ÅSIKT

Kriget som inte går att vinna

ROBERT FISK om ett blodigt 2005 - är vi tryggare nu än för ett år sedan?

1 av 3 | Foto: Magnus Wennman
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

2005 var året då "kriget mot terrorismen" - ett motbjudande uttryck som vi alla lydigt upprepade efter den 11 september 2001 - föreföll nästan lika ändlöst som George Bush en gång hävdade att det skulle bli. Och misslyckat. Finns det någon som, efter bombningen av Afghanistan, störtandet av talibanerna, invasionen av Irak och dess skrämmande tragiska efterverkningar, kan påstå att de känner sig tryggare i dag än de gjorde för ett år sedan?

Vi har fortsatt att krossa de mänskliga rättigheter som vi predikade för ryssarna - och araberna - under det kalla kriget. Vi har på ett kanske ödesdigert sätt försvagat alla de villkor som skrevs in i våra avtal och konventioner efter andra världskriget i syfte att göra världen till en säkrare plats. Och vi påstår att vi håller på att vinna.

Var, till exempel, utspelar sig terrorn? På gatorna i Bagdad, förvisso. Och kanske än en gång i vårt ärorika Västerland om vi fortsätter med denna dårskap. Men terrorn finns också i Mellanösterns fängelser och tortyrkammare. Den finns i just de fängelser till vilka vi glatt har skickat hopbuntade fångar under de senaste tre åren. Den brittiske utrikesministern Jack Straws påstående att människor inte skickas iväg för att torteras är säkerligen ett av de mest extraordinära - absurda är kanske rätta ordet - uttalanden som har gjorts under "kriget mot terrorismen". Om de inte ska bli torterade - som den olycksaliga kanadensare som skickades iväg till Damaskus från New York - vad är då meningen med att överhuvudtaget skicka dem någonstans?

Och hur är det tänkt att vi ska "vinna" detta krig genom att ignorera alla de orättvisor som vi begår mot den del av världen som flygplanskaparna den 11 september kom från? Hur många gånger har herrarna Bush och Blair talat om "demokrati"? Hur få gånger har de talat om "rättvisa", om att rätta till historiska orättvisor, om att avskaffa tortyr?

De främsta offren för vårt "krig mot terrorismen" har naturligtvis funnits i Irak (där vi har bedrivit en hel del tortyr på egen hand). Men konstigt nog håller vi tyst om de fasor som Iraks folk nu utstår. Vi vet inte ens - tillåts inte veta - hur många irakier som har dött. Vi vet att 1 100 irakier dog i våldsdåd i Bagdad bara under juli månad. Det är terror.

Men hur många dog i de andra städerna i Irak, i Mosul och Kirkuk och Irbil, och i Amara och Falluja och Ramadi och Najaf och Kerbala och Basra? Tretusen i juli? Eller fyratusen? Och om de uppskattningarna stämmer, då rör det sig om 36 000 eller 48 000 under hela året - vilket får den där uppskattningen om 100 000 döda efter april 2003, som förlöjligades av Blair, att framstå som ganska försiktig, eller hur?

Det var inte så länge sedan, minns jag, som Bush förklarade för oss att alla araber en dag skulle önska att de åtnjöt Iraks friheter. Jag kan inte tänka mig en enda arab i dag som skulle vilja föreställa sig en sådan olycka, inte minst på grund av att de politiska myndigheterna blir allt mer sekteristiska, trots att de är valda.

Det år som gått gav Ariel Sharon möjlighet att uppnå målet att göra sitt kolonialkrig till en del av "kriget mot terrorismen". Det gav också al-Qaida möjlighet att utsträcka sitt våld till att omfatta fler arabländer. Jordanien lades till Egypten. Ve dem av oss som nu är inneslutna i den enorma militärmaskin som sträcker sig över hela Mellanöstern. Varför, frågar irakier mig ibland, befinner sig amerikanska trupper - från flygvapnet eller armén - i Uzbekistan? Och i Kazakstan och Afghanistan, i Turkiet och Jordanien (och Irak) och i Kuwait och Qatar och Bahrain och Oman och Jemen och Egypten och Algeriet (det finns en enhet amerikanska specialstyrkor med bas nära Tamanrasset, som samarbetar med samma algeriska armé som var inblandad i massakrer på civila under 1990-talet).

Ta bara en titt på kartan så ser du i själva verket amerikanerna på Grönland och Island och i Storbritannien och Tyskland och forna Jugoslavien och Grekland - där vi förenas med Turkiet. Hur uppstod denna järnridå från iskalotten till Sudans gränser? Vad är syftet med den? Detta är de avgörande frågor som bör uppta var och en som försöker förstå "kriget mot terrorismen".

Och bombarna, då? Var kommer de ifrån, dessa arméer av självmordsbombare? Vi är fortfarande besatta av Usama bin Ladin. Lever han? Ja. Men har han någon betydelse? Det är mycket möjligt att han inte har det. För han har skapat al-Qaida. Monstret har fötts. Att slösa bort våra miljoner på att leta efter personer som bin Ladin är ungefär lika meningslöst som att arrestera kärnfysiker efter att atombomben uppfunnits. Den är med oss.

Och så länge vi inte ägnar oss åt de verkliga problemen i Mellanöstern, lidandet och orättvisorna i regionen, kommer al-Qaida att fortsätta att vara med oss. Mitt år började med en massiv explosion i Beirut, bara 400 meter från där jag befann mig, när en bomb dödade den före detta premiärministern Rafiq Hariri. Det fortsatte den 7 juli när en bomb sprängdes två tunnelbanetåg efter mitt på Piccadilly-linjen. Å, den farliga värld som vi nu lever i. Jag förmodar att vi alla tvingas göra våra personliga val i dessa dagar. Jag väljer att inte låta 11 september 2001 förändra min värld. Bush kanske tror att 19 arabiska mördare förändrade hans värld. Men jag tänker inte låta dem förändra min. Jag hoppas att jag har rätt.

Robert Fisk