ÅSIKT

Måttfulla & anspråkslösa

ÅSA LINDERBORG om giriga direktörer, Doddes sillveckor - och retoriken som ska få oss andra att dra åt svångremmen

1 av 4 | Foto: LOTTE FERNVALL
Lars-Eric Petersson.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att döma av hans uppträdande känner sig Lars-Eric Petersson segerviss där han står inför skranket i Stockholms tingsrätt. Till den samlade pressen säger han sig vara övertygad om att allt gick rätt till i Skandias styrelse både vad gäller lyxrenoveringen av patriciervåningen på Strandvägen och bonus- och pensionsavtalet. Den här typen av avtal är nödvändiga, säger han, för annars tappar man de dugligaste. Svenska företag konkurrerar trots allt med en "transnationell miljö". Kanske känner han inte till att hans internationella kollegor med motsvarande avtal är lika ifrågasatta.

Just nu är det Lars-Eric Petersson som personifierar kapitalismens roffarmentalitet. Nyss var det Percy Barnevik. Om några veckor är det någon annan. Det var dock inte länge sedan som ekonomijournalisterna och en och annan forskare skrev insmickrande artiklar och böcker om näringslivets toppar där ett genomgående tema var deras anslående "anspråkslöshet".

I biografin Percy Barnevik från 1998 beskrivs ABB:s förre vd och ordföranden i Investor som ytterst modest. Det intygas att "anklagelser om girighet inte riktigt vill fastna". Författarna skriver att han "står över den rena oegennytta som många andra direktörer förknippas med, och som främst kommit att avspeglas i de hårresande fallskärmsavtalen". Själv sa Barnevik: "Jag arbetar inte för pengar, prestige och allt det där. Att skapa något bestående är vad allt kokar ner till."

Fyra år senare kom avslöjanden om ett pensionsavtal som närmade sig miljarden. Astronomiska belopp även i ett internationellt perspektiv.

Näringslivets män har alltid beskrivit sig själva som måttfulla och anspråkslösa, vilket är en av den antika filosofins fyra kardinaldygder. De andra tre är mod, vishet och rättrådighet. Än i dag anses en stor man, oavsett om han leder länder eller företag, behöva äga just dessa egenskaper.

Att vara "modig" handlar dock inte längre om tapperhet i strid. Mod handlar snarare om att våga gå emot sina väljare och skära ner i statsfinanserna eller modet att våga flytta ett företag utomlands. Modet kompletteras alltid med dess endast skenbara motsats: att samtidigt våga vara försiktig - med sociala reformer eller nyinvesteringar.

En näringslivsman ska vara "handlingskraftig" också, och lite lagom "rastlös" så att börsresultaten inte låter vänta på sig. Det är naturligtvis skillnad på företagsägare och företagsledare, men båda typerna har tillskrivits samma dygder.

Tre år efter börskraschen i New York 1929, som orsakade global massarbetslöshet och fattigdom, tog den svenska stoltheten Ivar Kreuger sitt liv. Förtroendet för kapitalismen och dess företrädare var kört i botten. Samtidigt övertog socialdemokraterna regeringsmakten och markerade en ny sorts ledarskap: den folkvalde politikern som inte var född till vare sig makten eller den sociala positionen.

Borgarklassen, som fram till nu hade sett sig som samhällets självklara ledare, var hotad i grunden. Den behövde snabbt rehabilitera sitt rykte för att varken de själva eller den privata äganderätten skulle ifrågasättas. Medvetet satsade man därför på att bygga upp Industriledaren som den oumbärlige anspråkslöse samhällsmedborgaren. Ägande gjordes till ett inadekvat ord; låt oss hellre prata om "ansvar".

1980 sände SVT fyra långa intervjuer med Marcus "Dodde" Wallenberg. Intervjuaren var Lennart Hyland som redan inledningsvis får veta att Wallenberg inte tänker prata om Hyland agerar "skjutjärnsjournalist", för "då fångar du inte mitt intresse". Från sitt magnifika Täcka Udden berättar Wallenberg att han aldrig har ägt en plånbok eller pengar för eget bruk: "Ingen kommer att tro mig när jag säger det, men jag har levt i en kronisk sillvecka i hela mitt liv!" På Hylands fråga om han vet hur mycket pengar han äger, blir svaret: "Vad är pengar?" När den försynte Hyland närmar sig frågan om Wallenbergs "imperium" fräser den gamle mannen ifrån: "Jag har inget imperium!" Däremot är han "ansvarig" för några företag. Det är en helt annan sak.

När Dodde dog 1982 efterlämnade han "ansvaret" för nästan hälften av Sveriges alla industriarbetare. Enligt The Observer representerade Wallenberg det mest "anmärkningsvärda finansiella och industriella fåtalsvälde i världen". Dödsrunorna handlade dock om hans anspråkslöhet: det "för affärsmän normala penningbegäret tycks Marcus Wallenberg inte ha haft mycket av".

Erling Persson, Hennes & Mauritz grundare, lät spela Fattig bonddräng på sin begravning. I Handelsmännen beskrivs hans son Stefan som allt annat än någon odräglig rikemansson - ett tag hade han inte ens råd att bo i Sverige. Refaat El-Sayed säger att han alltid har varit ointresserad av pengar. Ingvar Kamprad - som med småländsk grandezza odlar sin anspråkslöshet på en miljardärsnivå - ifrågasätter i Bertil Torekulls hagiografi om han ens kan kallas rik.

Följdenligt gör näringslivet sig gärna lustigt över de uppkomlingar som fallit - och deras vanor. Axel Wenner-Gren och Anders Wall, för att bara nämna ett par namn, chikaneras just för att de inte kunde låta bli att offentligt visa att de tyckte om sina pengar.

Till bilden av näringslivets män hör också att de arbetar mycket mer än vi andra, det är därför de trots allt tjänar lite mer. "Åtta timmars arbetsdag har jag aldrig haft", säger Wallenberg till Hyland och inskärper att svenskarna måste jobba mycket mer än de gör. "Sätt mig i en förort och ge mig sex timmars arbetsdag, så dör jag i hjärtinfarkt", säger P G Gyllenhammar i en biografi. Om Barnevik sades att han aldrig sov mer än fyra timmar per natt. På ett vida spritt foto taget från en nattlig atlantflygning ser man hur han ensam sitter och jobbar när alla andra sover.

För att legitimera kapitalismen som samhällssystem har borgarklassen tvingats hålla sig med den här typen av retorik. Först gjorde man det för att markera sig mot den, som man menade, slösaktiga och lättjefulla adeln: pengar har man, dem visar man inte. Senare gjorde man det för att legitimera sig inför folkflertalet: kapitalismen alstrar inte makt och rikedom för några få - tvärtom skapar den välstånd åt alla. I socialdemokratins tidevarv blir den förmenta frånvaron av lyx näringslivets exemplum mot alltför omfattande reformer. Den som förespråkar att svångremmen ska dras åt måste naturligtvis själv påstå sig äta salt sill sju dagar i veckan.

Men även socialdemokraterna har haft anledning att framställa näringslivets män som anspråkslösa, för att försvara idén att näringslivets effektivitet ska vara överordnad frågan om makt- och ägandeförhållandena. Överklassen passar inte in i retoriken om det jämställda samhället och därför gör man enklast i att hävda att den egentligen inte finns, i alla fall inte så mycket. När Doddes pappa, häradshövding Marcus Wallenberg, avled 1943 hyllades han därför i Social-Demokrater för sin flärdfrihet och enkla livsföring - han var ingen man som berikade sig själv.

I dag, när journalistiken ser annorlunda ut än på Doddes och Hylands tid, när arbetslösheten är permanentad och klassklyftorna växer, är den här retoriken omöjlig - särskilt som de ogenerade bonussystemen är tillbaka med full kraft. Men när Marita Ulvskog häromdagen kritiserade det statliga LKAB för att de gett sin vd Martin Iverts ett guldkantat pensionsavtal, fick hon som vanligt höra att sossarna bara ska hålla käft om näringslivets inre angelägenheter.

Många upprörs med rätta över fallskärmar, bonussystem och pensionsavtal, inte minst som Svenskt Näringsliv deklarerat att de kommande löneförhandlingarna helst inte skall resultera i någonting för arbetarsidan. Men accepterar vi kapitalismen har vi egentligen ingen större rätt att moralisera över att vissa men inte alla är rika. Visst kan man raljera över de stackare som sitter på Strandvägen och låtsas tugga sill vecka ut och vecka in. Det verkligt upprörande är ändå att vi låter detta samhällssystem alls få fortsätta.

Åsa Linderborg (kultur@aftonbladet.se)