ÅSIKT

”24” inte bara populär tv-serie

Slavoj Zizek om agenter, terrorister och lögnerna i "24".

KULTUR

I kväll, onsdag, startar den

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

femte säsongen av den fenomenalt framgångsrika tv-serien 24. Varje säsong består av 24 entimmesavsnitt och hela säsongen skildrar händelserna under ett enda dygn.

Kiefer Sutherland som agent Jack Bauer i ”24”.
Foto: Fox
Kiefer Sutherland som agent Jack Bauer i ”24”.

Storyn i den nya serien handlar om den Los Angeles-baserade antiterroristenheten CTU:s desperata försök att förhindra en terroristaktion av katastrofal omfattning och handlingen fokuserar på enhetens agenter, Vita huset och de misstänkta terroristerna.

Det faktum att serien utspelar sig i "realtid" skapar en stark känsla av brådskande angelägenhet, vilket understryks av en tickande klocka som hela tiden syns i bild. Denna dynamik förstärks genom diverse tekniska konstgrepp, från användandet av handkamera till dubbla tv-bilder som visar vad de olika karaktärerna har för sig samtidigt.

Nästan en tredjedel av varje avsnitt utgörs av reklamavbrott, vilket bidrar till känslan av brådskande angelägenhet: avbrotten ingår i den timslånga tidsmässiga kontinuiteten. Låt säga att klockan på tv-skärmen visar 07.46 före avbrottet; vi återkommer då till serien när klockan visar 07.51 - en tidrymd som motsvarar avbrottets verkliga längd, som om man hade avbrutit en livesändning. Det är som om kontinuiteten i handlingen är så angelägen att den inte ens kan avbrytas för reklam.

En sådan känsla av brådska har en etisk dimension. Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden; att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna. CTU-agenterna, liksom deras motståndare terroristerna, lever och handlar i en skugglik miljö som inte omfattas av lagen, och gör saker som "helt enkelt måste göras" för att rädda våra samhällen från terrorismens hot. I det som måste göras ingår inte bara att tortera terrorister när de tillfångatas, utan till och med att tortera medlemmar av CTU eller deras närmaste släktingar om de misstänks för att ha kopplingar till terrorister.

Bland dem som torteras under fjärde säsongen återfinns försvarsministerns svärson och son (i båda fallen med ministerns fulla vetskap och stöd) samt en kvinnlig medlem av CTU som felaktigt misstänks för att ha vidarebefordrat information till terrorister. (När hennes oskuld uppenbaras ombeds hon återgå till arbetet med omedelbar verkan, vilket hon accepterar.) CTU-agenterna har ju, när allt kommer omkring, att göra med just den sorts "tickande klocka"-scenario som juridikprofessorn vid Harvard Alan Dershowitz åberopade för att rättfärdiga tortyr (varför ska man inte tortera någon som vet var en bomb är placerad, en bomb som snart kommer att döda hundratusentals människor?).

Agenterna behandlar sig själva som förbrukningsvaror, redo att sätta sina liv på spel om det kan bidra till att förhindra en attack. Jack Bauer, agenten och huvudpersonen som spelas av Kiefer Sutherland, förkroppsligar denna attityd. Han inte bara torterar andra utan tolererar också att hans överordnade sätter hans eget liv på spel.

I fjärde säsongen går Bauer med på att lämnas ut till Kina som syndabock för en hemlig CTU-operation som resulterade i en kinesisk diplomats död. Han vet att han kommer att bli torterad och få livstids fängelse men lovar att inte säga någonting som skulle kunna skada amerikanska intressen. När USA:s expresident informerar honom om att någon har gett order om att han ska mördas, fejkar hans två närmaste CTU-vänner hans död. Såväl terrorister som CTU-agenter agerar som exempel på det som den politiske filosofen Giorgio Agamben kallar homo sacer - personer som ostraffat kan dödas eftersom deras liv, i lagens ögon, inte längre räknas. Även om de fortsätter att verka som ombud för den juridiska makten, så begränsas deras handlingar inte längre av lagen. Det är här som vi stöter på tv-seriens ideologiska lögn: trots CTU:s skoningslöshet är organisationens agenter, i synnerhet Bauer, varma människor - kärleksfulla, intrasslade i vanliga människors känslomässiga dilemman.

24 bör inte ses som en enkel, populär skildring av den sorts problematiska metoder som USA tillgriper i sitt "krig mot terrorismen". Mycket mer än så står på spel. Minns lärdomen från Apocalypse Now. Kurtz figur är inte en kvarleva från något barbariskt förflutet. Han var den perfekta soldaten, men på grund av sin överidentifiering med militären kom han att förkroppsliga systemets excesser och blev till ett hot mot själva systemet.

Problemet för de makthavande är hur de ska få människor att utföra det smutsiga arbetet utan att de förvandlas till monster. Detta var Heinrich Himmlers dilemma. När SS-chefen ställdes inför uppgiften att mörda Europas judar intog han attityden hos "någon som måste göra det smutsiga jobbet". Filosofen Hannah Arendt beskriver i sin bok Eichmann in Jerusalem (Den banala ondskan) hur nazistiska bödlar gjorde för att stå ut med de fasansfulla handlingar de utförde. De flesta var väl medvetna om att de gjorde saker som innebar förödmjukelse, lidande och död för deras offer. Deras utväg bestod i att säga, inte "Vilka ohyggliga saker jag gjorde mot människor!", utan i stället "Vilka ohyggliga saker jag tvingades bevittna i samband med att jag fullgjorde mina plikter, och hur tyngd var jag inte av denna svåra uppgift!" På detta sätt lyckades de vända upp och ner på logiken i att motstå frestelser: den frestelse som skulle motstås var medlidande och sympati i närvaron av mänskligt lidande, frestelsen att inte mörda, tortera och förödmjuka.

Det fanns ytterligare ett "etiskt problem" för Himmler: hur se till att bödlarna, samtidigt som de utförde dessa fasansfulla gärningar, bevarade sin mänskliga värdighet? Hans svar var Krishnas budskap till Arjuna i Baghavad-Gita (Himmler bar alltid en skinnbandsupplaga i fickan): handla med inre distans; bli aldrig helt engagerad.

Däri ligger också 24:s lögn: att det inte bara är möjligt att bevara sin mänskliga värdighet samtidigt som man utför dessa terrorhandlingar, utan också att om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet. Parallellen mellan agenternas och terroristernas beteende understödjer denna lögn.

Men om en sådan distans faktiskt är möjlig? Om människor verkligen begår fasansfulla handlingar som en del av sitt arbete samtidigt som de förblir kärleksfulla makar, goda föräldrar och nära vänner? Som Arendt säger: det faktum att de lyckas bevara ett mått av normalitet samtidigt som de begår sådana handlingar utgör den slutliga bekräftelsen på deras moraliska depravation.

Vad ska man då säga om reaktionen på dessa hårklyverier? Vissa hävdar att USA nu åtminstone är mer öppet och mindre hycklande i fråga om sitt beteende mot misstänkta terrorister. På detta bör man svara: "Om det bara är det som USA:s representanter menar, varför berättar de det då för oss? Varför fortsätter de inte att göra detta i tysthet, som de hittills har gjort?" Utmärkande för mänskligt tal är skillnaden mellan det uttalade innehållet och själva handlingen att uttala det. Föreställ er ett par som har en underförstådd överenskommelse om att de får ha diskreta utomäktenskapliga affärer; om mannen helt plötsligt öppet berättar för sin fru om en affär så skulle hon ha goda skäl att undra varför han gjorde det. Handlingen att offentligt avslöja någonting är aldrig neutral; den påverkar själva det rapporterade innehållet.

Samma sak gäller för USA:s medgivande om att det använder tortyr. När vi hör människor som Dick Cheney göra uttalanden om nödvändigheten av tortyr, bör vi fråga oss varför han har beslutat att göra ett offentligt uttalande om det. Frågan som bör ställas är: Vad är det i detta uttalande som har fått talaren att bestämma sig för att offentliggöra det? Detta är 24:s verkliga problem: inte innehållet i sig utan det faktum att man öppet berättar det för oss. Och det är en sorglig indikation på en djupgående förändring i våra etiska och politiska normer.

Slavoj Zizek

Fotnot:

Slavoj Zizek