göteborg) och Nätverket mot krig - har haft svårt att vinna gehör i det hårda svenska debattklimatet. Det är visserligen en ljusglimt att Iraksolidaritet startat Fallujainsamlingen, som går till sjukvård åt behövande i Falluja och andra städer och byar som massakrerats av oc-kupationsmakten. Men det är tydligt att många presumtiva sympatisörer känner sig hindrade av föreställningen om splittringen mellan goda shiiter, oskyldiga kurder och lömska wahabitiska sunniter styrda från utlandet.

Vad gäller den utländska inblandningen var den amerikanska militärledningen nyligen tvungna att medge att av de 1 300 upprorsmän som gripits under de senaste fem månadernas offensiv mot "utlandskontrollerade fästen" var ingen - noll stycken - utländsk medborgare.

Svenska Iraksolidaritets Eftikhar Hashem Alhusainy fick nyligen en intervju med en ledande representant för den politiska motståndsrörelsen, den shiamuslimske imamen Jawad al-Khalisi, som leder en blandning av sekulära och troende shia, sunni och kurder i Iraqi National Foundation Congress. Hans budskap är att den irakiska splittringen är överdriven och en del av ockupationsmaktens propaganda. Han stöder den väpnade motståndsrörelsen och tar lika självklart avstånd från attacker mot civila, kidnappningar och mord: "Dessa dåd är avsedda att inge fruktan hos oskyldiga och förvränga bilden av det irakiska motståndet."

Det är sorgligt att den svenska rörelsen ska hindras av en hetspropaganda som inte längre går hem ens i USA. Kolonialherrarna i den svenska debatten litar inte på att irakierna klarar sig själva. Mot detta står irakiernas klart uttalade önskan om att kasta ut ockupanterna. Om vi inte kan hjälpa dem kan vi bara konstatera att hoppet står till irakierna själva.