ÅSIKT

Inte bara Auschwitz

Lisbeth Lindeborg om de ”glömda” dödslägren

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Då den tysk-judiske filosofen Theodor Adorno ifrågasatte om man kan skriva poesi ”efter Auschwitz” gjorde han – och även andra – Auschwitz till en synonym för förintelsen och för alla koncentrationsläger. Senare har också ihågkommandet av förintelsen i huvudsak kommit att koncentreras till en enda dag, årsdagen av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Utan tvivel är denna dag av samling den bästa lösningen för att inte glömma. Men för att förstå vad koncentrationslägren betydde för upprätthållandet av den fascistiska diktaturen och för kriget krävs kompletterande information.

Början till lägersystemet – en av Tredje rikets viktigaste infrastrukturer – gjordes med 59 koncentrationsläger under 1930-talet (däribland Dachau, Sachsenhausen, Buchenwald och Ravensbrück). Under kriget växte antalet läger ständigt. Ty vart och ett av de 23 stora stamlägren var omgärdat av ett nätverk av 40–50 mindre läger – ”Aussenlager” – sammanlagt 1 200. Många av dem var fabriker och verkstäder för rustningsindustrin. Fyra stamläger, Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka, var rena förintelseläger. Till skillnad från förintelselägren användes koncentrationslägren också som fängelser, arbetsläger och utbildningsläger för SS. Två av lägren var både förintelse- och koncentrationsläger: Auschwitz och Majdanek.

Därutöver fanns cirka tusen läger för enbart utländska tvångsarbetare, vilka hyrdes ut till landets stora industrier – samt hundratals läger för krigsfångar, kriminella och så kallade asociala. Dessutom fanns genomgångs- och uppsamlingsläger. Bara i östra Europa inrättades 900 tvångsarbetsläger för judar och 500 getton.

Ändå är alla läger inte kända. För en tid sedan uppmanades kommuner och små städer att söka sitt förgångna och berätta om det. Ty koncentrationen på de stora lägren har gjort att orter med små läger ”glömt” att även de var dödsbringande delar i terrorns nätverk.

Ett exempel är slottet Lichtenburg i staden Prettin vid Elbe nära Wittenberg. I informationen får besökarna veta att renässansslottet byggdes av Sachsens kurfurste August 1584 och att det är känt för sin kryddträdgård. Vi får också veta att Martin Luther gärna kopplade av i Prettin. Mellan 1811 och 1928 var slottet fängelse för politiska fångar och år 1933 blev Lichtenburg ett av Hitlers första koncentrationsläger som stod under direkt kontroll av SS.

Däremot har det varit obekant att Lichtenburg jämte Dachau intog en nyckelposition som testlaboratorium för hela det nationalsocialistiska lägersystemet från 1933 till 1945. Båda lägren stod under direkt kontroll av Theodor Eicke, huvudansvarig för koncentrationslägrens organisation, senare inspektör för samtliga koncentrationsläger och dessutom chef för SS ”Totenkopfverbände” (dödskalleförband). ”Eicke-skolans” syfte var att skapa ett tillstånd av ”absolut makt” – en kombination av terror och förintelse genom organisation.

Enligt forskaren Wolfgang Sofsky i hans standardverk Die Ordnung des Terrors: Das Konzentrationslager (1993) innebar ”absolut makt” organiserad makt, makt över liv och död, makt som totalitet och som självändamål. Nya klassifikationer av fångarna, vilket innebar upphävandet av gängse sociala klassificeringsmönster var ett sådant maktinstrument. Ständig bevakning av SS, hungerdiet, arbetstvång och bestraffningar, till exempel avrättning, var ett sätt att utöva absolut makt. Syftet med absolut makt, konstaterar Sofsky, är att framkalla absolut vanmakt.

Medan de stora lägren var som isolerade städer var de många små lägren kända för ortsbefolkningen; deras syfte var också att sprida skräck, tvinga människor till lydnad och bryta eventuellt motstånd.

Som utbildningsläger för SS och genom överflyttningen av en del av de 1 500 manliga och kvinnliga fångarna till andra läger efter 1939 förlorade testlägret Lichtenburg i betydelse. Efter kriget ”glömdes” koncentrationslägret Lichtenburg av DDR-ledningen. Först efter påtryckningar inrättades en permanent minnesutställning 1965. År 2001 bjöd stad och förbundsland ut Lichtenburg till privata investerare: ”praktfullt renässansslott med kyrka i nygotik lämpligt att göra om till lyxhotell”. Men ingen spekulant hörde av sig. I stället måste nu Lichtenburg och Prettin ta fullt ansvar för sitt förgångna. Den 27 oktober 2005 invigdes första delen av en ny och betydligt mer informativ utställning.

Lisbeth Lindeborg