ÅSIKT

Medelklassen dukar – under

PETTER LINDGREN om barnkalasen som kräver fälttågsplanering

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Köttbullesushi, schlagerparty, minttårtor och ”vuxenkalas” är något av allt som det tipsas om i ”Kalas! – Från dop till disco”.
Foto: SUSANNE WALSTRÖM ur boken
Köttbullesushi, schlagerparty, minttårtor och ”vuxenkalas” är något av allt som det tipsas om i ”Kalas! – Från dop till disco”.

Så har vi fått ytterligare ett bevis för att medelklassen håller på att duka under i självpåtaget slaveri. Kalas! – Från dop till disco (Max Ströms förlag) heter beviset, som är en bok med råd till den som vill anordna ett kalas för sitt barn. Och inte vilket kalas som helst!

”A och O i all verksamhet är planering. Detta gäller även barnkalas”, skriver författarna Charlotte Sifvert och Elsa Falk, som också bifogar ett exempel där karaokemaskinen bokas i vecka 14 och revbensspjällen beställs i vecka 16 och själva ”festen” (invasionen av Normandie?) äger rum i vecka 17.

Inbjudningskorten (avsända i vecka 15) är en viktig del av kalaset, och vi får nogsamt lära oss att inte heller utelämna dessa ur planeringen. ”En inbjudan som exempelvis skickas i en toa-

lettpappersrulle kräver lika många rullar som gäster och varje rulle kräver ett antal toalettbesök.” Lika grundligt går författarna till väga för att lära oss det övriga, hur vi ska dekorera, duka, leka, klä oss och äta. I det dig-ra receptregistret hittar vi sådant som ”tortillawraps”, ”maränger, rosa eller mintgröna”, ”plättpyramid med banansmak”, ”hjärtformad minttårta” och ”prinsessglassbomb”.

Dyrt ska det dock inte behöva bli, intygar Sifvert och Falk, ”300–500 kronor om du anordnar kalas hemma”. Låter överkomligt, men dyrare kan det bli. Den där bokade karaokemaskinen går till exempel loss på 600 kronor får vi veta längre fram i boken, vars rekommenderade cirkapris i bokhandeln (335 kronor inklusive moms) för övrigt motsvarar ungefär fyra kilo revbensspjäll.

Nu är inte det konsumistiska inslaget i Kalas! – Från dop till disco särskilt påtagligt, förutom att statisterna på bilderna i boken (bland annat andraklassare från Höglandsskolan i Bromma) omges av genrefähig standardrekvisita. Som dessa eviga Iittala-ljusstakar, Hackman-kastruller och annat som i den här typen av böcker brukar dyka upp som ett slags allmänna markörer för god smak och bättre bemedlat storstadsliv. Eller åtminstone som markörer för upphovsmännens/upphovskvinnorna egen goda smak och bättre bemedlade storstadsliv.

Det är väl inte så mycket att säga om det, miljöerna är säkert autentiska och detaljhandeln måste ju hållas vid liv. Värre är att barnen själva framstår som markörer i sammanhanget. Inte bara för den goda smaken utan också för en lätt bedagad (nygammal?) och borgerlig espri, som hämtad från böckerna om Muminfamiljen. Dessa kalasande barn förefaller insvepta i en avslappnad och liksom kakelugnsvarm grundtrygghet, med vänliga och fantasifullt utstyrda föräldrar skymtande i fonden. Här finns både tid och pengar över, tycks det, samt en fäbless för smärre farligheter och dålighetsliv. ”Inbjudan ska förstås vara krypterad, klädseln diskret och maten skum ... Släck ner och skapa mystisk stämning med spännande musik och fluorescerande fotspår”, skriver Falk och Sifvert, i kapitlet Deckarparty. Ja, vem skulle inte vilja gå på ett sådant? Hattifnattarna hade definitivt platsat, liksom Stinky.

Exotismen (jämför Muminpappans sjöskumspipor) har en given plats, med kalasteman som ”Japaner, japaner, japaner” eller ”Indisk tjejmiddag”, liksom det stilla vemodet över tider som flytt: ”Nuförtiden är det sällan man går på fest och möter barn ordentligt uppklädda med fötterna instuckna i lackskor. Det förväntas liksom inte av lille Kalle att han ska dyka upp i kostym och fluga ... Men ibland kan det vara spännande även för en åtta–tioåring att få klä sig riktigt vuxet med fina inneskor och pappas fluga”. Jovisst kan det vara spännande med ett sådant ”vuxenkalas”, om nu pappa äger en fluga vill säga.

Sifverts och Falks elaborerade kalasdesign befinner sig ljusår från Ronald McDonalds kalasfunkis (äta, hurra, äta, hurra, NÄSTA GÄNG!), men ligger helt i linje med det tidiga 2000-talets närmast maniska upptagenhet av tillvaron i det egna boet, så som den framstår i livsstilsmagasin som Elle à la carte eller Residence. Sifverts och Falks kalasbok är bara en transponering av denna sorts innehåll till en barnsligare tonart.

Liksom i fallet med senare års privatiserade barnkolonier verkar det också vara stenhård profilering som gäller. Somliga storheter – som Hajkbananen, Brevet från kolonien och Spökstigen i koloniernas fall, eller Tårtan, Ja må han leva och Fiskdammen i kalasbokens – behålls i görligaste mån, medan verksamheten nischas och inriktas på sådant som segling (kollo) eller prinsessor (Sifvert och Falk).

Med den skillnaden att kolonierna är ekonomiska rörelser medan Sifvert och Falk kan ses som månglare på en social marknad där den ekonomiska tryggheten och den goda smaken är en självklarhet och det därför gäller att framstå som så spirituell och påhittig som möjligt.

Och vad sprider väl skönare glans över ett par föräldrar än ett riktigt lyckat barnkalas, med ”köttebullesushi” att äta, ”mangolassi” att dricka, samt efterföljande olympiskt vinterspel i trädgården eller varför inte en hoppborg. Eller en såpbubblemaskin eller en sockervaddsmaskin. ”Allt går att hyra”, konstaterar bokens författare.

Hur orkar de? Orkar de? Sovjet­unionen rustade ihjäl sig och kanske går även Sifvert och Falk detta öde till mötes, liksom hela medelklassen med dem.

Det må vara hur det vill med den saken. Synd bara att det är barnen som får agera fotsoldater i detta fall.

Petter Lindgren