ÅSIKT

Uppdrag mörkning

JOHN BERGER om ett avslöjande tal - och politiska ledare som har abdikerat från politiken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jacques Chirac talade till den franska nationen i fredags kväll apropå demonstrationen mot den nya anställningslagen för unga.
Foto: AP
Jacques Chirac talade till den franska nationen i fredags kväll apropå demonstrationen mot den nya anställningslagen för unga.

I fredags kväll såg jag den franske presidenten tala till nationen. Tidigare under veckan hade tre miljoner människor - mestadels studenter - demonstrerat på gatorna mot den nya lag som ger företag möjlighet att anställa och sedan godtyckligt sparka unga anställda. Olika bedömare jämförde protesternas omfattning - och allmänhetens sympatier för demonstranterna - med situationen i Frankrike 1968. Jag diskuterar inte här denna historiska jämförelse. Jag vill bara helt enkelt beskriva stilen i president Chiracs tal, för detta tal var på många sätt typiskt för hur politiska ledare - åtminstone i den rika delen av världen - numera talar till sina folk.

Han var väl förberedd och säker på sig själv, men ändå gav han intryck av att på förhand vara införstådd med att hans ingripande inte skulle förändra någonting. Det enda han kunde göra var att göra ett dåligt jobb så bra som möjligt. Han var varken lugnande eller orolig. Tiden, tröttheten och ordningens krafter skulle, förmodade han, till slut avgöra saken.

Förr i tiden lade politiska ledare, när de talade till nationen, fram förslag till projekt för uppbyggnad. De kunde överdriva, minimera det pris som måste betalas, eller helt enkelt ljuga; deras projekt kunde skilja sig lika mycket från varandra som Tredje riket, Amerikas Förenta stater eller en socialistisk republik. Deras förslag frambesvärjde inte desto mindre förverkligandet av en vision, eller skapandet av ett samhälle som ännu inte existerade. Uppbyggnad.

Under andra omständigheter i det förflutna föreslog politiska ledare ett aktivt försvar för befintliga institutioner och sedvänjor, vilka mer eller mindre respekterades av dem som de riktade sig till och som nu ansågs vara hotade och i fara. Sådana förslag ledde ofta till chauvinism, rasism och häxjakt. Men deras retorik uppmuntrade och verkliggjorde, om så bara helt tillfälligt, en utbredd och djupgående känsla av gemensam lojalitet, under tiden som något räddades.

Den retorik som dagens politiska ledare använder sig av handlar varken om uppbyggande eller bevarande. Dess syfte är att nedmontera. Nedmontera det som har ärvts från det förflutna, i socialt, ekonomiskt och etiskt hänseende, och i synnerhet alla de sammanslutningar, regleringar och mekanismer som manifesterar solidaritet.

Historiens slut, som är storföretagens globala slogan, är inte någon profetia, utan en order om att stryka ut det förflutna och allt som det har efterlämnat överallt. Marknaden kräver av alla konsumenter och löntagare att de ska vara massivt ensamma i nuet.

Ingen väljarkår är ännu beredd att acceptera en sådan nedmontering. Och det av en enkel orsak. Själva rösthandlingen är, oavsett hur fritt eller manipulerat valet är, ett sätt att foga samman minnen till stöd för ett föreslaget framtidsprogram. Vi berör här den djupa motsägelsen mellan världsmarknadens tyranni och demokratin, mellan så kallad ekonomisk valfrihet och medborgerliga rättigheter.

Nedmonteringsprocessen måste följaktligen döljas och täckas över. Och i dag är detta den politiska ledarens första uppgift. Politikernas egen roll nedmonteras naturligtvis också. Men de har redan valt att utöva, åtnjuta och utnyttja sin låt vara minskade makt, i stället för att konfrontera en global sanning. Det är detta som förklarar deras pragmatism i kombination med deras förbluffande brist på realism. Liksom även deras oöverträffade ombytlighet som politiker. Deras uppgift är att svara undvikande medan avtalen sluts någon annanstans.

Återvänd nu till det typiska politiska talet i den tid vi lever i. Närhelst politiker möter protester måste de dölja det som sker genom att hastigt resa en mur av dunkla ord. Avslutningen på Jacques Chiracs tal var ett lysande exempel. "När det gäller det nationella intresset i en republik så ska man inte tänka i termer av vinnare och förlorare. Låt oss nu alla gå samman. Och var och en för sig måste handla ansvarsfullt."

En verbal mur för att dölja det som sker. Och på andra sidan muren fortsätter bulldozern sitt nedmonteringsarbete.

Men inte desto mindre, och oavsett murarna, så är alla utom de rika eller de som har goda chanser att bli rika medvetna om den nedmontering som pågår. Det är förklaringen till att tre miljoner människor var ute på gatorna. Det är förklaringen till den stora nationella oron över arbetslösheten, över den ständiga risken för arbetslöshet och den ökade arbetsbörda som läggs på dem som har jobb.

Den ifrågavarande nya lagen, som ökar anställningsotryggheten för dem som har avslutat sina studier, framställdes officiellt som en åtgärd, på kort sikt, för att minska arbetslösheten.

Den existerande skadan måste erkännas officiellt, men dess orsaker och långsiktiga konsekvenser måste fördunklas och mystifieras. (Annars blir det ytterligare missnöje, revolter, vrede, våld.)

I stället för att erkänna existensen av bulldozern, den moderniserande maskinen i dagens ekonomiska marknadstyranni, beskriver man arbetslösheten som om den vore en epidemi eller en pest. Ett gissel kallade presidenten den.

I stället för att utmana det falska moderniseringsbegreppet framställer man dess brutala nedmonteringsverk som om det handlade om en naturvetenskaplig process. "Arbetets värld", som presidenten förkunnade, "i ständig förändring...

Den här sortens tal avslöjar hur de politiska ledare som håller dem i själva verket har abdikerat från politiken. Politiken är deras falskspel. Och även om de talar till stora människomassor (20 miljoner i Chiracs fall) så bör vi också lägga märke till hur ensliga och därmed absurda deras offentliga argument har blivit.

John Berger (kultur@aftonbladet.se)