ÅSIKT

SJÄLV-CENSUR

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att en ockupationsmakt försöker påverka medierapporteringen om oc-kupationen är självklart. Att Johannes Wahlström påstår det i artikeln med den hårdvinklade titeln "Israels regim styr svenska medier" i Ordfront magasin (nr 12/05) är alltså inte särskilt upprörande. Artikeln, som magasinets redaktör Johan Berggren har bett om ursäkt för, anklagades genast för att vara konspirationsteoretisk. Felet med den ligger dock på ett annat plan.

Wahlström uppger till exempel att Rafael Harpaz, informationsansvarig vid israeliska ambassaden, besökte TT:s redaktion i Stockholm bara för att säga att den israeliska regeringen har "noggrann koll på den svenska pressen". Efter det uppmanar han alla judiska församlingar i Sverige att "lusläsa" alla tidningar och sen ihärdigt mejla och ringa om något inte är till Israels fördel - något som de också gör. Harpaz har inte dementerat uppgiften, men den går ändå inte att värdera eftersom den saknar källa. Det är samma sak med i stort sett allting i artikeln; mycket är sannolikt och föga förvånande, men det framgår inte varifrån Wahlström hämtat sina fakta. De enda källor som finns namngivna är de journalister som intervjuas och då glider Wahlström mellan sina egna tolkningar och deras uttalanden. Ur den aspekten blir artikeln värdelös.

Nu påstår dessutom två av de intervjuade, den tidigare tv-korrespondenten Peter Löfgren (Expressen 13/1) och DN-korrespondenten Lotta Schüllerqvist (Dagens Nyheter 14/1), att en del av det de sagt inte är korrekt återgivet. Så är det säkert, men det handlar möjligen mer om övertolkningar än om rena falsarier. Wahlström påstår till exempel att Löfgren jämställer svårigheterna att rapportera från de ockuperade

områdena med att arbeta som journalist i diktaturer. I Expressen säger Löfgren att det finns vissa likheter. När Löfgren sa upp sig som korrespondent för att han inte ville stå och bara läsa upp israeliska nyhetskommunikéer, förstår man att det är villkor som de israeliska myndigheterna försöker påtvinga journalister - även om just Löfgren stod emot.

Ansvaret faller tungt på Johan Berggren. Innan han bestämde sig för att publicera en artikel i ett sådant känsligt ämne skulle han ha krävt källhänvisningar till samtliga faktauppgifter och själv kollat dem tre gånger. Självklart hade han skyldighet att låta de intervjuade godkänna sina egna citat. Och vissa generaliserande påståenden kunde han avfärdat rakt av. Visst har, som Wahlström skriver, de israeliska myndigheterna ett stort inflytande över journalisternas arbetssituation, men trots det finns det de som åker till såväl Israel som de ockuperade områdena och skriver utan tillstånd.

Kritikerna av Israels ockupationspolitik har inte råd med den här typen av misstag. Nu används Ordfrontartikeln för att sjabbla bort själva sakfrågan, nämligen att det är problematiskt att rapportera från Mellanöstern. Det blir än mer tabu att diskutera den resursstarka proisraeliska opinionsbildning som även finns i Sverige. Det blir än svårare att påtala problemet att Israelkritik alltför ofta jämställs med antisemitism.

Det hade varit intressantare om Johannes Wahlström hade gjort en me-

dieanalys av vad som faktiskt sägs och skrivs om oc-kupationen. Han borde också ha gjort en jämförelse över tid. Det är fortfarande så att det palestinska våldet skildras mer ingående än det israeliska och att ett israeliskt liv anses mer värt än ett palestinskt - när man talar om "terrorismen" i Mellanöstern är det aldrig Israel som avses. Men nyhetsrapporteringen är ändå betydligt mer balanserad nu än för tio år sedan, vilket vi bland andra kan tacka just Peter Löfgren för. Och detta trots att regeringen Persson gjort höger om i sin Mellanösternpolitik; ett lands utrikesrapportering brukar annars följa regeringspolitiken, oavsett om regeringen och medierna har divergerande ideologisk hemvist.

Samtidigt bekräftar den efterföljande debatten delvis just det som Wahlström vill visa, till exempel när Schüllerqvist i ett mejl (se www.ordfront.se) menar att USA:s oreserverade stöd till Israel i FN-omröstningarna är en fråga för DN:s Amerikakorrespondent och inget för henne att skriva om. När människorättsförbrytaren Ariel Sharon tar hem propagandapoäng på att Göran Persson åker till det nyöppnade israeliska Förintelsemuseet tillsammans med fyrtio andra regerings- och statsöverhuvuden, menar Schüllerqvist att det är en sak för DN:s hemmaredaktion. Hon lägger alltså över ansvaret på andra för att själv slippa ta ett kontroversiellt helhetsgrepp.

Detta är snarare ett exempel på att det är en journalistisk självcensur som präglar nyhetsrapporteringen från Mellanöstern, än på att Schüllerqvists arbetsgivare efter diktat av den israeliska regeringen ska ha infört ett förbud mot en viss sorts rapportering. Vad denna självcensur beror på kunde vara föremål för en intressant analys, men efter det här kommer det nog att dröja innan någon - i synnerhet Ordfront magasin - vågar ta i frågan.

Johan Berggrens ansvar är dubbelt. Det värsta Ordfront magasin kan göra nu är att släppa politiskt känsliga frågor i hopp om att bli godkända av mittfåremedia. Självcensuren får inte drabba alla. Ska det finnas någon vits med Ordfront magasin måste den i varje nummer ha artiklar som borgerligheten - och vänstern - upprörs över och nagelfar. Men innehållet ska klara granskningen.

Åsa Linderborg