ÅSIKT

Sverige agerade kraftfullt

Hans Hederberg svarar Mikael Nyberg

KULTUR

■ ■ I måndags reagerade Mikael Nyberg på dessa sidor på DN-journalisten Hans Hederbergs beskrivning av regeringens behandling av somaliesvensken Ahmed Yusuf.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ I dag svarar Hederberg på Nybergs kritik: "Efter hans senaste artikel i Aftonbladet lutar jag åt en annan förklaring. Han har ett politiskt syfte med det han skriver".

Mikael Nyberg svarar direkt.

Aftonbladet 23 januari 2006.
Aftonbladet 23 januari 2006.

■ ■ Sverige och utrikesminister Anna Lindh agerade vintern 2002 kraftfullt för att få FN att ompröva svartlistningen av svensksomaliska medborgare och öka rättssäkerheten i systemet. Linjen drevs så långt att USA ansåg sig tvunget att skriva till alla medlemmar i Säkerhetsrådet med uppmaningen att "i de starkaste ordalag" göra motstånd mot det svenska förslaget. Denna motsättning mellan Sverige och USA kallade jag i Dagens Nyheter (8/1) den skarpaste sedan Vietnamkrigets dagar. Min artikel väckte viss uppmärksamhet i andra tidningar och Sveriges Radios nyhetssändningar. Men för Mikael Nyberg (Aftonbladet 23/1) var det "ingen nyhet". Den statliga amerikanska rapport som jag byggde på hade han redan skrivit om - för drygt ett år sedan.

Visst hade han det. Det var bara det att han aldrig nämnde de uppseendeväckande uppgifterna om den svensk-amerikanska konflikten. När jag läste hans artiklar utgick jag från att han helt enkelt arbetat slarvigt och missat den passage i rapporten som redogjorde för incidenten. Men efter hans senaste artikel i Aftonbladet lutar jag åt en annan förklaring. Han har ett politiskt syfte med det han skriver: att visa att Sveriges regering och riksdag har agerat "fegt" - och det som inte passar in i den bilden passar inte heller in i hans artiklar. När han nu tvingas kommentera den svensk-amerikanska konflikten vintern 2002 gör han det med största motvilja och med ett förminskande, vilseledande språk ("Det är sant att utrikesdepartementet under Anna Lindhs ledning med viss energi grep sig an frågan och för en tid oroade Washington ...")

Hans tema, hans sammanfattande omdöme, är alltså att Sverige har agerat fogligt och fegt. Det är möjligt att det ligger något i hans karaktäristik - jag har inte undersökt Anna Lindhs sista tid som utrikesminister och de följande åren med Laila Freivalds och har inte yttrat mig om den perioden - men hans sätt att argumentera inger inte förtroende. Han påstår att jag har "fel" när jag skriver att den enda realistiska vägen för svensksomaliern och andra som hamnat på listan efter förslag från USA är att övertyga de amerikanska myndigheterna om sin sak. Ett kanadensiskt exempel, fallet Hussein, skulle enligt Nyberg visa på andra möjligheter för en stridbar nation, och att jag inte nämner exemplet skulle bero på att jag "retuscherat bort" det ur min berättelse. Nyberg vill få det att framstå som att Kanada alldeles på egen hand och i nationell suveränitet upphävde sanktionerna mot Hussein.

nn Det är en falsk framställning. USA spelade självfallet en avgörande roll även i detta fall. Säkerhetsrådets sanktionskommitté strök Hussein från sin lista den 8 juli 2002 - i ett beslut där USA deltog som permanent rådsmedlem med vetorätt.

Hans Hederberg