ÅSIKT

Anpassning eller revolution?

8 mars – var står vi i dag? TIINA ROSENBERG om spänningen mellan jämställdhetspolitik och feminism

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap på Lunds universitet.
Foto: Mats Strand
Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap på Lunds universitet.

Över min tonårssäng svävade Angela Davis med ett stort afroburr och med ett imponerande budskap om nödvändigheten av ett politiskt engagemang. Hon var aktivist och vänsterintellektuell, feminist och hör och häpna, lesbisk, även om det skulle dröja länge innan hon kom ut ur garderoben. Hur många politiskt engagerade kvinnor har inte utelämnat detta lilla aber om sin sexuella hemmahörighet utanför den heterosexuella normen? Även de rörelser som på 1970-talet berömde sig som progressiva hade svårt att ta till sig homosexuella av det ena eller det andra könet. Ännu svårare blev det med otydliga kön.

Angela Davis kopplade ihop kvinnoförtrycket med ras och klass. Där kunde hon falla tillbaka på den allians amerikanska kvinnosakskvinnor tidigt gjort med antislaverirörelsen. Det är alltid bra att kunna sin historia. På det hela taget har feminister genom tiderna sökt sätta sin bärande analyskategori kön i relation till andra former av förtryck. Numera är den internationella kvinnodagen en brett upplagd dag för uppmärksammandet av kvinnofrågor, men ursprungligen tillkom kvinnodagen på initiativ av Den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen, som 1910 beslöt att instifta en internationell kvinnodag. Den tyska socialisten Clara Zetkin tog initiativet: ”I samförstånd med proletariatets klassmedvetna, politiska och fackliga organisationer föranstalta de socialistiska kvinnor i varje land en kvinnodag, som i första hand tjänar till agitation för kvinnorösträtten. Denna fordran må belysas ur socialistiska synpunkter och i sitt sammanhang med hela kvinnofrågan. Kvinnofrågan må givas internationell karaktär och förberedas väl.”

Vi har under de senaste åren sett en kraftmätning mellan två inriktningar som kan rubriceras som en svensk jämställdhetsfeminism och en mer internationellt och intersektionellt inriktad feminism. Termen intersektionalitet innebär i korta ordalag att kön samverkar med flera andra kategorier, exempelvis etnicitet, klass och sexualitet. Jämställdhetsfeminismen arbetar inom ramen för den befintliga samhällsstrukturen och hoppas på en grundläggande strukturell förändring på sikt i ett politiskt och ekonomiskt system som alltid förvägrat kvinnor makt.

I den lesbiska feminismens tradition har analysen av kön alltid varit kopplad till sexualitet, och då specifikt till heterosexualitet, som ett socialt sett obligatoriskt system. I den klassiska antologin Off our backs från 1980 ställde Carol Ehrlich frågan om hur mycket kvinnorörelsen förändrats mellan 1970 och 1980. Inte mycket, tyckte hon. ”På den tiden anklagades kvinnorörelsen ofta”, skriver Ehrlich, ”för att till största delen bestå av vita medelklasskvinnor, vilket var sant. Lite senare anklagades den dessutom för att vara heterosexistisk, vilket var alldeles sant.” Så småningom mopsade feminismens minoriteter upp sig, men har ända fram till våra dagar arbetat på den feministiska majoritetens villkor. Många har valt att hålla sig till sina egna grupper, andra har vågat försöket att närma sig den feministiska huvudfåran för att där få på käften. ”Alla vi som var engagerade i kvinnorörelsen i början av 70-talet har nog ärr efter striderna mellan lesbiska och icke-lesbiska”, skriver Ehrlich.

Det är analytiskt och politiskt svårt att skilja vad som handlar om kön, klass, sexualitet eller etnicitet. Rättviseteoretikern Iris Marion Young försöker visa en framkomlig väg att försöka tala om gruppen kvinnor (eller andra grupper) genom att betrakta dem som en serialitet. Kvinnor är ett seriellt kollektiv som kan bilda grupper med specifika mål. Feministisk teori och politik ägnar sig just åt de seriella förutsättningarna. Som individer kan vi ingå i många olika serier, vilka vi varken bör eller kan bortse ifrån. Det problematiska är dock att serierna är hopkopplade, och frågan kvarstår om det omöjliga i att utelämna vissa maktaxlar på bekostnad av andra.

Det som i Sverige kallas för feminism heter i de övriga nordiska länderna jämställdhet. Dessa två termer används här hemma i de flesta sammanhang synonymt medan det i själva verket finns en inneboende spänning mellan dem. Jämställdhet representeras framför allt av den till stat och nation knutna politik som gjort livet något mer uthärdligt för hjältinnan i jämställdhetsberättelsen: den heterosexuellt gifta arbetande modern. Feminismen däremot består av en samling emancipatoriska teorier som i de allra flesta fall förespråkar en frigörelse från de strukturer (heterosexuella kärnfamiljer, äktenskap etc) som jämställdhetspolitiken har en tendens att slå vakt om och även i vissa fall cementera.

Detta innebär inte att jämställdhetspolitiken behöver uppfattas som antifeministisk, men det kan vara bra att ha denna spänning i åtanke när en del feminister börjar gnissla tänder. Och för den som händelsevis dristar sig till att läsa feministiska texter kan det bli en överraskning att det där inte i någon nämnvärd utsträckning predikas heterosexuell parbildning med därtill hörande förväntningar på uppdelade könsroller som sedan ska stå som mall för föräldraskap och familjebildning. Det är snarare motsatsen som står skriven i feministisk standardlitteratur. Jämställdhetsfeminismen vill ha omstruktureringar till kvinnors fördel, medan de flesta feministiska teorier har betydligt radikalare anspråk på nya och alternativa strukturer.

Det är där skon klämmer: anpassning eller revolution? Och det är ju som bekant ingen liten fråga för den som stuckit ut hakan i vardagspolitiken. Där finns ingen större användning för frasradikaler utan där gäller det att komma med konkreta förslag oftast beträffande just de kvinnor och män som inte läste någon feministisk litteratur innan de gifte sig. Och när allt gått på tok måste samhället skynda till undsättning. Eftersom den heterosexuella parbildningen av någon för mig okänd anledning är den vanligaste modellen måste politiken också tillhandahålla förslag för att transportera dessa par genom livet utan att de slår ihjäl varandra och att de dessutom ska komma ihåg att diska varannan tallrik var.

Tiina Rosenberg (kultur@aftonbladet.se)