ÅSIKT

Outsiders

ZYGMUNT BAUMAN om människorna som rör sig över gränserna: de fattiga som väcker vår vrede och fruktan - och eliterna vi inte vågar utmana

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det nya tillstånd som kan beskrivas som "planetens fullhet" - globaliseringen av finans-, varu- och arbetsmarknaderna, av den kapitalstyrda moderniseringen och därigenom också av det moderna levnadssättet - har två direkta konsekvenser.

Den första konsekvensen är blockeringen av de olika utlopp som tidigare gjorde det möjligt att dränera planetens relativt få moderniserade enklaver på deras "mänskliga överskott", som det moderna levnadssättet producerade i en ständigt ökande omfattning: den "överflödiga" och "friställda" befolkningen. När det moderna levnadssättet väl hade utsträckts till att omfatta hela jordklotet, fanns inte längre några "tomma" områden eller några "ingenmansland" tillgängliga för att använda som "avstjälpningsplatser" eller "återvinningscentraler" för dem som gjorts överflödiga genom ekonomiska framsteg. När det gäller de "överflödiga människor" som nu produceras i massiv omfattning i områden som först nyligen har börjat moderniseras, har sådana utlopp aldrig funnits att tillgå. Effekten av denna dubbla process har blivit att både de "gamla" moderniserarna och modernitetens nykomlingar i allt högre grad vänder marginaliseringsstrategiernas vassa kant mot sig själva.

I sin kritik av vår tids val mellan alternativen att "tillgripa våld för att säkerställa lojalitet mot de värden som företräds av dem som har tillgång till våldsmedlen" och "en andefattig tolerans som, genom att den inte engagerar sig i någonting, heller inte förändrar någonting", framhåller Clifford Geertz att makten att tvinga fram konformism inte längre finns tillgänglig, medan "tolerans" har upphört att vara en ståtlig gest genom vilken de höga och mäktiga tidigare försökte dölja sin egen förlägenhet och den anstöt som väcktes hos dem som kände sig nedtryckta och förolämpade av deras förmodade välvillighet. I vår tid, framhåller Geertz, "uppstår moraliska frågor kopplade till kulturell mångfald... som förut uppstod... huvudsakligen mellan samhällen,... nu i allt högre grad inom dessa samhällen. Sociala och kulturella gränser sammanfaller i minskad utsträckning."

Resultaten av "planetens fullhet" må vara oroväckande för de "gamla moderna", men de tenderar att förstoras i de delar av världen som först på senare tid har konfronterats med det för dem tidigare okända fenomenet "överflödsbefolkning". "På senare tid" betyder i detta fall försenat - vid en tidpunkt när planeten redan är full, när det inte finns några "tomma länder" kvar som kan tjäna som avstjälpningsplatser och när alla asymmetrier i fråga om gränser vänds direkt mot nykomlingarna i de modernas familj. Andra länder skulle inte ta emot dessa folks överskott och inte heller kan de tvingas att ta emot dem, som dessa folk själva tvingades göra i det förflutna. Till skillnad från forna dagars avfallsproducenter som sökte och fann globala lösningar på problem som de hade skapat lokalt, måste dessa "senkomlingar till moderniteten" söka lokala lösningar på globalt orsakade problem - med i bästa fall små, men oftast obefintliga, utsikter till framgång.

Stamkrig och massakrer, framväxten av "gerillaarméer" eller banditgäng och narkotikasmugglare som ger sken av att vara frihetskämpar och som är fullt upptagna med att decimera varandras manskap men som samtidigt suger upp och så småningom tillintetgör "befolkningsöverskottet" (mestadels ungdomarna - icke anställningsbara där hemma och förvägrade alla framtidsutsikter): Detta är en av dessa förvridna och perversa "lokala kvasilösningar på globala problem" som modernitetens senkomlingar tvingas ta till eller som de snarare kommer på sig själva med att tillgripa. Hundratusentals, ibland miljontals människor jagas bort från sina hem, de mördas eller tvingas fly för sina liv bortom det egna landets gränser. Den kanske enda blomstrande industrin i senkomlingarnas länder (som med ett bedrägligt och vilseledande ordval kallas "utvecklingsländer") är massproduktionen av flyktingar.

Den brittiska premiärministern föreslog att man skulle sopa det ständigt ökande antalet produkter från denna industri under andra folks mattor genom att dumpa dem "nära deras hemländer", i permanent tillfälliga läger (vilka ofta, med ett bedrägligt och vilseledande ordval, kallas "säkra områden") för att se till att deras problem förblir lokala - och på så sätt krossa alla försök av senkomlingarna att följa modernitetspionjärernas exempel genom att söka globala (de enda som är effektiva) lösningar på lokalt skapade problem. Vad han i själva verket föreslog (om än inte uttryckligen) var att hans lands välstånd skulle bevaras till priset av att man förvärrar de redan ohanterliga "överflödsbefolknings"-problemen bland senkomlingarnas grannländer, som med eller mot sin vilja bedriver en liknande massproduktion av flyktingar.

Oavsett hur nitiska de ansträngningar är som görs för att dämma upp vågen av "ekonomisk migration" så är de inte och kan förmodligen inte bli hundraprocentigt framgångsrika. Utdragen misär gör miljoner människor desperata, och i det globala gränslandets och den globaliserade brottslighetens era kan man knappast förvänta sig att det ska råda någon brist på "affärsverksamheter" som är angelägna om att tjäna en slant eller några miljarder slantar på att dra fördel av den misären. Det är detta som ligger bakom den andra oerhörda konsekvensen av vår tids stora omdaning: miljontals migranter som söker sig fram längs de vägar som en gång trampades av den "överflödsbefolkning" som modernitetens växthus släppte ut - men den här gången i omvänd riktning, och utan bistånd av arméerna av conquistadorer, handelsmän och missionärer. Den fulla omfattningen av denna konsekvens och dess återverkningar har ännu inte visat sig, och man har ännu inte förstått dess många förgreningar.

Flyktingar och immigranter, som kommer "fjärran ifrån" men vill slå sig ner i den omedelbara närheten, passar synnerligen väl in i rollen som brännbar symbol för de spöklika "globala krafterna", som fruktas och ogillas för att de gör sitt arbete utan att rådgöra med dem som påverkas av arbetets resultat. När allt kommer omkring är ju asylsökande och "ekonomiska migranter" kollektiva kopior (alter egon? medlöpare? spegelbilder? karikatyrer?) av den globaliserade världens nya maktelit, som i stor utsträckning (och med rätta) misstänks för att vara boven i dramat. Liksom den eliten är de inte förbundna med någon viss plats, de är föränderliga, oförutsägbara. Liksom den eliten personifierar de den outgrundliga "rymd av flöden" där rötterna finns till människans osäkra villkor i dagens värld. Rädsla och oro som inte finner mer adekvata utlopp suddas bort från de nära till hands liggande måltavlorna och återuppstår som folklig motvilja mot och fruktan för "främlingarna strax bredvid". Osäkerheten kan inte lösas upp eller skingras genom en direkt konfrontation med den andra inkarnationen av exterritorialiteten - den globala elit som glider bort utom räckhåll för mänsklig kontroll. Den eliten är alldeles för mäktig för att konfrontera och utmana direkt, även om man hade känt till exakt var den finns (vilket man inte gör). Flyktingar å andra sidan, olyckliga och hjälplösa, utgör en klart synlig och lättåtkomlig måltavla som man kan rikta sin vrede mot, även om de inte har någonting att göra med de svårigheter och den rädsla för ytterligare svårigheter som orsakade vreden.

Låt mig tillägga att när "de etablerade" ställs inför ett inflöde av "outsiders" (för att använda den oförglömlige Norbert Elias begrepp) så har de all anledning att känna sig hotade. Utöver att representera det "stora okända" som alla "främlingar ibland oss" förkroppsligar, så för just dessa outsiders, flyktingarna, med sig det avlägsna ljudet av krig och stanken från plundrade hem och brända byar, vilket inte kan undgå att påminna de bofasta om hur lätt deras kokong av trygga och välbekanta (trygga eftersom de är välbekanta) rutiner skulle kunna genomborras eller krossas och hur bedräglig deras trygghet måste vara. Flyktingen är, som Bertolt Brecht påpekade i Die Landschaft des Exils, "ein Bote des Unglücks" (ett varsel om olycka).

Zygmunt Bauman (kultur@aftonbladet.se)