ÅSIKT

Nu blir Bamse trött...

Petter Lindgren följer en nalle in i medelåldern

1 av 2
Bamse möter Golem i senaste numret av Bamse, tecknad av Kenneth och Kerstin Hamberg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

"Det upprepar sig nämligen alltid att en fullkomligt främmande människa, skägglös, med gul ansiktsfärg, kommer gående i riktning från Altschulgasse, höljd i gammalmodiga, urblekta kläder, med taktfast, egendomligt stapplande gång, som om han varje ögonblick vore färdig att falla framstupa."

Så beskrivs Golem, den konstgjorda människan, ömsom vegeterande, ömsom okontrollerat våldsam, i Gustav Meyrinks skräckroman Golem från 1915 (här i översättning av Ernst Klein).

Beskrivningen skulle kunna ligga till grund för den Golem som terroriserar Prags gator i årets första nummer av Bamse, i Bamse och Golem, tecknad av Kenneth och Kerstin Hamberg, skriven av Susanne Adolfsson.

"Golem är stor, men inte så snabb", konstaterar Lille Skutt, som tillsammans med Bamse och Skalman befinner sig på plats i den autentiskt tecknade tjeckiska huvudstaden. Allt ordnar sig naturligtvis, Golem sövs ner av Skalman och bärs sedan upp på en synagogas vind av Bamse som laddat sig med dunderhonung. På vägen får vi lära oss en hel del om Prag och den legend som ligger till grund för berättelsen. Golem är hebreiska och betyder "formlös massa", upplyser Skalman.

Bamsetidningens formel känns igen, en vänlig men lite ålderdomligt fostrande blandning av fiktion och fakta som fortfarande sticker ut bland de serietidningar som riktar sig till yngre läsare. Ibland blir det sympatiskt och helgjutet, som i serien om Golem eller i förra årets temanummer om Indien som innehöll såväl recept på currygrytor som indiska lekar och en tecknad lektion i religionshistoria. Ändå ger tidningen oftast ett intryck av att mala på tomgång, tyvärr. De slentrianmässigt inströdda sidorna med knep och knåp skiljer sig knappast från liknande sidor i andra tidningar. Utgivningstakten är hög (18 nummer per år) vilket märks, inte minst i seriernas alltmer strömlinjeformade pennföring och enformiga layout.

Att det faktiskt var bättre förr, bevisar den parallellt men sparsamt utkommande (två nummer per år) Bamses äventyr, innehållande repriser från tidigare årgångar. Här finns den uppfriskande visuella variation jag saknar i huvudtidningen. Ibland blir det rent av en smula experimentellt, som i Tony Cronstams fina Bamse och tågrånarna (Bamses äventyr nummer 1 från 2004).

Också tidningens tilltal har blivit mer förutsebart och utslätat med åren. Det menar åtminstone Helena Magnusson i sin nyligen utgivna doktorsavhandling om svenska serier för barn, Berättande bilder (Makadam). "Det som saknas är den bakomliggande rösten som gjorde tidningen till en enhet och skapade förutsättningar för en givande läsarkontakt", skriver Magnusson.

Kanske är det inte så konstigt att tilltalet förändrats eller till och med uteblivit. Bamses skapare, tecknaren Rune Andréasson, stod länge, fram till pensioneringen 1990, bakom det mesta som skedde i tidningen. Han ritade, skrev manus och besvarade läsarnas frågor, ofta med hjälp av skissartade teckningar.

"Vi är två tjejer på 9 år som tycker att Teddy [Bamses son] ska drunkna eller dö på något annat sätt", lyder en av insändarna på brevsidan i Bamse nummer 11 från 1986, författad av Carolina och Veronica i Nacka. "Det låter hemskt. Vad tycker ni andra om Teddy?", svarar Andréasson. På samma sida berättar han att Norge och Island meddelat att de tänker döda hundratals valar i forskningssyfte, vilket åtföljs av en indignerad teckning där Skalman säger att valarna nog går att sälja ändå, åtminstone för Krösus Sork, Bamsevärldens sinnebild av den giriga kapitalismen. Liksom Svenska Mad var Bamse under dessa år en tidning som ofta tog ställning i politiska frågor.

Trots sina förmenta vänstersympatier betonar Andréasson själv Bamses karaktär av produkt, menar Magnusson, "en produkt som just han, Rune Andréasson, står bakom och bestämmer över". Utan tvekan har Bamse blivit en mycket framgångsrik kommersiell produkt, och visst går det att dra paralleller till Walt Disneys imperium, vars upphovsman i likhet med Andréasson lämnade över verksamheten åt ängsligt köpslående och varumärkesvårdande efterträdare. "Bamse har blivit ett koncept", skriver Magnusson.

Själv stöter jag på det där konceptet dagligen. Utan att jag egentligen vet hur det har gått till dräller mitt hem av Bamseprylar. Bamsetidningar, Bamsefilmer, Bamsepussel, Bamsedockor, Bamsetandborstar och Bamsetandkräm. Efter besök på vårdcentralen kommer barnen hemsläpande med Bamseklistermärken. Hur hamnade dessa klistermärken hos sjukvården? Ingen vet, förmodligen. Man skulle kunna bli paranoid för mindre, men naturligtvis rör det sig bara om ett exempel på vital och heltäckande marknadsföring.

Dessutom gillar ju barnen produkten. Medan jag själv ofta suckar åt den tunna intrigen i berättelserna om Bamse. En fara hotar, hemma eller i främmande land, och den ständigt lika vänlige ("Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll") nallebjörnen ger sig ut med sina djurvänner för att möta denna fara. Som aldrig är någon verklig fara, eftersom Bamse alltid kan äta en burk dunderhonung och bli superstark, och eftersom Skalman alltid kan trolla fram någon häpnadsväckande uppfinning ur skalet, en tidsmaskin eller en flaska "XYZ-saft" som hjälper mot allt.

Jag suckar, medan barnen gåtfullt nog tycks finna sig i det hela. Antagligen är det upprepningen och igenkännandet som är själva poängen eller njutningen, enligt deras sätt att se det. Och visst måste det finnas en njutning i att veta att det alltid slutar med pannkakor hemma hos farmor på Höga berget, liksom det för oss vuxna känns tryggt att veta att Sjörapporten alltid slutar med Kemi fyr.

Samtidigt uppfattar jag något kusligt hos Bamsegestalten. Vad är han för något egentligen? En tvångsmässig hjälpsamhet på drift i ett landskap hela tiden avhängigt denna hjälpsamhet. Plötsligt ligger där rävarnas omkullvälta bil som måste vändas rätt, plötsligt ligger där, på andra sidan skogen, ett litet rike vars diktator måste störtas. Som om världen bara vore till för att bekräfta Bamses snällhet. Jobbar Bamse i själva verket åt CIA?

Kanske skulle man kunna beskriva Bamse som ett narrativt monster, eller som en Golem. Läs det inledande citatet ur Meyrinks roman och gnola samtidigt på Bamsemelodin och se vad som händer.

I år är det för övrigt 40 år sedan detta ludna nallemonster för första gången såg dagens ljus, i veckotidningen Allers 1966.

Petter Lindgren