ÅSIKT

Gud, sex, moral

GUNDER ANDERSSON minns sökaren Vilgot Sjöman

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Vilgot Sjöman, 1924-2006.
Foto: MARIA ÖSTLIN
Vilgot Sjöman, 1924-2006.

Det är ödets grymma ironi att Vilgot Sjöman avled bara några dagar innan domen faller i det mål som han och Claes Eriksson drivit mot TV 4 för tilltaget att avbryta långfilmer med reklaminslag. Det är en upphovsrättslig fråga som för Vilgot Sjöman i lika hög grad var en moralisk fråga: ingen ska ostraffat få tafsa på den konstnärliga integriteten.

Till filmen kom Vilgot Sjöman relativt sent, han var 38 år när han 1962 debuterade med kammarspelet Älskarinnan. Som så ofta när Sjöman var inblandad uppstod en moralisk konflikt: SJ ville inte hyra ut en sovvagn till inspelningen eftersom det älskande paret var ogifta.

Hans nästa film blev det ännu större rabalder kring: filmatiseringen av Lars Görlings roman 491 (1964). Den censurförbjöds i första vändan, till slut fick regeringen fatta beslutet. På en journalfilm kan man se konfunderade ministrar komma ut efter visningen och riva sig i huvudet. Till slut släpptes filmen med ett smärre klipp: samlaget med en hund hörs bara på ljudbandet.

Därpå kom nästa moralchock: Syskonbädd 1782 (1966), som handlar om incestuös kärlek mellan två syskon på Gustav III:s tid. Tillbaka i en högst påtaglig samtid var han sedan med filmerna som blev en veritabel "sexchock", och gjorde honom internationellt ryktbar: Jag är nyfiken gul (1967), med uppföljaren Jag är nyfiken blå (1968).

Det är samtidskommenterande filmer, där Sjöman formmässigt låtit sig inspireras av franska "cinéma vérité": improviserade scener efter ett mycket vagt manus, i den mån det fanns alls. Spelscener och dokumentärt material blandat. Deras chockverkan var så stor att Sjöman inför den amerikanska distributionen fick åka till USA och försvara filmen inför domstol.

Började Vilgot Sjömans regikarriär ovanligt sent, så väcktes hans filmintresse tidigt. Redan under gymnasietiden medverkade han i en filmcirkel, ledd av den gamle Spanienkämpen och syndikalisten Rudolf Berner (senare redaktör för Studiekamraten) vars berättelser från spanska inbördeskriget berörde Sjöman djupt. Anti-Franco-temat i Nyfikenfilmerna hade han burit med sig ända sedan början av 40-talet.

Men han började som författare med den lovordade romanen Lektorn (1948), senare filmad av Gustaf Molander under titeln Trots (1952). Han skrev också manus till komedin Lek på regnbågen (1958) och Siska (1962) innan han intog regissörsstolen.

Vilgot Sjöman förblev en mångsysslare hela livet. Från början med romaner, noveller, journalistik, det senare krönt med reportageboken I Hollywood (1961) och L 136. Dagbok med Ingmar Bergman (1963), som skildrar inspelningen av Nattvardsgästerna.

Under de trettiotvå år han var verksam som filmregissör gjorde han tjugosju filmer, varav några kortfilmer och dokumentärer, ett i dagsläget svårslaget rekord. Ofta stora produktioner med mycket folk. Men samtidigt skrev han också böcker: den självbiografiska sviten i fem tjocka volymer om Linus och ytterligare några romaner, en tjock biografi om Olle Hedberg, en bok om Alfred

Nobel och inte minst de mycket personliga minnesböckerna, publicerade under den övergripande titeln Mitt personregister. Alla böcker, filmer, kortfilmer och pjäser tillhopa gör en verklista på 64 titlar.

Vilgot Sjöman var i mångt och mycket en sökare, en nyfiken sådan. Det avspeglar sig i hela hans väldiga produktion. Ser man till hans filmer, så finns i stort sett alla genrer representerade. Man finner sociala indignationsfilmer som 491 och Ni ljuger! (1969), som handlar om kriminalvården. Han tacklade de globala problemen i Jag rodnar (1981) och Oskuld och sopor (1988), den svenska storstrejken 1909 skildrade han i En handfull kärlek (1974), han gjorde komedier som Lyckliga skitar (1970), Troll (1971) och Tabu (1977). I de senare återvände han till temat med sexuella provokationer och att krossa olika tabun. Det breda episka greppet tog han i sin sista film Alfred (1995), om Alfred Nobel. Malacca (1987) var en thriller i internationell miljö och thrillergenren nosade han även på i Garaget (1975), Linus eller tegelhusets hemlighet (1979) och Fallgropen (1989), som har undertiteln En kärleksthriller.

Den avslutas med en närmast övertydlig bild, med ett stort kors i förgrunden. Fast egentligen inte förvånande. Vilgot Sjöman brottades tidigt med Gud och livsfrågorna.

Det har skrivits mycket om hans intellektuella släktskap med Ingmar Bergman, i vars skugga han länge dvaldes. De kände varann sen 1940-talet och Vilgot Sjöman var den ende Bergman släppte så nära inpå sig som att göra en film om inspelningen av Nattvardsgästerna. De hade också varit i Paris tillsammans i början av 50-talet och skrivit filmmanus, varvid den moraliske Sjöman chockerades av Bergmans hejdlösa kvinnoaffärer. Själv hade han ännu inga sådana erfarenheter.

Men deras Jakobsbrottningar med Gud såg olika ut. Bergman var mer lutherskt präglad, Vilgot Sjöman lutade åt katolicismen.

Under många år tidigt i livet upprätthöll han ett platoniskt kärleksförhållande med en mycket äldre kvinna, född på 1800-talet, som träffat Strindberg och var kamrat med Fanny Falkner. Av henne fick han sig till livs ett katolskt tankegods om renhet och skuld som länge kom att prägla relationen till det andra könet, men också sätta spår i hans konstnärliga verksamhet.

Han har själv beskrivit att han var mitt i karriären som "coming man" inom kulturlivet, både som romanförfattare och kulturjournalist, när han första gången låg med en kvinna. Sällan såg man större diskrepans mellan offentlig roll och inre vånda.

Det är ganska uppenbart att den religiöst betingade sexualskräcken senare utgjorde ingången till hans återkommande uppgörelse med den sexuella puritanismen och olika former av tabun.

Sin uppväxt i arbetarklassen på Söder var något han tidigt trängde bort ur den offentliga bilden, ja i stort sett även för sig själv. I alla år tonade han fram som en klasslös intellektuell innan ursprunget hann ifatt honom, och han insåg att det fanns saker ur det förflutna han måste göra upp med.

Någon kallade vid ett tillfälle Vilgot Sjöman för svensk mästare i självbespegling. Jag kan nog tänka mig att han har en och annan konkurrent om den titeln. Vad som kännetecknade honom var att han alltmer sökte sitt innersta jag, och gjorde det med stor ärlighet.

Efter de fem romanerna om Linus chockade han kulturvärlden med att skriva en akademisk uppsats om det egna filmskapandet, Oskuld förlorad, Sedan följde de fem så kallade anti-memoarerna, som är mycket nöjsam läsning

med alla interiörerna från svenskt kulturliv.

I den sista berättade han vad som plågat honom under en följd av år: hans pappa var inte hans far, det var pappans kompis.

Det intressanta, ja fascinerande med Vilgot Sjöman var hans mångsidighet, hans sökande attityd, lusten att oavbrutet kasta sig in i nya projekt, plöja för honom själv oplöjd mark. Som intellektuell borrade han efter en helhet, en mening, en hållbar moral för den mänskliga samvaron.

När han funnit sitt ämne bet han sig fast i det med en bulldogs envishet för att finna vad som bottnade i och bortom honom själv. Samma envishet med vilken han engagerade sig i sin sista strid, den mot TV4.

Det var helt enkelt något storslaget över denne intellektuelle arbetsman som nu gått ur tiden.

Gunder Andersson