ÅSIKT

Hatet jäser ännu

JAN MYRDAL sätter punkt för en debatt:

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Jan Myrdal.
Jan Myrdal.

Det som skrivs om vår rapportering från Demokratiska Kampuchea 1978 ger mig en märklig deja vu-upplevelse. Det är som om jag åter vore fjorton år, sutte i min bänk i Bromma läroverk och läraren gav oss exempel på petitio principii; det logiska felslut där bevisgrunden utgjordes av det som skulle bevisas. Vi beskylls för att 1978 inte ha rapporterat att Demokratiska Kampuchea 1975-1978 varit ett ekonomiskt och politiskt misslyckat folkmord.

Men inte bara fyra svenskar utan många besökare från olika länder och med olika bakgrund rapporterade då i ord och foto och film från en tredjevärldsrevolution av annat slag. En som dock vuxit fram och segrat under de vidrigaste förhållanden - liknande dem för Leningrads invånare under belägringen - men som nu med stora satsningar på bevattningsanläggningar lyckats nå självförsörjning med ris och börjat få exportinkomster. Den gick en annan väg än den vilken redan då tydligt nog förde de mer eller mindre socialistiska tredjevärldsrevolutionerna och befrielserörelserna i Afrika och Asien in i en återvändsgränd.

Det flesta bland oss deltog då i den intellektuella diskussion om denna revolutions förutsättningar och erfarenheter som fördes av skribenter som Samir Amin, Malcolm Caldwell, Khieu Samphan och andra.

Även om flera bland oss sedan dess avlidit och andra ändrat ideologi förblir våra rapporter källmaterial. (Jag ser därför ingen orsak att polemisera mot Gunnar Bergström, Aftonbladet 31 mars. Att han nu ändrat världsåskådning är hans självklara rätt. Men han såg det han då skrev att han såg.) Den stora dokumentationen är viktig och tillgänglig.

Detta förklarar det kampucheanska exemplets betydelse för exempelvis naxaliter och andra i Sydasien. När vi några år senare gick med de väpnade styrkorna från People"s War Group i Andhra Pradesh ( Gun och jag torde fortfarande ha varit de enda västerlänningar som kunnat rapportera från dem) var Pol Pots exempel levande och Malcolm Caldwells bok obligatorisk läsning för kadrerna. Att svenska läsare och tv-tittare inte vet att naxaliterna når ständiga framgångar och behärskar stora områden i Sydasien beror på att de enda gånger grupperna förekommer i nyheterna är när de markerar genom att erövra ett tåg eller erövra ett fängelse och befria fångarna. Men under den kända glittrande sanningen att Indien - och Kina och de små tigerekonomierna - nu gör rasande marknadsekonomiska framsteg som en gång 1840-talets Storbritannien finns den andra - och mörka - sanningen att hatet och upproret ständigt jäser i den tilltagande massfattigdomen därunder. Där lever Pol Pots drömmar.

Men sedan årsskiftet 1979/1980, då försvarsstriderna mot de vietnamesiska trupperna pågått ett år, är Demokratiska Kampuchea blott historia. I Genève förklarade Khieu Samphan för oss i solidaritetsrörelsen - liksom han senare gjorde för Pierre Schori i Stockholm - nödvändigheten att överge de stora planerna och i stället söka bygga upp bredast möjliga allianser till nationens försvar - också med forna fiender.

Man kan hävda att ledarna för Demokratiska Kampuchea då nått fram till den uppfattning som Prachandra - ordföranden för Nepals Kommunistiska Parti (maoist) just gett uttryck för inför BBC och den nepalesiska pressen. Styrkorna räcker för att maoisterna kan ta makten och förverkliga sitt maximiprogram med socialism och kommunism:

- Men den internationella maktbalansen och den allmänna ekonomiska, politiska och sociala verkligheten gör det nödvändigt att vara flexibla i klasskampen. Detta är politik och inte taktik.

Förenta staterna ser maoisterna som en direkt utmaning och Nepal befinner sig i kläm mellan Indien och Kina.

Arbetet under åttiotalet inriktades på att nå samförstånd bland khmerer. På den internationella Kampucheakonferens i Bangkok vilken jag öppnade den 25 juli 1987, inledningstalade sedan såväl prins Norodom Ranaridd och Khieu Samphan som Sonn Sann (och satt på soffan bredvid varandra). Ett starkt stöd för dessa enhetssträvanden kom från ASEAN (Association of SouthEast Asian Nations). Så småningom ledde de till att Vietnam drog tillbaka sina styrkor. I Kambodjas statsförvaltning (och på dess ambassader) finns nu - i en labil balans - företrädare för olika riktningar. Samtidigt är Kambodja ytterligt fattigt, korruptionen svår, det finns starka etniska motsättningar och landet hemsöks av västerländska sexturister.

Offrens antal har varit stort. Det har funnits många skäl. De bland oss som varit utanför de mest skyddade områdena (där delegationernas värdar höll sina gäster) under denna tid minns till exempel den kininresistenta malarian; den var ohyggligt dödlig.

Men när det gäller hela antalet offer - under Förenta staternas bombkrig - under perioden 1975-1979 - under kriget fram till det vietnamesiska tillbakadragandet - finns ännu ingen riktig statistik. Det dokumentationsarbete som nu genomförs med finansiering från Förenta staterna (och Sverige) är mycket tveksamt. Så till exempel finns inte resurser till dokumentation av perioden före 1975. Men detta kommer att utföras.

Något som till exempel bör genomföras är en jämförelse mellan bombmålen 1969-1975 och tillgänglig demografisk statistik.

Läs tidigare artiklar:

Jan Myrdal (kultur@aftonbladet.se)