ÅSIKT

Tortera - om ni måste

GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

KULTUR

PETTER LARSSON ser en viktig film om verkligheten bakom taggtråden i Guantánamo.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Ur "Gitmo".
Ur "Gitmo".

I februari 2002 utfärdade George W Bush ett direktiv som gav de amerikanska trupperna order att behandla tillfångatagna al-Qaida-medlemmar och talibaner humant och i enlighet med Genèvekonventionen - i den utsträckning det är lämpligt och överensstämmer med militära behov.

Gör vad ni vill - om ni måste.

Denna skumgummifras ekar i olika varianter gång på gång i Tarik Salehs och Erik Gandinis reportagefilm om Guantánamo, Gitmo, som hade svensk premiär på Göteborgs filmfestival i lördags.

I praktiken betyder det att hetsa med hundar, förhöra med huva, kyla ned fångar, tvinga dem att stå eller sitta i obekväma ställningar och så vidare. Och, enligt fångarnas vittnesmål, direkt misshandel, hot och sexuella trakasserier.

Det är just detta glapp mellan fluffig retorik och smutsig praktik som Saleh och Gandini utforskar i sin granskning av vår tids mest paradigmatiska rättsskandal.

Det är ingen ensidig propagandafilm, som bara är ute efter att driva hem en poäng. Det är ställningstagande journalistik, saklig, klar och klargörande. I ett läge där den mesta svenska utrikesbevakningen utgår ifrån tredje, fjärde, femtehandsinformation hämtad från byråer och där den offentliga debatten på kultur- och ledarsidor ofta mer rör vilken förbrytlig svensk skribent som skrivit vad än vad som faktiskt sker, är det en lättnad att se någon som är på plats, kör upp mikrofonen i ansiktet på militär X och ställer konkreta frågor. Det är så journalistik är tänkt att vara.

Här avtäcks, undan för undan, ett politiskt landskap där också ett språkligt, begreppsligt krig pågår, där bristen på exakthet blir ett verktyg för övergrepp. Krigsfångar kallas "illegal combatants", legoknektar kallas "private contractors", tortyr kallas "förstärkt förhörsteknik".

Så får vi soldater som inte är soldater, som "förhör" terrorister som varken är brottslingar eller fiendesoldater i ett fängelse utanför lagen i ett krig som aldrig tar slut.

Utan att dra några andra paralleller mellan olika krig, så är just denna begreppsliga upplösning typisk för krigssituationer. Eftersom vi definitionsmässigt är de goda, måste våra onda handlingar skrivas om. Jag möter det igen i den danska dokumentären Ondskabens anatomi, där Ove Nyholm varvar brutalt avslöjande intervjuer med serbiska och nazityska krigsförbrytare med sina egna betydligt mindre intressanta filosofiska funderingar och på så vis slarvar bort ett riktigt bra material. När de tyska insatsgrupperna mördade över en miljon judar, romer, kommunister och andra civila folkfiender på östfronten talade man aldrig om utrotning. Utan om att "rensa" eller, mer militärt, "säkra" ett område.

Om de språkliga glidningarna är ett slags skydd, så är tystnaden ett annat. Ett av Salehs och Gandinis genidrag är att visa också icke-svaren.

När lägervakterna på Guantánamo närmar sig något känsligt avbryts de av en censor. Befälen svarar med floskler och vidarehänvisningar. De före detta soldaterna har skrivit på avtal om tystnadsplikt.

Om natten, när det är tyst, kan man på några hundra meters håll höra fångarna skrika. Närmare än så kommer man aldrig.

Märkligare är att de fångar som släppts inte heller berättar så mycket. (I Mehdi Ghezalis fall är det begripligt. Han misstänkliggjordes ju öppet av svenska journalister i samband med att han släpptes fri - de får en välförtjänt släng i filmen.)

För att få reda på något om Guantánamo tvingas Saleh och Gandini gå vägen om Irak. Genombrottet kommer när de får kontakt med en avdankad förhörsledare/torterare från Abu Ghraib och den före detta befälhavaren på fängelset Janis Karpinski. Med rå saklighet beskriver förhörsledaren de lagliga tortyrmetoderna. Och Karpinski, som fick bära hundhuvudet efter skandalen, tar emot i sitt hem och berättar hur tekniken från Guantánamo exporterats till Irak. Utan hennes godkännande, säger hon förstås.

Så visar det sig att systemet ändå läcker lite. Med tålamod och rätt frågor kan man pussla samman bit för bit av vad som sker bakom taggtråden.

Petter Larsson (kultur@aftonbladet.se)